Måndag

Idag gör vi en utflykt på landet. Efter en relativt tidig frukost beger vi oss till busstationen för att hitta rätt hållplats, den vars buss skall ta oss till Trakai.

Efter en busstur i minibuss med slicks (jo, det var tur att bussen inte kunde köra så fort, vare sig på grund av sin motorstorlek eller kvaliten på vägarna) kommer vi till orten Trakais busstation. Därifrån är det några kilometer till slottsområdet, så vi börjar gå.

Det är varmt i Litauen dessa dagar och idag är inget undantag. På eftermiddagen ser vi en termometer som visar en bit över 30 grader! Men redan på tidig förmiddag är det stekhett så vi går i sakta mak.

Trakai verkar vara som ett Båstad eller Borgholm. Massor av sommarställen, B&B, småbåtshamnar etc. Ett utpräglat turistställe. Det enda som verkar saknas är egentligen alla turisterna. Det är inte öde direkt, men det är väldigt lugnt. Nästan alla uteserveringar är tomma och enstaka turister spankulerar omkring.

På vägen till slottet passerar vi en gammal klosteranläggning vars kyrka ligger imponerande till på en höjd. Den ska vi besöka på vägen tillbaka bestämmer vi.

Nu kommer vi äntligen fram till slottsområdet. Via en slingrande stig som går från fastlandet, via broar och över en liten ö kommer man så fram till den sista bron över till slottsön. Det ser imponerande ut. Slottet är "helt" och inte i ruiner.

Efter att betalt entreavgift kommer vi äntligen innanför murarna. På något sätt blir det ett antiklimax. Visst, det ser väl imponerande ut och så, men det är lite för tillrättalagt på något sätt. En naggande känsla.

Över den stora borggården bort mot den del av borgen som slottsherren bebodde går vi. Denna del av slottet ligger på en egen ö, eller rättare sagt låg på en egen ö. Nu är det inte vatten emellan, men en gång i tiden var det nog det. Här är det nu museum i de flesta rum och vi får då förklaringen till känslan av tillrättalagdhet. Borgen är jättegammal och redan för flera hundra år sedan var den en ruin. I mitten och slutet av 1800-talet när intresset för historia började göra att samtiden blev mer intresserad av att sluta förstöra och istället bevara och bygga upp, så slutade man ta tegel och annat material från ruinen.

Så småningom började man arbeta på en återuppbyggnad av slottet. Planen var kanske inte från början att återuppbygga allt, men det var i alla fall det som till slut blev gjort. Någon gång på 1960-talet blev man till slut färdiga och resultatet är ett nytt gammalt slott. Så känslan av tillrättaladhet har fått sin förklaring. Allt ser gammalt ut men är egentligen byggt på 1900-talet.

Lite kringaktiviteter har man på slottsområdet för att klämma ut de sista slantarna av besökarna. P provade pilbåge och Per försökte sig på armborst. Lite känsla av Robin Hood a la Disney ("gamla Bettan...") var det allt.

När vi traksat igenom alla utställningar i slottet beger vi oss till fastlandet igen. Där hyr vi en trampbåt och beger oss ut på sjön som slottet ligger i. Dagen är som sagt var stekhet och P passar på att ta ett svalkande dopp i en strandkant. Trampturen ger oss en möjlighet att se slottet en sista gång och från vinklar som inte är de vanliga. Kul!

Så småningom traskar vi tillbaka mot busstationen, via den gamla klosterkyrkan på höjden. Den håller också på att renoveras, i alla fall marken utanför. Arbetarna sitter i skuggan och vilar, de väntar kanske på att den värsta värmen ska gå över.

Bussen tillbaka till stan har visserligen vettiga däck, men luftkonidtionering saknas så det är varmt och svettigt.

På kvällen äter vi middag på en italiensk restaurang som är granne med universitetskomplexet. Det är en trevlig innergård som känns behagligt sval. En trevlig avslutning på en händelserik dag.