Sista heldagen på kontinenten, i morgon åker vi tillbaka till moderlandet. Vad står då på programmet denna näst sista dag? Jo, vi börjar med att åka ut till Rammelsberg, en gruva med ca 3000 års historia, enligt legenden. Bevarade dokument har man bara från de sista tusen åren, men det är inte fy skam det heller förstås.
Numera är Rammelsberg ett av UNESCO:s världsarv och alltså ett av huvudskälen till att vi alls är här. Hela resan går i världsarvens tecken. Vi bokade in oss på två visningar där den ena bara är på tyska, så det får vi se hur mycket det ger. Guidningarna är på eftermiddagen, så vi kuskar tillbaka till stan för att se vad den har att erbjuda så länge.
Först träffar vi på det gamla rådhuset. I det finns ett rum med målningar på väggar och tak från 1500-talet. Att de bevarats beror på att rummet, som ursprungligen användes som mötesrum, slutade användas för sitt ursprungliga ändamål utan istället blev arkiv, magasin och liknande i århundraden. Först på 1800-talet återupptäckte man de målade freskerna och insåg att de var rätt gamla. Sedan började man ta väl hand om dem. Nu får man inte ens gå in i rummet längre utan man får titta in i det genom en liten glasveranda som är byggd i en dörröppning.
Sedan spanar vi in ett kejsarpalats. Kaiserpfalz som det kallas. Det användes av de romerska kejsarna, som de kallades, under några hundra år i början av förra årtusendet. Mot slutet av 1200-talet avtog intresset för staden i den bemärkelsen, men gruvdriften fortsatte förstås trots det. Kejsarpalatset man besöker idag är en 1800-tals rekonstruktion, eller återuppbyggnad. Det ursprungliga huset hade förfallit och byggs om och till under århundradena, och använts för en massa olika ändamål. Inte minst som lagerbyggnad. Byggnaden var långt ifrån den kejserliga strålglansen under en lång tid i alla fall. Idag finns i ett kapell i anslutning till palatset en sarkofag där Henrik III:s (tysk-romersk kejsare) hjärta är begravt.
Den första guidade visningen är av den gamla industrianläggningen från 1900-talet; från det att malmen lastades i vagnar, via bearbetning ner till lägsta nivån. Vi är en liten grupp, särskilt två entusiastiska män som diskuterade och ställde frågor oavbrutet till guiden. Först går vi genom anläggningen upp till högsta nivån, direkt under laven. Därifrån guidas vi genom hela bearbetningen av malmen, och går samtidigt tillbaka ner genom hela anläggningen. Den är alltså byggd så att malmen fraktas upp till högsta nivån där den krossas i flera olika steg tills den bara är som lerpartiklar i storlek, vilket är mycket små, bara bråkdelar av en millimeter. Efter det vidtar olika kemiska behandlingar för att separera ut metallerna. Genom att blanda malmen med kemikalier och sedan blåsa in luft i vätskan bildas luftbubblor på vilka metaller fäster. Bubblorna stiger till ytan av vätskan där de bildar ett skum. Då skummar man ytan och får en blandning med hög procenttalet av den önskade metallen. Blandningen skeppas sedan vidare till andra ställen för fortsatt behandling för att få ut den rena metallen. De metaller som främst utvanns i Rammelsberg var koppar, bly och zink. Små mängder silver finns också i berget, men den var nog mer en restprodukt som utvanns mer sporadiskt.
Andra visningen var en vandring i gruvgångarna från 1800-talets början då den "moderna" gruvan började byggas. Det vi skulle se på var de stora vattendrivna hjul som användes för att driva vattenpumpar och hissanordningarna för att transportera upp malm.
Även nu är vi en liten grupp, vi två och en dansk småbarnsfamilj samt en guide med måttlig engelska. Största utbytet av denna visning är de mer allmänna kunskaperna om gruvan. Visst är de stora hjulen kul att se, men det är trots allt bara stora trähjul. Av de ursprungligen fyra hjulen finns två kvar från början av 1900-talet, ett hjul är borta och ett är rekonstruerat. Eftersom hjulen bland annat skulle sköta vattenpumparna som skulle dränera gruvan byggdes de först innan brytningen påbörjades. När detta gjordes prejade man bryta i nya delar i berget förstås. All tidigare brytning hade gjorts ovanför grundvattennivån vilket gjorde att vatten då inte samlades i gruvgångarna. Men nu skulle man ner i berget under grundvattnet och måste man pumpa ut vatten hela tiden. Det tog sju år att bygga pumpanläggningen inklusive de gångar i berget som behövdes, först efter det kunde själva gruvbrytningen påbörjas. Totalt blev gruvan ca 490 meter djup innan all metallförande berg hade grävts bort i slutet av 1980-talet. 1988 stängdes gruvan för gott.
Gruvbrytningen var ett tufft jobb för två hundra år sedan eftersom allt gjordes för hand med handverktyg. Först en bit in på 1900-talet kom maskiner av något större slag till arbetarnas hjälp. De gruvgångar vi besöker idag såg nog aldrig arbetarna på den tiden, eftersom de inte var upplysta. Allt ljus som fanns där nere var från handhållna oljelyktor, en per person. Man rörde sig i små svaga bubblor av ljus och såg aldrig mer än några meter bort som bäst.
Berget bröts genom att det värmdes upp och sprack då det utvidgades av värmen (mottryck från det omgivande kalla berget). Det var nämligen för hårt att borra i, så borra och spränga gick inte. Brytningstakten blev förstås inte hög med dagens mått mätt. Först när modernare och maskindrivna borrar kom i bruk i början av 1900-talet kunde man borra och spränga även i det malmförande berget.
Hela anläggningen är stor så här kan man utan vidare tillbringa en hel dag. Det finns dessutom guidade visningar som tar fyra timmar. Utställningar av olika slag kompletterar visningarna. På det hela taget ett ställe som är värt att besöka om man gillar gruvor.
Numera är Rammelsberg ett av UNESCO:s världsarv och alltså ett av huvudskälen till att vi alls är här. Hela resan går i världsarvens tecken. Vi bokade in oss på två visningar där den ena bara är på tyska, så det får vi se hur mycket det ger. Guidningarna är på eftermiddagen, så vi kuskar tillbaka till stan för att se vad den har att erbjuda så länge.
Först träffar vi på det gamla rådhuset. I det finns ett rum med målningar på väggar och tak från 1500-talet. Att de bevarats beror på att rummet, som ursprungligen användes som mötesrum, slutade användas för sitt ursprungliga ändamål utan istället blev arkiv, magasin och liknande i århundraden. Först på 1800-talet återupptäckte man de målade freskerna och insåg att de var rätt gamla. Sedan började man ta väl hand om dem. Nu får man inte ens gå in i rummet längre utan man får titta in i det genom en liten glasveranda som är byggd i en dörröppning.
Sedan spanar vi in ett kejsarpalats. Kaiserpfalz som det kallas. Det användes av de romerska kejsarna, som de kallades, under några hundra år i början av förra årtusendet. Mot slutet av 1200-talet avtog intresset för staden i den bemärkelsen, men gruvdriften fortsatte förstås trots det. Kejsarpalatset man besöker idag är en 1800-tals rekonstruktion, eller återuppbyggnad. Det ursprungliga huset hade förfallit och byggs om och till under århundradena, och använts för en massa olika ändamål. Inte minst som lagerbyggnad. Byggnaden var långt ifrån den kejserliga strålglansen under en lång tid i alla fall. Idag finns i ett kapell i anslutning till palatset en sarkofag där Henrik III:s (tysk-romersk kejsare) hjärta är begravt.
Den första guidade visningen är av den gamla industrianläggningen från 1900-talet; från det att malmen lastades i vagnar, via bearbetning ner till lägsta nivån. Vi är en liten grupp, särskilt två entusiastiska män som diskuterade och ställde frågor oavbrutet till guiden. Först går vi genom anläggningen upp till högsta nivån, direkt under laven. Därifrån guidas vi genom hela bearbetningen av malmen, och går samtidigt tillbaka ner genom hela anläggningen. Den är alltså byggd så att malmen fraktas upp till högsta nivån där den krossas i flera olika steg tills den bara är som lerpartiklar i storlek, vilket är mycket små, bara bråkdelar av en millimeter. Efter det vidtar olika kemiska behandlingar för att separera ut metallerna. Genom att blanda malmen med kemikalier och sedan blåsa in luft i vätskan bildas luftbubblor på vilka metaller fäster. Bubblorna stiger till ytan av vätskan där de bildar ett skum. Då skummar man ytan och får en blandning med hög procenttalet av den önskade metallen. Blandningen skeppas sedan vidare till andra ställen för fortsatt behandling för att få ut den rena metallen. De metaller som främst utvanns i Rammelsberg var koppar, bly och zink. Små mängder silver finns också i berget, men den var nog mer en restprodukt som utvanns mer sporadiskt.
Andra visningen var en vandring i gruvgångarna från 1800-talets början då den "moderna" gruvan började byggas. Det vi skulle se på var de stora vattendrivna hjul som användes för att driva vattenpumpar och hissanordningarna för att transportera upp malm.
Även nu är vi en liten grupp, vi två och en dansk småbarnsfamilj samt en guide med måttlig engelska. Största utbytet av denna visning är de mer allmänna kunskaperna om gruvan. Visst är de stora hjulen kul att se, men det är trots allt bara stora trähjul. Av de ursprungligen fyra hjulen finns två kvar från början av 1900-talet, ett hjul är borta och ett är rekonstruerat. Eftersom hjulen bland annat skulle sköta vattenpumparna som skulle dränera gruvan byggdes de först innan brytningen påbörjades. När detta gjordes prejade man bryta i nya delar i berget förstås. All tidigare brytning hade gjorts ovanför grundvattennivån vilket gjorde att vatten då inte samlades i gruvgångarna. Men nu skulle man ner i berget under grundvattnet och måste man pumpa ut vatten hela tiden. Det tog sju år att bygga pumpanläggningen inklusive de gångar i berget som behövdes, först efter det kunde själva gruvbrytningen påbörjas. Totalt blev gruvan ca 490 meter djup innan all metallförande berg hade grävts bort i slutet av 1980-talet. 1988 stängdes gruvan för gott.
Gruvbrytningen var ett tufft jobb för två hundra år sedan eftersom allt gjordes för hand med handverktyg. Först en bit in på 1900-talet kom maskiner av något större slag till arbetarnas hjälp. De gruvgångar vi besöker idag såg nog aldrig arbetarna på den tiden, eftersom de inte var upplysta. Allt ljus som fanns där nere var från handhållna oljelyktor, en per person. Man rörde sig i små svaga bubblor av ljus och såg aldrig mer än några meter bort som bäst.
Berget bröts genom att det värmdes upp och sprack då det utvidgades av värmen (mottryck från det omgivande kalla berget). Det var nämligen för hårt att borra i, så borra och spränga gick inte. Brytningstakten blev förstås inte hög med dagens mått mätt. Först när modernare och maskindrivna borrar kom i bruk i början av 1900-talet kunde man borra och spränga även i det malmförande berget.
Hela anläggningen är stor så här kan man utan vidare tillbringa en hel dag. Det finns dessutom guidade visningar som tar fyra timmar. Utställningar av olika slag kompletterar visningarna. På det hela taget ett ställe som är värt att besöka om man gillar gruvor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar