Nu har vi en häktisk dag framför oss. Vi börjar med ett konstmuseum eller två. Måttligt intressanta kan man tycka så här i efterhand. Sedan promenerar vi förbi en massa fina hus i Jugendstil. Riga är fullproppad, relativt sett, med sådana hus. Mycket trevligt! Vi besöker ett litet Jugend-museum, en lägenhet som nyligen renoverats upp till originalskick. Trevliga och kunniga guider klädda även de tidstypiskt. Vi får bland annat se ett härligt kök med isblocksdrivet kylskåp, en fantastisk uppfinning för sin tid.
Efter detta styr vi kosan tillbaka mot gamla stan och där gör vi ett antal kyrkor i snabb takt. Upp i ännu ett kyrktorn. 40 kr per person för hissturen. Strålande utsikt förstås. Väl där uppe gör P observationen att takterasser inte verkar vara något Rigas arkitekter satsat på. Synd, för sådana är ju trevliga.
Nästa anhalt är ytterligare ett museum. Rigas historiska museum är inrymt i samma hus som Lettlands presidentens bostad och/eller kansli. Beväpnade vakter i museets grannport var det hur som helst.
Museet i sig var väl lite sådär, mycket på grund av att det inte fanns någon skyltning på engelska. Däremot har museet en tillfällig utställning om sovjetisk design. Kul och intressant utställning. Designen var inte så olik den samtida designen i väst. Stalins och Lenins profilbilder var kanske vanligare där än här förstås. Kanske (troligen?) skilde det i kvalitet i utförande/genomförande, men det ser man ju inte på sakerna i en glasmonter. Jo, möjligen den batteridrivna elvispen. Den så mest ut som en dålig leksak. Det kanske var en leksak? En knapphändig skyltning gör att svaret får hänga i luften.
Efter kaffe och kaka och samtal med en pratglad kanadensiska med lettiska rötter börjar det bli dags att tänka på middag. P har lokaliserat en armenisk restaurang på inte alltför långt avstånd. Väl där möts vi av en halvtom lokal, men en kypare som inte vill ta emot nya gäster. Vi förstår aldrig varför, men vi går i alla fall därifrån. Lite rådvilla slinker vi in på en japansk restaurang istället. Kvällen avslutas med några öl och drinkar på en bar i gamla stan. Kanske lite för många drinkar. Ummm...
lördag 16 juli 2011
Torsdag
Ännu en dag på standen. Nästan i alla fall. Vi ska åka vid lunchtid så det blir inte så länge på stranden bara. Det är lika folktomt idag, ändå är vädret bättre denna morgon är dagen innan.
Vi går tillbaka till stationen för att ta lokaltåget tillbaka till Riga. I Riga skall vi bo på ett riktigt hotell i alla fall. Hotel de Rome. Femstjärningt. Dock utan luftkonditionering visar det sig! Den skulle behövas, för det är både varmt och kvalmigt.
Vi checkar in strax efter lunch och sticker sedan ut på stan. Vi går i lite museer och affärer. Riga är en större stad än Vilnius och har en mycket mer centaleuropeisk känsla över sig. Gamla staden är fin, de flesta fasaderna är renoverade sedan befrielsen från Sovjettiden. Kyrkorna får vänta till nästa dag. Ibland blir det bara för mycket.
På kvällen letar vi upp en turistfälla som serverar typisk Lettländsk mat. Så är det bortgjort, liksom.
Priserna på restauranger och liknande är betydligt högre än i Vilnius, men ändå lite lägre än hemma i Sverige.
Vi går tillbaka till stationen för att ta lokaltåget tillbaka till Riga. I Riga skall vi bo på ett riktigt hotell i alla fall. Hotel de Rome. Femstjärningt. Dock utan luftkonditionering visar det sig! Den skulle behövas, för det är både varmt och kvalmigt.
Vi checkar in strax efter lunch och sticker sedan ut på stan. Vi går i lite museer och affärer. Riga är en större stad än Vilnius och har en mycket mer centaleuropeisk känsla över sig. Gamla staden är fin, de flesta fasaderna är renoverade sedan befrielsen från Sovjettiden. Kyrkorna får vänta till nästa dag. Ibland blir det bara för mycket.
På kvällen letar vi upp en turistfälla som serverar typisk Lettländsk mat. Så är det bortgjort, liksom.
Priserna på restauranger och liknande är betydligt högre än i Vilnius, men ändå lite lägre än hemma i Sverige.
Onsdag
Detta blir en dag på stranden. Med filt, böcker, badbyxor (ja, för somliga av oss) och något att dricka går vi ned till stranden. Innan dess har vi ätit frukost. På morgonen när vi stigit upp och gått ner från rummet på övervåningen möter vi vår vän hotellägaren. Han visar oss till matsalen. En källartrappa ner, genom en liten vindlande trång gång. Vart skall detta sluta? Jo, i en tyskinspirerad gillestuga med plats för 15-20 personer! Detta ställe är för kul. I huset finns öar av hotellmiljöer sammanbundna av en högst vardaglig villa. Onekligen en lite annorlunda hotellupplevelse. Det borde nog kallas B&B istället.
Nåväl. Dagen spenderas läsandes, och för P även badandes. Vädret är lite växlande, med rätt mycket moln fram till lunchtid, sedan klarnar det upp. Konstigt nog är stranden nästan övergiven idag. Kvällen innan var det mycket mer folk här. Det känns nästan kusligt, att en så fin strand inte har fler badand. Uppenbarligen finns det folk i området, för alla kan ju inte ha åkt hem sedan föregående dag.
På kvällen försöker vi hitta ett nytt ställe att äta på. Istället för att gå till vänster vid stora vägen som kvällen innan, går vi till höger. Efter en stund ser vi en skylt som pekar på den lokala tennisklubben och ett hotell och en restaurang. Strålande tycker vi, dit går vi.
Väl framme ser vi inga tennisbanor, kanske klubben inte längre finns? Just den skylten såg lite gammal och sliten ut. Såvida det inte är i den hangarliknande plåtbyggnaden vi just passerat.
Hotellet och restaurangen är i alla fall nybyggt. En lite förvirrad beställningsdiskussion mynnar ut i en pizzabeställning, öl, vin och Radler.
Pizzan äter vi på poolkanten. I bakgrunden övar några ungdomar trickcykling på skateboardliknande ramper och en liten flicka med barnvakt leker vid poolen.
Nåväl. Dagen spenderas läsandes, och för P även badandes. Vädret är lite växlande, med rätt mycket moln fram till lunchtid, sedan klarnar det upp. Konstigt nog är stranden nästan övergiven idag. Kvällen innan var det mycket mer folk här. Det känns nästan kusligt, att en så fin strand inte har fler badand. Uppenbarligen finns det folk i området, för alla kan ju inte ha åkt hem sedan föregående dag.
På kvällen försöker vi hitta ett nytt ställe att äta på. Istället för att gå till vänster vid stora vägen som kvällen innan, går vi till höger. Efter en stund ser vi en skylt som pekar på den lokala tennisklubben och ett hotell och en restaurang. Strålande tycker vi, dit går vi.
Väl framme ser vi inga tennisbanor, kanske klubben inte längre finns? Just den skylten såg lite gammal och sliten ut. Såvida det inte är i den hangarliknande plåtbyggnaden vi just passerat.
Hotellet och restaurangen är i alla fall nybyggt. En lite förvirrad beställningsdiskussion mynnar ut i en pizzabeställning, öl, vin och Radler.
Pizzan äter vi på poolkanten. I bakgrunden övar några ungdomar trickcykling på skateboardliknande ramper och en liten flicka med barnvakt leker vid poolen.
Tisdag
En mulen morgon gryr. Idag ska vi checka ut och åka vidare till nästa anhalt. Men innan vi tar bussen till Riga ska vi gå på några sista museer. Det är universitetets vetenskapliga museum som är målet. Tyvärr visar det sig att museet är stängt, men vi kan titta i kyrkan, åka upp i kyrktornet och titta på universitetets alla innergårdar istället. Så då gör vi det. Utsikten från tornet är förstås fin. Att man kan åka hiss upp istället för att klättra i en massa trappor är skönt. Tyvärr är hissburen delvis i glas så man svävar upp genom kyrktornet som i en glasbubbla. Inte det skönaste när man har anlag för svindel, som Per.
Innergårdar är innergårdar, måttligt intressanta. Universitetet är gammalt, grundandes mot slutet av 1500-talet. Kyrkan började byggas någonstans där också.
Vid lunchtid tar vi bussen, Luxexpress, till Riga. Vi är de enda passagerarna i lyxavdelningen. Nästan halva bussen för oss själva. Vid gränsen till Lettland blir vi stoppade och bussen genomsöks av en hund. Knarkhund antar jag. Sedan går färden vidare till Riga. Vägstandarden är bara sådär, avståndet mellan Vilnius och Riga är ca 30 mil men det tar ändå ca 4,5 timmar att åka sträckan.
I Riga går vi från busstationen till tågstationen. Vi ska nämligen inte stanna i Riga ännu. Först ska vi tillbringa några dagar vid standen, i en badort ca 4 mil norr om Riga. Orten heter Saulkrasti.
Vi kommer fram tidigt på kvällen, och det som vi trodde skulle vara ett vanligt hotell visar sig vara något annat. Ett "hotell" med två rum och några timmerstugor. Rummen ligger på övervåningen i ägarens villa. För att komma till rummen går man igenom det som känns som ett vardagsrum och ett kök. Hmmm...
Nåväl, rummet är stort och består av två rum med badrum. Standarden är OK, men inte som på Hilton direkt. Rent verkar det vara i alla fall. Ägaren är en pratglad, om än inte så kunnig i engelska, och entusiastisk person.
Efter att ha lämnat väskorna på rummet traskar vi några få meter ner till stranden. Huset/hotellet ligger väldigt bra till, högst 50 meter från stranden!
Trots att det nu är närmare klockan sju på kvällen är det rätt mycket folk på stranden. Stranden är en jättefin och enormt lång sandstrand.
P kan förstås inte bärga sig utan måste bada så fort det bara går! Vågorna går rätt höga vid den lunggrunda stranden och det är ca 20 grader i vattnet.
Efter att ha gått runt lite i omgivningarna äter vi middag på ett hak som någon rekommenderade. Det kändes som en svensk vägkrog. Måttligt charmigt får man väl säga. Vid det här laget är vi rätt trötta efter en lång dag så det är bara att leta upp sängen och sova.
Innergårdar är innergårdar, måttligt intressanta. Universitetet är gammalt, grundandes mot slutet av 1500-talet. Kyrkan började byggas någonstans där också.
Vid lunchtid tar vi bussen, Luxexpress, till Riga. Vi är de enda passagerarna i lyxavdelningen. Nästan halva bussen för oss själva. Vid gränsen till Lettland blir vi stoppade och bussen genomsöks av en hund. Knarkhund antar jag. Sedan går färden vidare till Riga. Vägstandarden är bara sådär, avståndet mellan Vilnius och Riga är ca 30 mil men det tar ändå ca 4,5 timmar att åka sträckan.
I Riga går vi från busstationen till tågstationen. Vi ska nämligen inte stanna i Riga ännu. Först ska vi tillbringa några dagar vid standen, i en badort ca 4 mil norr om Riga. Orten heter Saulkrasti.
Vi kommer fram tidigt på kvällen, och det som vi trodde skulle vara ett vanligt hotell visar sig vara något annat. Ett "hotell" med två rum och några timmerstugor. Rummen ligger på övervåningen i ägarens villa. För att komma till rummen går man igenom det som känns som ett vardagsrum och ett kök. Hmmm...
Nåväl, rummet är stort och består av två rum med badrum. Standarden är OK, men inte som på Hilton direkt. Rent verkar det vara i alla fall. Ägaren är en pratglad, om än inte så kunnig i engelska, och entusiastisk person.
Efter att ha lämnat väskorna på rummet traskar vi några få meter ner till stranden. Huset/hotellet ligger väldigt bra till, högst 50 meter från stranden!
Trots att det nu är närmare klockan sju på kvällen är det rätt mycket folk på stranden. Stranden är en jättefin och enormt lång sandstrand.
P kan förstås inte bärga sig utan måste bada så fort det bara går! Vågorna går rätt höga vid den lunggrunda stranden och det är ca 20 grader i vattnet.
Efter att ha gått runt lite i omgivningarna äter vi middag på ett hak som någon rekommenderade. Det kändes som en svensk vägkrog. Måttligt charmigt får man väl säga. Vid det här laget är vi rätt trötta efter en lång dag så det är bara att leta upp sängen och sova.
Service eller inte
En kul sak hände när vi var i Vilnius. Servicenivån på restauranger, kafeer etc varierar. För det mesta är den rätt OK men det tar ibland lång tid innan man får beställa. På ett ställe försvann servitrisen innan hon fört vår beställning vidare till köket, så vi var tvungna att göra en ny beställning till en annan servitris.
En kväll satte vi oss på en uteservering i närheten av hotellet. Vi var på väg hem för att lägga oss men tänkte ta en sista öl eller kaffe innan läggdags. Servering var visserligen fullbesatt, men serveringspersonalen hade sett att vi kommit dit. Men ingen kom och tog upp någon beställning. Efter att ha väntat i nästan 15 minuter ger vi upp. Just som vi går passerar en servitör och Peter väser till honom "tack för att ni har så dålig service, nu går vi härifrån". Mannen ser förvirrad ut och vi går därifrån, arga och sura.
Nästa dag när vi sitter på en av grannserveringarna kommer en man fram till vårt bord. Det är mannen från serveringen kvällen innan. Han presenterar sig och det visar sig att det är han som äger stället. En italienare som bosatt sig i landet eftersom hans fru är Litauiska. Italienaren fråga vad det var som hände kvällen innan och ber om ursäkt för att vi inte hade fått ett bra bemötande. Om vi kommer förbi hans ställe igen så lovar han att bjuda oss på förfriskningar. Vi pratar lite om servicenivån och han erkänner att det inte alltid är lätt att få personalen att ha en serviceinriktad attityd. :-) Vi kan bara hålla med, baserat på våra egna erfarenheter.
Vi tar i alla fall emot hans ursäkt och går senare till hans restaurang och får ett glas på husets bekostnad. Jag tycker i alla fall att det var imponerande gjort av honom, skulle detta ha skett i Sverige? Inte speciellt ofta tror jag.
Det som började med dålig service och sura miner vändes av ägaren till en positiv upplevelse och några treliga småsamtal om de vedermödor en restauratör har i den Litauiska vardagen.
En kväll satte vi oss på en uteservering i närheten av hotellet. Vi var på väg hem för att lägga oss men tänkte ta en sista öl eller kaffe innan läggdags. Servering var visserligen fullbesatt, men serveringspersonalen hade sett att vi kommit dit. Men ingen kom och tog upp någon beställning. Efter att ha väntat i nästan 15 minuter ger vi upp. Just som vi går passerar en servitör och Peter väser till honom "tack för att ni har så dålig service, nu går vi härifrån". Mannen ser förvirrad ut och vi går därifrån, arga och sura.
Nästa dag när vi sitter på en av grannserveringarna kommer en man fram till vårt bord. Det är mannen från serveringen kvällen innan. Han presenterar sig och det visar sig att det är han som äger stället. En italienare som bosatt sig i landet eftersom hans fru är Litauiska. Italienaren fråga vad det var som hände kvällen innan och ber om ursäkt för att vi inte hade fått ett bra bemötande. Om vi kommer förbi hans ställe igen så lovar han att bjuda oss på förfriskningar. Vi pratar lite om servicenivån och han erkänner att det inte alltid är lätt att få personalen att ha en serviceinriktad attityd. :-) Vi kan bara hålla med, baserat på våra egna erfarenheter.
Vi tar i alla fall emot hans ursäkt och går senare till hans restaurang och får ett glas på husets bekostnad. Jag tycker i alla fall att det var imponerande gjort av honom, skulle detta ha skett i Sverige? Inte speciellt ofta tror jag.
Det som började med dålig service och sura miner vändes av ägaren till en positiv upplevelse och några treliga småsamtal om de vedermödor en restauratör har i den Litauiska vardagen.
Måndag
Idag gör vi en utflykt på landet. Efter en relativt tidig frukost beger vi oss till busstationen för att hitta rätt hållplats, den vars buss skall ta oss till Trakai.
Efter en busstur i minibuss med slicks (jo, det var tur att bussen inte kunde köra så fort, vare sig på grund av sin motorstorlek eller kvaliten på vägarna) kommer vi till orten Trakais busstation. Därifrån är det några kilometer till slottsområdet, så vi börjar gå.
Det är varmt i Litauen dessa dagar och idag är inget undantag. På eftermiddagen ser vi en termometer som visar en bit över 30 grader! Men redan på tidig förmiddag är det stekhett så vi går i sakta mak.
Trakai verkar vara som ett Båstad eller Borgholm. Massor av sommarställen, B&B, småbåtshamnar etc. Ett utpräglat turistställe. Det enda som verkar saknas är egentligen alla turisterna. Det är inte öde direkt, men det är väldigt lugnt. Nästan alla uteserveringar är tomma och enstaka turister spankulerar omkring.
På vägen till slottet passerar vi en gammal klosteranläggning vars kyrka ligger imponerande till på en höjd. Den ska vi besöka på vägen tillbaka bestämmer vi.
Nu kommer vi äntligen fram till slottsområdet. Via en slingrande stig som går från fastlandet, via broar och över en liten ö kommer man så fram till den sista bron över till slottsön. Det ser imponerande ut. Slottet är "helt" och inte i ruiner.
Efter att betalt entreavgift kommer vi äntligen innanför murarna. På något sätt blir det ett antiklimax. Visst, det ser väl imponerande ut och så, men det är lite för tillrättalagt på något sätt. En naggande känsla.
Över den stora borggården bort mot den del av borgen som slottsherren bebodde går vi. Denna del av slottet ligger på en egen ö, eller rättare sagt låg på en egen ö. Nu är det inte vatten emellan, men en gång i tiden var det nog det. Här är det nu museum i de flesta rum och vi får då förklaringen till känslan av tillrättalagdhet. Borgen är jättegammal och redan för flera hundra år sedan var den en ruin. I mitten och slutet av 1800-talet när intresset för historia började göra att samtiden blev mer intresserad av att sluta förstöra och istället bevara och bygga upp, så slutade man ta tegel och annat material från ruinen.
Så småningom började man arbeta på en återuppbyggnad av slottet. Planen var kanske inte från början att återuppbygga allt, men det var i alla fall det som till slut blev gjort. Någon gång på 1960-talet blev man till slut färdiga och resultatet är ett nytt gammalt slott. Så känslan av tillrättaladhet har fått sin förklaring. Allt ser gammalt ut men är egentligen byggt på 1900-talet.
Lite kringaktiviteter har man på slottsområdet för att klämma ut de sista slantarna av besökarna. P provade pilbåge och Per försökte sig på armborst. Lite känsla av Robin Hood a la Disney ("gamla Bettan...") var det allt.
När vi traksat igenom alla utställningar i slottet beger vi oss till fastlandet igen. Där hyr vi en trampbåt och beger oss ut på sjön som slottet ligger i. Dagen är som sagt var stekhet och P passar på att ta ett svalkande dopp i en strandkant. Trampturen ger oss en möjlighet att se slottet en sista gång och från vinklar som inte är de vanliga. Kul!
Så småningom traskar vi tillbaka mot busstationen, via den gamla klosterkyrkan på höjden. Den håller också på att renoveras, i alla fall marken utanför. Arbetarna sitter i skuggan och vilar, de väntar kanske på att den värsta värmen ska gå över.
Bussen tillbaka till stan har visserligen vettiga däck, men luftkonidtionering saknas så det är varmt och svettigt.
På kvällen äter vi middag på en italiensk restaurang som är granne med universitetskomplexet. Det är en trevlig innergård som känns behagligt sval. En trevlig avslutning på en händelserik dag.
Efter en busstur i minibuss med slicks (jo, det var tur att bussen inte kunde köra så fort, vare sig på grund av sin motorstorlek eller kvaliten på vägarna) kommer vi till orten Trakais busstation. Därifrån är det några kilometer till slottsområdet, så vi börjar gå.
Det är varmt i Litauen dessa dagar och idag är inget undantag. På eftermiddagen ser vi en termometer som visar en bit över 30 grader! Men redan på tidig förmiddag är det stekhett så vi går i sakta mak.
Trakai verkar vara som ett Båstad eller Borgholm. Massor av sommarställen, B&B, småbåtshamnar etc. Ett utpräglat turistställe. Det enda som verkar saknas är egentligen alla turisterna. Det är inte öde direkt, men det är väldigt lugnt. Nästan alla uteserveringar är tomma och enstaka turister spankulerar omkring.
På vägen till slottet passerar vi en gammal klosteranläggning vars kyrka ligger imponerande till på en höjd. Den ska vi besöka på vägen tillbaka bestämmer vi.
Nu kommer vi äntligen fram till slottsområdet. Via en slingrande stig som går från fastlandet, via broar och över en liten ö kommer man så fram till den sista bron över till slottsön. Det ser imponerande ut. Slottet är "helt" och inte i ruiner.
Efter att betalt entreavgift kommer vi äntligen innanför murarna. På något sätt blir det ett antiklimax. Visst, det ser väl imponerande ut och så, men det är lite för tillrättalagt på något sätt. En naggande känsla.
Över den stora borggården bort mot den del av borgen som slottsherren bebodde går vi. Denna del av slottet ligger på en egen ö, eller rättare sagt låg på en egen ö. Nu är det inte vatten emellan, men en gång i tiden var det nog det. Här är det nu museum i de flesta rum och vi får då förklaringen till känslan av tillrättalagdhet. Borgen är jättegammal och redan för flera hundra år sedan var den en ruin. I mitten och slutet av 1800-talet när intresset för historia började göra att samtiden blev mer intresserad av att sluta förstöra och istället bevara och bygga upp, så slutade man ta tegel och annat material från ruinen.
Så småningom började man arbeta på en återuppbyggnad av slottet. Planen var kanske inte från början att återuppbygga allt, men det var i alla fall det som till slut blev gjort. Någon gång på 1960-talet blev man till slut färdiga och resultatet är ett nytt gammalt slott. Så känslan av tillrättaladhet har fått sin förklaring. Allt ser gammalt ut men är egentligen byggt på 1900-talet.
Lite kringaktiviteter har man på slottsområdet för att klämma ut de sista slantarna av besökarna. P provade pilbåge och Per försökte sig på armborst. Lite känsla av Robin Hood a la Disney ("gamla Bettan...") var det allt.
När vi traksat igenom alla utställningar i slottet beger vi oss till fastlandet igen. Där hyr vi en trampbåt och beger oss ut på sjön som slottet ligger i. Dagen är som sagt var stekhet och P passar på att ta ett svalkande dopp i en strandkant. Trampturen ger oss en möjlighet att se slottet en sista gång och från vinklar som inte är de vanliga. Kul!
Så småningom traskar vi tillbaka mot busstationen, via den gamla klosterkyrkan på höjden. Den håller också på att renoveras, i alla fall marken utanför. Arbetarna sitter i skuggan och vilar, de väntar kanske på att den värsta värmen ska gå över.
Bussen tillbaka till stan har visserligen vettiga däck, men luftkonidtionering saknas så det är varmt och svettigt.
På kvällen äter vi middag på en italiensk restaurang som är granne med universitetskomplexet. Det är en trevlig innergård som känns behagligt sval. En trevlig avslutning på en händelserik dag.
Söndag
En dag med massor av promenad. I och för sig är alla dagar fulla av promenader, men efter lördagens kanonad med museibesök finns inte så många kvar att besöka. En del är stängda idag, som universitetets kyrka, vetenskapsmuseum och innergårdar. Jo, universitetet har en egen kyrka som är rätt stor! Mer om den senare...
Att se på kyrkor en söndag i Vilnius är annars en rätt dålig ide, eller något som i alla fall kräver god timing. Det är nämligen mässa var och varannan minut. Vi lyckas i alla fall klämma några kyrkor mellan predikningarna, varav en är Vilnius enda gotiska kyrka. En liten och charmig sak i skuggan av en jättestor före detta klosterkyrka, som for illa under Sovjettiden och nu genomgår stora renoveringsinsatser.
Att se på kyrkor en söndag i Vilnius är annars en rätt dålig ide, eller något som i alla fall kräver god timing. Det är nämligen mässa var och varannan minut. Vi lyckas i alla fall klämma några kyrkor mellan predikningarna, varav en är Vilnius enda gotiska kyrka. En liten och charmig sak i skuggan av en jättestor före detta klosterkyrka, som for illa under Sovjettiden och nu genomgår stora renoveringsinsatser.
söndag 10 juli 2011
Lördag
Första dagen gryr i Litauen. Hotellet är enkelt, helt i stil med sitt monastiska förflutna. Rummen ligger på rad som celler i ett kloster. Eller hotellrum i en hotellkorridor. Det är ju lite samma, på sätt och vis. Hotellfrukosten är också enkel, men lite youghurt och rostat bröd med kaffe hittar vi till slut. "Prinskorven" är dock inte något jag skulle rekommendera.
Väl ute på stan letar vi oss fram till stadens turistbyrå. Däri förskaffar vi stadens turistkort som ger oss 24 timmars tillgänglighet till museer. Många museer. Men oss veterligt finns det inga Rubens eller Picasso på dessa, så förväntningarna är relativt modesta.
Förväntningarna får man nog säga infrias. Det är inga "oh ah" upplevelser som väntade oss. Per gillade mest att vandra runt ett gammalt elkraftverk som nu är eltekniskt museum och lite experimentverkstad, medan Peter mest uppskattade utställningen med 20-talskläder i den gamla Arsenalen. Där man man säga att huset klädmode förändrats genom seklerna!
Utanför Arsenalen tog vi bergbanan upp till slottskullen där stadens första borg byggdes. Idag en modern 1900-tals gissning över det som en gång var, men utsikten över nejden är onekligen fin.
Att landet har haft det tufft ekonomiskt, och fortfarande har det tuff, märks. Mycket tomma lokaler, många som tigger.
Jämfört med Sverige är det mycket billigt att gå på restaurang. Kvällens restaurangbesök blir på en Uzbekisk (!) historia, lite utanför turiststråket. En stor lokal men få gäster. Maten jättegod, till och med husets vin på glas var väl godkänt. Till en totalkostnad på dryg 250 kronor blir vi mätta så vi står oss till nästa dag.
Väl ute på stan letar vi oss fram till stadens turistbyrå. Däri förskaffar vi stadens turistkort som ger oss 24 timmars tillgänglighet till museer. Många museer. Men oss veterligt finns det inga Rubens eller Picasso på dessa, så förväntningarna är relativt modesta.
Förväntningarna får man nog säga infrias. Det är inga "oh ah" upplevelser som väntade oss. Per gillade mest att vandra runt ett gammalt elkraftverk som nu är eltekniskt museum och lite experimentverkstad, medan Peter mest uppskattade utställningen med 20-talskläder i den gamla Arsenalen. Där man man säga att huset klädmode förändrats genom seklerna!
Utanför Arsenalen tog vi bergbanan upp till slottskullen där stadens första borg byggdes. Idag en modern 1900-tals gissning över det som en gång var, men utsikten över nejden är onekligen fin.
Att landet har haft det tufft ekonomiskt, och fortfarande har det tuff, märks. Mycket tomma lokaler, många som tigger.
Jämfört med Sverige är det mycket billigt att gå på restaurang. Kvällens restaurangbesök blir på en Uzbekisk (!) historia, lite utanför turiststråket. En stor lokal men få gäster. Maten jättegod, till och med husets vin på glas var väl godkänt. Till en totalkostnad på dryg 250 kronor blir vi mätta så vi står oss till nästa dag.
fredag 8 juli 2011
Mot öst!
Utlandssemestern i år styr mot Litauen och Lettland. Närmare bestämt till Vilnius, Saulkrasti och Riga.
Det är första gången någon av oss besöker något av de baltiska länderna. Fördomarna säger att servicenivån för turister är högst varierande. Språkbiten ska också bli spännande att se, hur väl klarar man sig på engelska? Litauiska sägs vara ett väldigt udda språk.
En annan sak som ska bli spännande att se är vad svenskar har för rykte om sig. Är vi vandaler som krigade i landet på stormaktstiden eller är det bättre än så?
I Vilnius ska vi bo på ett hotell som håller till i en (flera?) byggnad som ursprungligen, på 1600-talet, var ett kloster. Härliga tegelvalv och svala pelargångar är något att hoppas på! Får se när vi kommer dit...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)