Onsdag 18:e juli, från Padua till Vicenza

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Åter dags att byta stad, från Padua till Vicenza. Denna gång är det inte långt att åka, bara fura mil eller så.
Eftersom resan inte kommer att ta någon tid har vi planerat för några utflykter istället.

Vi börjar med att ställa in siktet på Villa Pisano strax öster om Padua. Det är ett palats som byggdes i början på 1700-talet av dogen i Venedig, Alvise Pisani. Efter familjen Pisani köpte Napoleon huset och sedan gick det til olika ägare för att till slut hamna i statlig ägo i början av 1900-talet. Det är ett strålande litet palats i visst förfall. Särskilt den stora parken är i delvis dåligt skick. Risk för nedfallande grenar gör att nästan alla ytan är avstängd för besökare. En rolig sak som är i strålande skick är en labyrint av häckar. Till centrum finns det vara en väg, och den var inte lätt att hitta. Som tur var skam man fuska och ta hjälp av en person, anställd, som sitter i mitten av labyrinten och kan ge instruktioner om vilken väg man ska gå. Tack och lov fick man hjälpen även på vägen ut, annars hade det kunnat sluta illa. I vilans park finns även ett stall, som är byggt som en palatskuliss. Det hela är väldigt vackert och man skulle nog kunna tänka sig att bo så där. Bara man fick lite hjälp med dammsugningen och lövkrattningen på hösten.

På vägen till och från Villa Pisani finns det en mängd stora villor, eller små palats, som skymtar bakom höga murar och täta parker.

Efter Villa Pisani gjorde vi ett försök att besöka en vingård, eller snarare butiken till en vingård. Vilken? Ajax hade bara googlat fram via några lämpliga fraser, och tog den första träffen. Det var en förstklassig träff skulle det visa sig.

Vingården heter XXXX och producerar både rött och vitt vin. Inget speciellt med det. Men butiken vi handlade i visade sig ligga intill muren till en annan villa, från 1500-talet. Byggd av dåvarande biskopen i Padua kom den att kallas Villa dei Vescovi. Under många hundra år tillhörde den kyrkan och användes av biskopen i Padua. Först på 1960-talet såldes den av kyrkan till en privatperson, som efter en tid donerade den till staden Padua.
Villan är rätt modest, i alla fall om man jämför den med något som Villa Pisani. Den här villan har ingen stor park omkring sig och antalet rum är inte merit en dryg handfull. Så skalan är mer mänsklig kan man säga. Men läget. Den ligger på en liten höjd som i sin tur är omgiven av små berg, som påstås vara gamla vulkaner, vid namn YYyY. Lagomt stora rum, mycket jordtoner i färgerna, två stora loggior i öster och väster. I närheten finns vingårdar, ängar och skogar. En fantastisk sommarstuga med ett fantastiskt läge helt enkelt. Villan sköts numera av FAI, italienska motsvarigheten till engelska National Trust. Vi har väl inget motsvarande i Sverige, eller?
Det som gör att denna villa är ännu intressantare är att FAI har låtit inreda två små våningar på vinden. Varje våning har två sovrum, ett stort vardagsrum med kökoch badrum. Om det var ett badrum till varje sovrum eller bara ett badrum att dela på kommer jag inte ihåg. Men det kostade bara 200 euro per natt att hyra en sådan våning. Och man får tillgång till hela, eller delar av, Villa dei Vescovi förstås eftersom man bor på husets vind och måste gå igenom huset gör att komma till våningarna! Detta är ett hett alternativ att återbesöka! Någon som vill följa med?

Nästan lite motvilligt lämnar vi villan för att börja åka mot Vicenza. På vägen seger vi en skylt till en känd barockträdgård, Valsanzibio. Det är en av de tidigaste barockträdgårdarna som byggdes, och den ägs fortfarande av samma familj som lät bygga den på 1600-talet. Även här finns det en labyrint, men den här gången vågade vi oss inte in i den. Det var återigen för varmt, och vi hade redan vimsat runt i en labyrint denna dag. Det får vara någon måtta med hur många häckar man orkar kuta runt i på en och samma dag.

En egenhet som jag börjar notera i dessa privatägda hus och trädgårdar är att man inte lägger så mycket pengar på fina byggnader för biljettförsäljningen. Eller på kassaapparate och liknande. På detta ställe var det ett litet krypin som verkade urgröpt ur en mur, och som kassalåda hade man en plåtburk som en gång innehållit Mor Annas pepparkakor. Hur nu den hittat till detta italienska krypin för biljettförsäljning.

Vi är åter på väg till Vicenza. Då spelar GPS:en oss ert spratt igen. Det finns nya vägar som den inte känner till och vi åker på lite omvägar hit och dit, innan vi är på rätt spår igen. Har jag sagt att man kär som tokar i detta land? Idag får vilse konkreta bevis. Inom en timme kör vi förbi två olycksplatser. Hoppas bara att det inte var allvarliga personskador.
Trafiken här är intensiv, man ligger tätt bakom varandra i 130 km/h på motorvägen. I städer oc på landsbygden svischar motorcyklar, mopeder och vespor förbi i hög hastighet och förarna och passagerarna har bara hjälmar på sig. Inget annat skydd. Inte undra på att det blir skador när man åker omkull.
Live fast and (possibly) die young verkar vara mottot här.

Till slut kommer vi i alla fall fram till hotellet i centrala Vicenza, just utanför den medeltida stadskärnan. Perfekt läge för att utforska centrum. Tack och lov är det luftkonditionering även på detta hotell. För vi har väl sagt att det är varmt här? Ca 35 grader i skuggan. Tyvärr har detta hotell dåligt med internetförindlese så dessa blogginlägg skrivs offline och laddas ut i efterhand när vi får tillfälle.

Nu är det relativ sent och vi beger oss snbbt ut på stan för att hitta något att äta. Vi hittar ett café med självservering. Man beställer och hämtar mat själv, likaså vin och annan dricka som man tar i en tillbringare från en kran. När man är klar så går man till en kassa och berättar vad man ätit och betalar för det. Oväntat ärlighetssystem! Mycket sympatiskt, men kaotiskt är man gör det för första gången.

Efter middagen strosar vi genom centrum och spanar in några Palladiohus. Vicenza är ju Palladios hemstad med en massa hus efter hans ritningar. Hela vistelsen här kommer att gå i hans namn.