Tisdag 17:e juli, Padua

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Idag måste vi gå upp tidigt för vi har en tidsbokning. Inte med en tandläkare eller doktor, utan med ett kapell. Paduas mest berömda konstverk är freskerna i ett kapell som heter Scrovegnikapellet. Namnet på kapellet är efter den man som lät bygga det i början av 1300-talet.

Vi är lite tidiga, jag gillar att vara ute i god tid. En egenskap som däremot inte verkar så nödvändig i Italien, nu när jag har lite mer erfarenhet av landet. Men vi vill inte ta några risker så vi är ute i god tid. Under tiden vi väntar strosar vi in i en närbelägen kyrka, Chiesa degli Eremitani. Där finns fresker av en annan berömdhet, Mantegna. Tyvärr förstördes stora delar av freskerna under andra världskriget. Man har fortfarande en massa småbitar sparade, ifall man i framtiden lyckas komma på något sätt att sätta samman dem igen. Hoppas det lyckas. Man får associationer till det som händer i Timbuktu nu, kulturskatter som överlevt många århundraden raseras på ett ögonblick.
Som tur är finns det bra bilder av freskerna, så vi kan fortfarande beskåda dem på sätt och vis.

Nu närmar sig klockan nio. Varför är det så viktigt? Jo, trycket på att se Scrovegnikapellet är så stort att man infört tidsbokning. Dessutom tillåter man bara högst tjugofem personer i taget att se freskerna. Detta för att inte luften i kapellet ska förorenas när besökarna går in och ut ur kapellet.
För att kontrollera luften finns det en luftsluss som besökarna sitter i i ca en kvart i innan dörren till kapellet öppnas. Om det är nödvändigt eller vara ett sätt att göra sig märkvärdig på vet jag inte. För på morgonen innan kapellet öppnade såg vi vaktmästaren komma ut genom kapellets gamla huvudingång och då måste massor av ofiltrerad utomhusluft ha sluppit in till de dyrbara freskerna.
Proceduren skapar i alla fall en viss högtidlighet. Till sist släpps man in i kapellet och får se freskerna. De målades av Giotto ca 1309-1310. I Sverige har vi knappt mer än krukskärvor och runstenar från den här tiden. Jag gissar att en del kyrkomålningar i Sverige vid den här tiden kan ha haft vissa liknelser med Giottos verk. Till exempel finns domedagen avbildad med en massa djävlar som gör allehanda saker med folket i helvetet. För oss som inte är religiösa så är dessa bilder de finaste, för dessa djävlar är så söta. Trots fotoförbud vågade jag mig på en smygfotografering och på väggen till vänster om P ser man denna del av konstverket.

Efter en dryg kvart blir man utföst ur kapellet för att ge plats åt nästa grupp. Vår grupp var inte fylld alls, och gruppen efter oss var bara fyra personer. Det är alltså inte fullbokade på långa vägar.
En fantastisk upplevelse är det hur som helst.

Efter Mantegna och Giotto är vi lite matta, men inträdet till kapellet ger oss även inträde på ett antal andra museer så vi sätter åstad att besöka dessa. I samma komplex som Scrovegni finns även några andra museer som vi också tittar in i. Det första och största är en tavelsamling. Många fina bilder, väldigt många. Till slut nästan rusar vi genom rummen vara för att komma till slutet. Eller rättare sagt, man kan inte ta in så mycket intryck, man bara måste få vila sinnena.

Då kan det hundra korkat att genast bege sig till ett nytt museum, men det är just vad vi gör.

Nu kommer vi till Palazzo Zuckermann, ett palats byggt av en rik affärsman för ca 100 år sedan, med utställningar av diverse saker främst från 1800- och 1900-talet. Änden här blir man rätt fort matt av alla tallrikar eller solfjädrar eller stolar. Vi går rätt snabbt igenom rummen.

Efter lite lunch går museijakten vidare, och nu går vi faktiskt på pumpen. Vi ville gå på universitetsmuseet och se den gamla anatomiska teatern. Men det gick inte, det är inte öppet så mycket och vi var för sent ute för dagens öppethållande. Synd, det hade varit kul att se en av de teatrar som var förebild för den i Gustavianum i Uppsala.

Dagens andra pumpgående var när vi ville besöka de arkeologiska utgrävningarna som pågår under Palazzo della Ragione. Man skulle ringa ett telefonnummer för att boka ett besök, men ingen svarade när vi ringde.

Eftersom detta är sista dagen i Padua fortsätter vi att pinna på, trots värmen. Väl över 30 grader i skuggan.

Nu styr vi kosan mot de två enorma basilikorna Sant Giustina och Sant Antonio, som ligger några stenkast från varandra. Giustina är äldst av de båda, med ca 700 år eller så. Och då ska man tänka att Antonio är ca 800 år gammal. Hur mycket som fins kvar från tiden när de byggdes diskuteras nog, men starten för någon del av kyrkorna är i alla fall då.

Som brukligt är de byggda över någon relik eller två. I Guistina finns reliker av bland annat evangelisten Lukas.
Framförallt Antonio är en stor vallfartsplats med oerhörda mängder besökare.

Jag vet inte om det framgår på bilderna, men det är också väldigt stora kyrkor. Det känns som om en vanlig svensk kyrka skulle rymmas inuti dessa väldiga byggnader. Maffigt är det, och hur ska då inte människorna förr i tiden ha upplevt dem? Vi är i alla fall vana vid stora hus i glas och betong. Tanken svindlar lite.



Efter all denna andlighet söker vi lugn och ro på ett annat ställe, den botaniska trädgården som tillhör universitet. Den ligger praktiskt nog mitt emellan de båda basilikorna. Denna trädgård är jättegammal, som så mycket annat i denna stad. Den är unik på så sätt att den har kvar sin ursprungliga layout från 1500-talet. Kvartersindelningen alltså. Den har utvidgats utåt genom åren, men bara med nya saker. Ett trevligt sekulärt inslag i den annars rätt så religionsinfluerade agendan.

På kvällen besöker vi ett trevligt vinhak, där vi köper lite smått och gott att ta med hem. Därpå till en restaurang för en god middag. Hela tiden är det väldigt varmt. Sade jag det förut?

Det enda goda som värmen där med sig är att vi får en bra anledning att köpa glass! Min favorit just nu är en sorbetliknande sak som kallas granita. Citrongranita är mycket läskande och uppfriskande i värmen.