Fredag 13:e juli, Graz

När man går från hotellet till Graz gamla stadskärna är vägen en enda lång byggarbetsplats. Man verkar hålla på att renovera ett spårvagnsspår eller något sånt. Men på andra sidan skymtade denna skylt, som låter intressant okorrekt för oss svenskar.

(gumminegerlänken)

Denna dag skall bli en kyrko- och museidag. Graz gamla stadskärna är liten så det är inga stora avstånd att avverka, man går tvärs över området på tio minuter eller så. Första målet sätt till den senmedeltida dubbeltrappan i det gamla Burg-palatset. På vägen dit snubblar vi in i domkyrkan, som inte var så värst prålig. Intill dômen finns en lite ovanligare byggnad, ett mausoleum över en gammal Habsburgsk kejsare Ferdinand den andre (svensk artikel). Underbar stuckatur, här liksom i många andra palats och kyrkor i staden. Den stuck vi har i Sverige är i bästa fall en skugga av det som finns i denna stad. Fantastiskt helt enkelt. Tyvärr framgår det inte så tydligt i bilderna eftersom djupet i bilden inte framgår så bra.



Efter lite letande hittar vi även den dubbla spiraltrappan i Burgpalatset. Tyvärr är den inte så lätt att ta en bra bild på, inte med en iPhone i alla fall.



En sak man inte är lika bra på här är att skylta sina sevärdheter. Många måste man snubbla över för att hitta känns det som. Ett annat klassiskt turistmål i staden är slottsberget.



Graz var en av de få städer som Napoleon inte lyckades inta trots idoga försök. Så han fuskade och hotade att jämna Wien med marken om inte Graz gav upp motståndet, vilket man förstås gjorde. För att inte riskera framtida motstånd jämnade han fortet på berget med marken. Bara ett klocktorn eller två fick stå kvar, och dessa finns kvar än idag. Utsikten från berget är magnifik och hela toppen är nu en stor parkanläggning med serveringar. Man har till och ned gjort nya arkeologiska fynd här nyligen. En medeltida port till borgen som då fanns på toppen av berget hittades för bara några år sedan.





För att mixa det kulturella tittade vi även in i lite affärer. En stor NK-liknande galleria finns mitt i gamla stan, men även många små specialbutiker fyller lokalerna i gatuplanen. Man behöver inte lida brist på något här. Mer kultur, i form av en Fransiskanerkyrka och ett undanskymt barockpalats, familjen Attems gamla pörte. Familjen ägde kåken i över fyra hundra år, innan man sålde den på 1960-talet. Nu är det ett nedslitet kontorshotell mer eller mindre. Men taken, stuck och målning, finns kvar. De som hyr lokaler i huset är vana vid besökare så vi blev insläppta i deras kontor för att kunna se rummen. Helt fantastiskt!





När dagen börjar lida mot sitt slut går vi på hembygdsmuseum och tittar på rökutveckling och folkdräkter. Say no more!

En annan sak man är bra på här i Graz, och hela Österrike, är att ta inträde till saker och ting. Så för att spara lite pengar köper vi mat i en affär och äter middag på hotellrummet. Inte det minsta glamoröst! Dessutom har P fått en magbacill och känner att en restaurangkväll inte är högst upp på önskelistan just för tillfället.

Måndag 30:e juli. Goslar till Malmö

Sista dagen i Tyskland. I eftermiddag tar vi färjan från Puttgarten och tar oss via Danmark till Malmö.

Vad gör man sista dagen på en sådan här resa? Jo, man besöker förstås två UNESCO-världsarv till. För att hitta dessa åker vi till Hildesheim, som i stort sett ligger på vägen hem hur som helst.

I Hildesheim finns det några kyrkor som är förklarade världsarv, katedralen och klosterkyrkan S:t Mikael. Efter att ha tråcklat sig in till centrum och följt de obefintliga skyltar som visar vägen till dessa märkligheter visar det sig att katedralen är stängt för renovering. Men vi kan besöka utsidan, bland byggställningar och slikt. I en av trädgårdarna finns en rosstock som påstås vara tusen år gammal. Så länge rosen lever och frodas kommer staden Hildesheim göra detsamma, säger legenden om rosen. Under andra världskriget bombades katedralen och rosen begravdes och man trodde den var död. Men rötterna var starka och efter några ås hade den börjat växa igen, liksom staden som återuppbyggdes.

Inte så långt ifrån katedralen finns S:t Mikaelskyrkan. Ursprungligen en klosterkyrka som grundades på 1000-talet och byggdes i romansk stil. Även denna kyrka blev förstörd av bomber i slutet av andra världskriget och fick byggas upp på nytt. Flera av dekorationerna flyttades från kyrkan under kriget så de klarade sig, bland annat ett fantastiskt målat tak.

Kyrkan blev protestantisk redan på 1500-talet, men ett litet kapell i kryptan förblev katolskt. Att samma kyrka användes av både protestanter och katoliker var ovanligt och har förekommit bara på ett fåtal ställen.

I och med att vi lämnar Hildesheim sätter vi stopp för fler kulturella aktiviteter på denna resa. Nu ska vi åka hem så fort som möjligt. Mats och Mia, och Enok och Skuggan, väntar på oss i Malmö.

Snipp, snapp, snut, så var resan slut!

Söndag 29:e juli, Goslar

Sista heldagen på kontinenten, i morgon åker vi tillbaka till moderlandet. Vad står då på programmet denna näst sista dag? Jo, vi börjar med att åka ut till Rammelsberg, en gruva med ca 3000 års historia, enligt legenden. Bevarade dokument har man bara från de sista tusen åren, men det är inte fy skam det heller förstås.

Numera är Rammelsberg ett av UNESCO:s världsarv och alltså ett av huvudskälen till att vi alls är här. Hela resan går i världsarvens tecken. Vi bokade in oss på två visningar där den ena bara är på tyska, så det får vi se hur mycket det ger. Guidningarna är på eftermiddagen, så vi kuskar tillbaka till stan för att se vad den har att erbjuda så länge.

Först träffar vi på det gamla rådhuset. I det finns ett rum med målningar på väggar och tak från 1500-talet. Att de bevarats beror på att rummet, som ursprungligen användes som mötesrum, slutade användas för sitt ursprungliga ändamål utan istället blev arkiv, magasin och liknande i århundraden. Först på 1800-talet återupptäckte man de målade freskerna och insåg att de var rätt gamla. Sedan började man ta väl hand om dem. Nu får man inte ens gå in i rummet längre utan man får titta in i det genom en liten glasveranda som är byggd i en dörröppning.

Sedan spanar vi in ett kejsarpalats. Kaiserpfalz som det kallas. Det användes av de romerska kejsarna, som de kallades, under några hundra år i början av förra årtusendet. Mot slutet av 1200-talet avtog intresset för staden i den bemärkelsen, men gruvdriften fortsatte förstås trots det. Kejsarpalatset man besöker idag är en 1800-tals rekonstruktion, eller återuppbyggnad. Det ursprungliga huset hade förfallit och byggs om och till under århundradena,  och använts för en massa olika ändamål. Inte minst som lagerbyggnad. Byggnaden var långt ifrån den kejserliga strålglansen under en lång tid i alla fall. Idag finns i ett kapell i anslutning till palatset en sarkofag där Henrik III:s (tysk-romersk kejsare) hjärta är begravt.

Den första guidade visningen är av den gamla industrianläggningen från 1900-talet; från det att malmen lastades i vagnar, via bearbetning ner till lägsta nivån. Vi är en liten grupp, särskilt två entusiastiska män som diskuterade och ställde frågor oavbrutet till guiden. Först går vi genom anläggningen upp till högsta nivån, direkt under laven. Därifrån guidas vi genom hela bearbetningen av malmen, och går samtidigt tillbaka ner genom hela anläggningen. Den är alltså byggd så att malmen fraktas upp till högsta nivån där den krossas i flera olika steg tills den bara är som lerpartiklar i storlek, vilket är mycket små, bara bråkdelar av en millimeter. Efter det vidtar olika kemiska behandlingar för att separera ut metallerna. Genom att blanda malmen med kemikalier och sedan blåsa in luft i vätskan bildas luftbubblor på vilka metaller fäster. Bubblorna stiger till ytan av vätskan där de bildar ett skum. Då skummar man ytan och får en blandning med hög procenttalet av den önskade metallen. Blandningen skeppas sedan vidare till andra ställen för fortsatt behandling för att få ut den rena metallen. De metaller som främst utvanns i Rammelsberg var koppar, bly och zink. Små mängder silver finns också i berget, men den var nog mer en restprodukt som utvanns mer sporadiskt.

Andra visningen var en vandring i gruvgångarna från 1800-talets början då den "moderna" gruvan började byggas. Det vi skulle se på var de stora vattendrivna hjul som användes för att driva vattenpumpar och hissanordningarna för att transportera upp malm.

Även nu är vi en liten grupp, vi två och en dansk småbarnsfamilj samt en guide med måttlig engelska. Största utbytet av denna visning är de mer allmänna kunskaperna om gruvan. Visst är de stora hjulen kul att se, men det är trots allt bara stora trähjul. Av de ursprungligen fyra hjulen finns två kvar från början av 1900-talet, ett hjul är borta och ett är rekonstruerat. Eftersom hjulen bland annat skulle sköta vattenpumparna som skulle dränera gruvan byggdes de först innan brytningen påbörjades. När detta gjordes prejade man bryta i nya delar i berget förstås. All tidigare brytning hade gjorts ovanför grundvattennivån vilket gjorde att vatten då inte samlades i gruvgångarna. Men nu skulle man ner i berget under grundvattnet och måste man pumpa ut vatten hela tiden. Det tog sju år att bygga pumpanläggningen inklusive de gångar i berget som behövdes, först efter det kunde själva gruvbrytningen påbörjas. Totalt blev gruvan ca 490 meter djup innan all metallförande berg hade grävts bort i slutet av 1980-talet. 1988 stängdes gruvan för gott.
Gruvbrytningen var ett tufft jobb för två hundra år sedan eftersom allt gjordes för hand med handverktyg. Först en bit in på 1900-talet kom maskiner av något större slag till arbetarnas hjälp. De gruvgångar vi besöker idag såg nog aldrig arbetarna på den tiden, eftersom de inte var upplysta. Allt ljus som fanns där nere var från handhållna oljelyktor, en per person. Man rörde sig i små svaga bubblor av ljus och såg aldrig mer än några meter bort som bäst.

Berget bröts genom att det värmdes upp och sprack då det utvidgades av värmen (mottryck från det omgivande kalla berget). Det var nämligen för hårt att borra i, så borra och spränga gick inte. Brytningstakten blev förstås inte hög med dagens mått mätt. Först när modernare och maskindrivna borrar kom i bruk i början av 1900-talet kunde man borra och spränga även i det malmförande berget.

Hela anläggningen är stor så här kan man utan vidare tillbringa en hel dag. Det finns dessutom guidade visningar som tar fyra timmar. Utställningar av olika slag kompletterar visningarna. På det hela taget ett ställe som är värt att besöka om man gillar gruvor.

Lördag 28:e juli, Bissingen till Goslar

Idag tar vi farväl av Claudia och hennes tre barn, Gabriel, Anne och charmtrollet Finn. I två dagar har vi fått bo hemma hos dem, vilket förstås var mycket trevligt. Gårdagen blev sen eftersom vi tittade på OS-invigningen på TV. Jösses så gammal Paul McCartney ser ut. Facklan var imponerande och finurligt designad.

Idag packar vi bilen med de sista grejerna och sedan åker vi. Första stoppet är inte så långt borta. Claudia har tipsat oss om en outlet för Streness. Förlig ett rätt okänt märke, men det ska visst vara bra kvalité. Vi handlar lite, men nu börjar det bli svårt att få in mer saker i bakluckan. Hoppas vi inte hittar fler affärer innan vi kommer hem.

Nästa stop är det en nästan två timmars körning till, men även det är ett tips från Claudia. Würzburg. Vi parkerar bilen i centrum, mitt på den stora stensatta ytan framför prinsbiskopens (???) barockpalats. Sällan har parkerat så ståndsmässigt! Innan vi kollaps palatset drar vi en repa runt centrum. Katedralen är stäng för renoveringsarbeten, men om man har mer tid på sig finns det gott om andra kyrkor man kan besöka. Horisonten formligen kryllar av kyrktorn. Eftersom vi inte har tid att stanna så länge i stan går vi till palatset. Det är ett av Europas främsta barockpalats, enligt reklamen, och innehåller bland annat en av de största (om inte den största) freskerna på samma kontinent, gjord av Tiepolo. Som så många andra stora byggnader blev palatset skadat under kriget av bombningar, men det blev inte helt jämnat med marken. Delar av palatset klarade sig utan större skador, mycket av den lösa inredningen hann man magasinera på säkert ställe, så det är förhållandevis mycket originalsaker som finns kvar. Tyvärr var det ett strikt fotoförbud, så de bilder vi eventuellt kan fixa fram är från Wikipedia commons eller motsvarande...

Förutom den enorma fresken fanns det eget antal fantastiska rum. Mest fantastiskt är nog den så kallade spegelsalen. Som namnet antyder är det fullt av speglar på väggarna. Rummet är inte lika stort som spegelgalleriet i Versailles, men är nog så imponerande i alla fall. Guiden berättade att kostnaden att framställa spegelglas på den här tiden, mitten av 1700-talet, var så hög att två kvadratmeter spegelglas motsvarade värdet av en by, med mark, hus, fä och människor. Visserligen sade hon inte hur stor by det gällde, men bara i detta rum fanns det speglar motsvarande ett mindre län! Det är lätt att förbise sådana här saker när man traskar igenom olikas slott på egen hand. Fascinerande.

Dagen börjar lida mot kväll och vi har långt kvar att köra, så vi lämnar palatset utan att ha utforskat det färdigt. Würzburg är definitivt en stad som är värd att återvända till och spendera några dagar i, det finns många godsaker att se här.

Eft ytterligare nästan fyra timmars körning på autobahn når vi i skymningen Goslar. Ytterligare ett UNESCO-världsarv. Här visar det sig att hotellet vi bokat inte är ett vanligt hotell. Det verkar vara ett äldreboende av något slag som hyr ut lägenheter som för tillfället inte bebos av en åldring. Dörren öppnades av vad som verkade vara en sjuksköterska. Läget är dock supercentralt och rummet/lägenheten är fräsch och stor, det är bara luftkonditionering som saknas.

Efter incheckning letar vi upp en restaurang för att äta middag. P's efterrätt gick inte av för hackor! Mätta och belåtna går vi tillbaka till hotellet för att sova. Morgondagen innehåller bland annat ett gruvbesök, det första på årets resa. Vi har ju tidigare gjort rätt många gruvbesök, oftast i saltgruvor, men denna gång är det en silvergruva som står på programmet. 

Fredag 27:e juli, Bissingen

Helt fantastisk, vi har inget särskilt på programmet idag. Claudia och barnen jobbar eller är i skolan. Utom minstingen Finn, som bara är i skolan en timme eller så på förmiddagen. Så vi vaknar till liv så småningom, äter lite frukost tillsammans med Finn, och åker sedan och handlar lite.

På eftermiddagen åker vi till en liten badsjö en bit bort tillsammans med Claudia och Finn. P får äntligen bada, första doppet på resan. Finn och P roar sig i det våta medan jag och Claudia tar det lite lugnare i skuggan på en filt.

På kvällen grillar vi lite, Gabriel och Anne (de andra barnen) åker med vänner och campar. Vi vuxna tittar på OS-invigningen.

Torsdag 26:e juli, Forstinning till Bissingen

Dessa dagar, från igår och till och med övermorgon, då vi är gäster hos Hans och sedan Claudia blir som en liten minisemester i semesterresan. Vi gör inga turistbesök dessa dagar, utan umgås bara. Det är skönt att göra, för nu börjar vi bli lite väl fulla av turistintryck.

Idag åker vi från Hans till Claudia och hennes barn, som bor i Bissingen, ca 5-10 mil nordväst om München. På vägen åker vi in till München för att gå på Manufaktum, en affär med prylar och där P fick ett presentkort från Hans och Claudia när han fyllde år senast. Resultatet blir ett par exklusiva trädgårdshanskar att använda när lökar ska planteras i Färmansbo sendare i höst.

Väl framme i Bissingen blir det till att svida om för P, för vi ska alla gå på öppet hus i Gabriels skola. Det är sista veckan innan sommarlovet börjar och man arrangerar ett öppet hus med lite mat och dryck, underhållning, lotterier och sånt samt utdelning av priser av olika slag till duktiga elever. Svida om? Jo, för alla som kan ska bära trachten på denna tillställning, och det har ju P nu. Mycket stiligt.

Det är fortfarande väldigt varmt, värmen följer med oss norrut verkar det som. Så vi läskar oss, inte med glass den här gången utan med bubble tea, en mycket populär dryck bland skolungdomen. Den flugan kommer säkerligen till Sverige snart, om den inte redan har gjort det.

Onsdag 25:e juli, Innsbruck till Forstinning

Innsbruck är ett kort stopp på vägen, det enda stället vi bara stannar en natt på. När vi stigit upp och tagit del av hotellfrukosten, som övervakades av en blond matrona med flätor. Skulle inte förvåna om hon heter Heidi heller. Som sig bör på hotell av finare sort fick vi bilen parkerad åt oss kvällen innan, och nu när vi checkar ut så får vi den framkörd. Trevligt!

I utkanten av staden finns det ställe vi ville besöka, Schloss Ambras. Huvudsakligen byggt på 1500-talet av en Habsburgare vid namn Ferdinand II. I slottet finns bland annat Ferdinands kuriosasamling nästan intakt, och den kan man ägna många timmar åt att utforska. På slottet hade man en tillfällig utställning över Ferdinand II och kurfursten Augustus. De var politiska finder-katolik mot protestant-men personliga vänner.

Efter Ambras sätter vi GPS:en på ett nytt slott. Detta slott och dessa byggherre är mycket annorlunda än Ambras och Ferdinand. Linderhof är snarare en villa, och som kunglig villa inte ens en särskilt stor sådan. Byggd av Ludwig II av Bayern, och det enda av hans egna slott som någonsin blev färdigt. De andra slotten är förstås Herrenchiemsee och Neuschwanstein. På Linderhof bodde Ludwig rätt ofta, det var förmodligen som en tillflyktsort för honom. Det sägs att han aldrig hade några gäster på slottet utan alltid var där "ensam" med sitt tjänstefolk.

Linderhof är en orgie i guld och kristall, med dekorationer som hela tiden anspelar på Versailles och de franska kungarna, Solkungen inte minst. Det är ett jättepopulärt turistmål, så den Bayerska staten får nu förmodligen igen de pengar som slottet en gång kostade att bygga. Linderhof har visst beräknats kosta motsvarande ca 200 miljoner kronor att bygga. Med detta besök har vi sett alla tre Ludwigslott. Det är tre väldigt olika slott, så det går inte att säga att det ena är bättre än det andra. Min (Per) personliga favorit när det gäller överdåd är spegelsalen i Herrenchiemsee, den är fantastisk. Gjord som en kopia av spegelsalen i Versailles men byggd ännu större. Go Ludwig!

Efter Linderhof styr vi kylarprydnaden mot München, eller rättare sagt den lilla byn Forstinning strax nordöst om staden. Där bor Hans med familj, och vi ska hälsa på honom. Senast träffades vi på Anna och Björns bröllop vid nyår. Vi får även träffa hans två barn, Clemens och Magdalena, för första gången.

Tisdag 24:e juli, Sabbioneta till Innsbruck

BILDER OCH LÄNKAR KOMMER ATT LÄGGAS TILL SENARE

Nu är vistelsen i Mantua över och vi ska vända kosan norrut igen för att så skta ta oss hemåt. Men innan vi gör det blir det en sista utflykt som tar oss några mil söder om Mantua. Sabbioneta heter målet, och det är en liten ort eller by några mil söder om Mantua.

Sabbioneta som förmodligen ut idag ungefär likadant som när staden byggdes upp i mitten av 1500-talet. En av lillebröderna Gonzaga, förnamn Vespasiano, en som inte var huvudarvinge till Gonzagas rike i Mantua, bestämde sig för att bygga upp ett samhälle enligt de nya principer för stadsbyggnad som renässansen introducerat. Här finns en liten stad omgiven av en försvarsanläggning, vid vars ena kant vi parkerade bilen som synes på bilden nedan.

[bild på bilen och försvarsmuren]

I staden finns alla nödvändiga byggnader, från palats till koja, nybyggt och fräscht. Staden byggdes upp  under andra halvan av 1500-talet, och efter att hertigen (som Vespasiano sedemera blev utnämnd till) dött var det inte så många av hans arvingar som fortsatte att intressera sig för Sabbioneta. Många saker (lösa konstföremål, möbler etc) flyttades till andra ställen av familjen under de århundraden som följde, men husen och den fasta inredningen och dekorationerna blev kvar. Av någon anledning fick mycket vara kvar ända in i modern tid. Nu har man kunnat restaurera och återuppbygga mycket och hela samhället blev utnämnt till ett världsarv av UNESCO 2008.

En trevlig aspekt med Sabbioneta är skalan. Palatsen är inte enorma, rummen inte oändligt många. Lyx och hög kvalite ja.

Åter till bilen för att till slut påbörja hemresan geografiskt. Nu kommer vi bara att åka norrut under resten av semestern.

Slutmålet är Innsbruck i Österrike, men på vägen gör vi ett stopp i den norditalienska staden Bolzano. Här finns det ett nybyggt museum över ismannen, Ötzi, som hittades av två turister i alpgränslandet mellan Österrike och Italien 1991.
Muséet är trevligt och man får även se Ötzi själv också, i sin frysbox med titthål i.

Efter Bolzano åker vi över Brennerpasset till Innsbruck. Staden dyker upp runt en vägkrök, från pastoralt alplandskap till storstad på en gång. Vyn över staden är enorm och vägen ner till dalbotten är brant. När vi installerat oss på det gamla lyxiga Hotel Europa går vi ut på stan en stund för att äta middag och varva ner. Kvällen avslutas med kaffe och kaka på Café Sacher.