lördag 11 januari 2014

8/1 2014, Tel Aviv och Stockholm

Sista dagen i Israel. I motsats till utresan så går hemresan på en vettig lunchtid, vilket gör att vi kan stiga upp i normal tid och äta en ojäktad (hmm, vilken svengelska–men vad har vi för bra motsvarighet i svenskan?) frukost. Till lokalbefolkningens förundrade miner tar vi den utomhus på ett café nära hotellet. Detta blev faktiskt både den första och sista frukosten utomhus på denna resa.

Sista frukosten
Vi har bott på ett hotell som heter Brown TLV som är inrymt i en före detta bank. Hotellet är trevlig, även om rummet vi hade inte var i största laget, och att ha glasväggar in till badrummet/toaletten är inte alltid det bästa. Sådana är dock ofta designhotellen! Personalen var mycket trevlig, bland annat en skånska som bytt hemmaplan.

Hotell Brown TLV

Utsikten från hotellets tak

Att resa från Israel är mycket mer omständligt än att resa till Israel. Jag har aldrig varit med om så noggrann säkerhetskontroll, inte ens i USA direkt efter terrorattacken 2001. Vi fick visa pass och biljett minst 5-6 gånger. Scannern som kollade bagaget liknade mer en röntgenmaskin på ett sjukhus. Den upptäckte både nedpackade flaskor med sprit och påsar med torkad frukt, som gjorde att vi blev utfrågade om både det ena och andra innan vi fick gå vidare till nästa "station".

Så småningom gick i alla fall planet hemåt, och det sista lilla äventyret utspelade sig strax innan landningen på Arlanda. Då frågar den lilla grabben som sitter i sätet bredvid mig om den lilla mörkblå boken med konstläderomslag var min. Jag hade själv sett den lite tidigare och antagit att det var hans, han hade både skrivbok, målarbok och annat om sig och kring sig. Det visade sig vara ett israeliskt pass, men pengar och betalkort. Antagligen hade personen som suttit på våra platser på väg till Israel med samma plan tappat det. Stackare, inget pass eller pengar. Undrar hur det gick för honom, för även om han är israelisk medborgare tvivlar jag på att han kommer in i landet utan passet.

Sista etappen på hemresan

Till sist är vi hemma, och efter en snabb middag går vi tidigt i säng och somnar så sött.

Intryck

Resan blev väldigt mycket "mer" än vad vi anade innan. Framförallt Jerusalem är en otrolig upplevelse. Kanske tack vare att vi åkte i januari så var det inte så värst mycket turister, men vi var ändå långt ifrån ensamma. Hur det är under riktig högsäsong vill jag inte ens tänka på. Vi hade kanske tur med vädret, det var soligt men relativt kyligt. På kvällarna behövde man både jacka och tröja.

Inställningen till service (i affärer, på hotell, banker etc) är lite annorlunda än vad man är van vid hemifrån, men det är väl en del av charmen, även om det i stunden inte alltid känns så. Man möts sällan av ett leende. Och visst är det tröttsamt med de intensiva attackerna från affärerna man passerar. Artig som man är vill man gärna säga något vänligt men avvisande när man blir inbjuden att se på varorna. Men det är inte möjligt när man passerar hundratals affärer under en promenad genom Jerusalems gamla stad.

En sak som vi funderade över och som vi inte har något svar på (så vet du svaret, hör av dig!) är följande. Det var väldigt stor skillnad mellan västra och östra Jerusalem när det gäller skräp på gatorna. I västra delen av staden var det väldigt välstädat och välvårdat, i östra var det oerhört nedskräpat. Är det utslag av någon slags protest mot ockupationen? Kulturell skillnad på hur man ser på "skräp"? Eller något annat? Visst, papper och annat skräp på gatorna är kanske inte den viktigaste frågan i ett ockuperat land, men i alla fall.

Militär närvaro ser man överallt, men den var ändå lite mindre än vad i alla fall jag föreställt mig att den skulle vara. Det känns onekligen lite surrealistiskt att se skyltar här och där som förbjuder vapen, vid sidan av skyltar som förbjuder att man äter glass eller tar kort. Det är en annan verklighet än man är van vid.
Guiden till Masada sade att det förekommer jordbävningar mycket regelbundet var 80-90 år i förkastningszonen som går rakt genom landet. Senaste var för över 80 år sedan. Det är inte bara politiska spänningar som byggs upp i landet. När den naturliga spänningen släpps lös kan skadorna bli mycket stora, och detta kan man förstås inte påverka på något sätt. Det är bara att vänta och se när och vad som händer.

Ett sista ord: har du inte varit i Jerusalem så åk dit innan det är för sent!

7/1 2014, Tel Aviv

Sista hela dagen på semestern. Känns alltid lite krystad, man "måste" göra så mycket den dagen. I verkligheten är vi rätt utpumpade av det höga tempot under veckan som gått.

Men slavdrivaren P tvingar iväg oss på en sista dags kulturella utflykter. Vi lånar hotellets cyklar och ställer in siktet på Tel Avivs konstmuseum. Det innebär en cykeltur genom stadens centrala delar, men som tur är finns det en cykelväg mitt i Rotschild Boulevard som tar oss nästan ända fram. På slutet får vi kryssa fram i en rätt hektisk trafik, men kommer helskinnade fram till slut.

På cykel längs Rotschild Boulevard

Muséet är mest ett modernt museum, men det finns en avdelningen för europeisk 1500-1800-talskonst. Bland annat hade man ett lån från Vatikanen, en enorm karta över Konstantinopel. Jag menar enorm, i storleksordningen 8 x 3 meter.

De tillfälliga utställningarna var fotokonst, av bland andra Jeff Wall. Hans bilder blev P väldigt förtjust i. Väldigt dystra bilder, men väldigt bra det kan inte förnekas.

Den permanenta utställningen med 1800- och 1900-talskonst spänner över de flesta stora namnen, med flera kända verk. PissarroKandinskyPicasso, Chagall, Ernst, Pollock med många flera. The usual suspects skulle man kunna säga.

Muséet kryllar av skolklasser så vissa rum hoppar man över rätt snabbt. Visst är ungdomen idag väldigt högljudd! ;-) Eller är det bara ett ålderstecken hos en själv?

Efter konstupplevelsen styr vi cyklarna tvärs över stan igen för att undersöka loppmarknaden i Jaffa. Till skillnad från Tel Aviv så är det en stad med lång historia. Den bibliske Jona(s) med valfisken satte segel härifrån och Andromeda kedjades fast vid en klippa i havet strax utanför, i alla fall om man ska tro på turistskyltarna.

Mot loppmarknaden i Jaffa

Efter en sen lunch från ett matställe som serverat gatumat sedan 1870-talet strosar vi bara omkring lite i Jaffa. Mitt i staden finns ett berg som ger fin utsikt över den nya staden Tel Aviv. Här ser hur mycket man bygger på höjden i staden. Det är kanske inte att undra på eftersom landet inte är så stort (1/20 av Sveriges yta–varav ca hälften är öken–men med 12 miljoner invånare inklusive de ockuperade områdena).

Tel Aviv sett från Jaffa

Sista kvällen äter vi en sista middag, som vanligt en god middag. Vi har nog inte haft en enda måltid på hela resan som inte varit väldigt bra. Mestadels har vi ätit mat som är typisk för regionen, inklusive mycket falafel förstås!

I morgon är äventyret över, såvida man inte räknar aktiviteten att flyga från en israelisk flygplats som ett litet äventyr i sig. Vilket det nog nästan kan beskrivas som.

måndag 6 januari 2014

6/1 2014, Tel Aviv

Idag var en mellandag, kanske tiden i Jerusalem blev så intensiv att tiden i Tel Aviv har gått åt till någon slags återhämtning. Stor del av förmiddagen gick åt till att hitta en bankomat som det gick att få pengar ur. Vi provade säkert 10 stycken innan vi lyckades. På vägen träffade vi flera banktjänstemän som var mindre hjälpfulla. Ett skinande undantag dock. Tyvärr vet jag inte vilken bank hon jobbar på, det är inte den där vi till slut fick ut pengar. Men hon var glad och hjälpsam, helt enkelt ett ljus i bankomatmörkret.

Det är många svenskar på hotellet, både som gäster och personal. Nytt belägg för en liten värld.

Vi cyklade lite idag, och i morgon blir det mer. Det var ett bra sätt att ta sig lite längre sträckor på ett enkelt sätt. I alla fall om man kan hålla sig till cykelvägar, trafiken här är generellt sett rätt aggressiv.

Middag intogs på en georgisk restaurang. Det visade sig vara deras vegetariska dag idag, och som ytterligare twist pågår en strejk bland nordafrikanska arbetare som står för mycket av det lågbetalda arbetet i staden, t.ex. diskning på restauranger. Så vi fick äta på papptallrikar och dricka ur pappmuggar. Allt som allt en annorlunda upplevelse, med god mat.

söndag 5 januari 2014

5/1 2014, Jerusalem och Tel Aviv

Jag (dvs Per) läste just kommentarerna på Peters FB-sida, och jag tackar för alla vänliga kommentarer! Vi, för Peter har skrivit i bloggen ibland, skriver bara från en del längre resor, och normalt så tröttnar man efter ett tag och skriver mer och mer kortfattat. Nu är resan så pass kort att detta kanske inte inträffa denna gång, det visar sig. Så över till dagens händelser...

Efter torsdagens debakel med försöket att besöka al-Haram ash-Sharif, eller Tempelberget, gjorde vi ett nytt försök idag. Igår gjorde vi upp med ett engelsk par som vi träffade på utflykten till Masada att hålla plats åt varandra i kön till Tempelberget nu på morgonen. Vi gjorde oss i ordning redan igår, betalade rummet, packade väskorna etc så att vi i morse skulle kunna kasta i oss frukost, låsa in väskorna i förvaringsrummet och skynda iväg till den befarade kön. Vi kom fram strax efter klockan 7 och tack och lov var kön då väldigt kort. Så med lite väntan och några åkarbrasor i morgonkylan kom vi så småningom äntligen in på området. Och det tur att vi gjorde ett nytt försök att besöka platsen, för det var helt fantastisk.

Kortare kö idag, som tur var

På al-Haram ash-Sharif finns två byggnader som är några av Islams heligaste, dels al-Aqsamoskén och dels Klippdomen. Tyvärr får man som icke-muslim inte längre gå in i någon av byggnaderna. Enligt den guide vi anlitade under besöket beror besöksförbudet på en överenskommelse mellan Israel och Palestinierna från år 2000, men exakt varför man gjorde den kunde han inte redogöra för. Det var "något politiskt". Förutom dessa landmärken finns det ytterligare två moskéer på berget och båda är byggda inuti själva berget. Eller rättare sagt inuti den byggnad som utgör det nordöstra hörnet av al-Haram ash-Sharif.  När Herodes den store byggde ut Tempelberget gjordes det så stort att en utfyllnad av jord eller sten skulle ha skapat ett för stort tryck i sidled att en yttermur inte skulle kunna stå emot trycket. Istället byggdes en struktur med valv i flera våningar, en teknik som romarna utvecklade, med en yttervägg (dvs mur) runt om. I denna valstruktur har man alltså inrett två ytterligare moskéer. Tillsammans har alla moskéerna plats för mer än 15,000 samtidiga besökare. Jag kommer inte ihåg det exakta antalet, men jag vill minnas att det var i den storleksordningen eller kanske ännu lite mer.

Muslimer, liksom judar, separerar män och kvinnor när de ber. På al-Haram ash-Sharif har man avdelat Klippdomen till kvinnorna och de andra tre till männen. Kvinnorna fick i alla fall den utan tvekan vackraste byggnaden.

Klippdomen är byggd på den plats där man tror att det "heligaste av heliga" i judarnas tempel stod. Slump? Nej, naturligtvis inte. Denna plats utgörs av en del av berget Moriah, den plats där Abraham skulle offra Isak. Mohammed steg upp till himlen härifrån för att prata med profeterna (Jesus et al), med mera. Så den "sak" som Klippdomen är byggd runt/omkring är alltså en stor bit berg i dagen. Vi fick som sagt var inte gå in där, men guiden visade oss en dörrspringa där man kund kika in och få en glimt av innehållet. Tyvärr syntes inget av Moriah i halvdunklet, dörrspringan var lite för liten för att ge någon vettig bild av vad som dolde sig i halvdunklet.

En av världens mest kända byggnader?

När vi äntligen nu lyckats ta oss in på området, vad slås man av? Området känns väldigt stort. Det är byggt i flera olika nivåer så ingenstans ser man hela området på en gång. Det är omväxlande stora öppna ytor kring de monumentala byggnaderna, och de många mindre byggnaderna av olika slag. Parker och alléer med stora träd finns det också gott om, så det är verkligen inte bara en stenöken där uppe. Sedan är det ett vardagligt folkliv där, och det var verkligen inte något vi var beredda på. Vi såg till och med ett gäng smågrabbar som spelade fotboll utanför Klippdomen. Då var man långt ifrån de högtidliga bilderna av den heliga Klippdomen, trots att den faktist var en tåfjutt bort. Härligt. Nu är det också lättare att förstå att muslimerna inte bara lever i trånga gränder där solen sällan skiner. De har sin egen Central Park i Jerusalm, och det om något gör nog både judar och kristna väldigt avundsjuka.

Ovanligt formad pelare

Visste du att det finns stora parkområden på området?

Icke-muslimer får komma in på området några timmar om dagen, så det blev snart dags att börja fundera på vad vi skulle göra härnäst. Nu har vi besökt alla heliga platser som Jerusalem har att erbjuda de tre världsreligionerna som finns här. På ingen av de andra kände jag mig lika mycket som en inkräktare som på al-Haram ash-Sharif. Jag fick något av en voyeurkänsla, det kändes som om jag tittade på det vardagsliv som pågick runt omkring oss genom en glasruta.

När vi lämnade al-Haram ash-Sharif i det sydöstra hörnet, så vi hade nära till Lejonporten för att bege oss till Oljeberget och dess sevärdheter. Det var tänkt att bli de sista turistbesöken innan vi lämnar staden. Vi rivstartar med ett besök vi Marias grav. Det är nu ett ortodoxt kapell nedsänkt i marken. En mörk, bred trappa leder ner i ett rökelsedoftande kapell. När vi kom dit pågick någon slags mässa så vi kunde inte betitta själva graven. Efter en stund gjorde vi en så värdig sorti som möjligt.

Marias grav

En sak som verkligen inte slutat imponera på mig i Jerusalem är vyerna över gamla stan. Området är så storslaget att jag inte riktigt vet om jag någonsin kommer att kunna imponeras av någon annan stadsvy. Bilderna förmedlar tyvärr bara en liten del av upplevelsen.

Gamla stan sett från Oljeberget

Gamla stan sett från Oljeberget, med judiska begravningsplatser i förgrunden

På Oljebergets östra sluttning finns över 100,000 gravar. De som är begravda där är de första som skall uppstå när världen går under. Eller något i den stilen. Det gör i alla fall att det är väldigt attraktivt för en jude att bli begrav där. Trots att det finns så många gravar redan är utrymmet inte slut ännu på ett tag.

Andra anhalten är profeternas grav, där man säger att de tre profeterna Haggai, Zachariah och Malachi (engelska namn, jag är osäker på om det är samma på svenska) är begravda tillsammans med diverse hang-arounds. Ett till hål i marken, med begravningskryptor uthuggna direkt i berget. Vi fick pyttesmå stearinljus att snubbla omkring med i mörkret. Onekligen lite annorlunda och något man kommer att komma ihåg.

En nedgång till underjorden

Nu har vi verkligen fått upp ångan. Vi fortsätter till toppen av berget där det ska finnas några kyrkor att titta på, men tyvärr finner vi att de inte är öppna idag. Bara ett kapell vars namn troligen är Uppståndelsekapellet. Det är därifrån som Jesus skall ha uppstigit till himlen 40 dagar efter att väckts från de döda. Hans fotavtryck anses finnas i klippan som kapellet är byggt kring, men det vore synd att säga att det är lätt att se. Bara det högra fotavtrycket finns här, det vänstra sägs Saladin ha flyttat till  al-Aqsamoskén. Men några snygga kapitäl var i alla fall tydligt urskiljbara på utsidan.

Gripar?

Uppståndelsekappellet.

Nu har vi sett det som finns att se på toppen av berget så vi beger oss nedåt igen. Även på vägen ner tar jag lite olika bilder av gamla stan. Den vyn är så häftig att man bara inte kan låta bli.

Efter att ha blivit nobbade att bli insläppta i den trädgård som anses vara delar av det ursprungliga Getsemane. Nu tillhör den ett nunnekloster som bara öppnar dörrarna två dagar i veckan, eller för ryska besökare. Sade jag att det var ett rysk-ortodoxt kloster?

Som tur är finns det ytterligare en del av Getsemane vid en annan kyrka, "alla nationers kyrka" (engelska Church of All Nations), och det är där som Jesus skall ha blivit arresterad. I trädgården finns olivträd som anses vara mer än 2000 år gamla. Tänk om de träden kunde tala.

Över 2000 år gamla olivträd?

Nu har vi bockat av det mesta av Jerusalems heliga platser och andra sevärdheter. Visst finns det mycket kvar att se, men få resor som vi gjort har varit så här intensiva. Vi har formligen stupat i säng varje kväll, fullproppade av intryck. När vi kommer hem till vardagen igenom om några dagar kommer vi förmodligen att få kraftiga abstinensbesvär. Att se på Aktuell klockan 21 varje kväll är inte riktigt ett substitut.

Vi gör några småbesök på vägen tillbaka till hotellet, men nu orkar jag inte skriva om fler kyrkor, ruiner eller heliga platser. Inte ens om det är Marias födelseplats (en grotta under S:t Annes kyrka i gamla stan). Se där, jag gjorde det i alla fall av bara farten.

Marias krona?

Från en krona till nästan koma (av trötthet). Nu är Jerusalem definitivt klart för denna gång. Vi hämtar väskorna på hotellet och går till den plats där man kan ta en "dela taxi" till Tel Aviv. Plats för 13 personer. Vi blir passagerare tre och fyra. Det betyder att man får vänta tills det har kommit nio till innan man åker. Så vi väntar. Och väntar. Det går inte fort att få fler passagerare. Till sist har ändå några till kommit, så vi är sju eller åtta i alla fall. Då hotar vi att gå av taxin ifall vi inte åker. Visst, vi åker! säger de, bara några minuter till. Som varar i nästan en halvtimme. Vi är en hårsmån från att förverkliga hotet när det plötsligt faktiskt är 13 i bussen. Fast ska de ske mirakel så är det väl här i Jerusalem. 




Innan vi hotar att kliva ur taxin

När vi trötta kommer fram till Tel Aviv är det som att komma till en ny värld. Svårt att förklara varför det kändes så, men så var det. Kanske för att man nu fick ett leende tillbaka från hotellpersonalen? Små saker betyder ibland så mycket.

Vi går ut en sväng på strandpromenaden, som inte är alltför långt bort. Målet är Gamla Jaffa söder om Tel Aviv. Det tar en stund att gå dit, men luften är ljummen och strandpromenaden välordnad. Efter lite spankulerande och butiksbesök hittar vi en restaurang där vi äter middag. Sällan har vi fått in så mycket mat, till förrätt. Som dessutom ingår i alla huvudrätter som serveras. Udda koncept, men gott och bra för den hungrige.


Förrätten som ingick i huvudrätten. Doggy bag någon?

Sedan gick vi och la oss. Om ni är snälla kanske Peter berättar vad han köpte i en affär innan vi åt.


lördag 4 januari 2014

4/1 2014, Masada och Döda havet

Så börjar ännu en dag i semester-saltgruvan. Vi har haft fint väder hittills, lite kyligt - men det är ju trots allt januari - men soligt. Vårt rum vetter inte mot gamla staden, det kostar extra, men utsikten är ändå bättre än hemma. På nära håll ser, vilket nog inte syns på bilden, ser man att östra Jerusalem, den palestinska delen, är bra mycket sämre på ytan än den judiska västra sidan. Väldigt skräpigt, husen i sämre skick etc. Om det är medvetet gjort som någon slags protest, eller om det beror på andra saker, vet jag inte. Vet du? Kommentera gärna inlägget, eller skicka ett e-brev.

Utsikten från vår balkong

Idag skall vi på utflykt igen, till Masada (engelska wikipediasidan) och en badplats vid Döda havet (engelsk sida). Vi blir upphämtade med en minibuss från hotellet, men då var vi inte säkra på om det var tourbussen eller bara en upphämtningsbuss. Vi hade ju köpte "deluxvarianten" av utflykten. Det visade sig att "delux"-delen bestod i att man var en mindre grupp, inte i en lyxigare buss. Så den riktiga utflyktsbussen var lika liten och lika trång. Men vi hade i alla en guide med oss. Det övriga sällskapet var i vår ålder eller yngre, de flesta var olika par från olika europeiska länder. Plus en handfull studenter från USA som var en slags studieresa. 

Området vi ska till ligger i det ursprungliga Israel, men vägen dit går genom den ockuperade västbanken, dvs det område som Israel ockuperar sedan 1967. Västbanken som namn kommer sig av att det är landet väster om Döda havet (eller rättare sagt landet väster om Jordanfloden, som börjar längre upp och som rinner ut i Döda havet). För Israel och Jordanien är det en mycket viktig källa till färskvatten, men i jämförelse med svenska vattendrag är den synnerligen blygsam.

Döda havet däremot är ett fascinerade fenomen. Den djupaste punkten på land i hela världen, nästan 500 meter under normal havsnivå. Så från Jerusalem som ligger på ca 800 meter över havet är det en rätt rejäl nedförsbacke för att ta sig till Döda havet. Nivåskillnaden märks tydligt i öronen. Döda havet ligger längs en skarv mellan två tektoniska plattor som glider längs varandra (inte mot varandra). Sjön är har en oerhört hög salthalt och innehåller en massa mineraler av olika slag. Den är ju känd för sin flytkraft, vilket jag återkommer till längre fram.

På vägen till vårt första stopp, Masada, passerar vi området där Dödahvsrullarna hittades, man kunde se några av grottorna från vägen. På bilden nedan tror jag att några av dem finns med, fast de syns bara som svarta fläckar i bergssidorna.

Om man vet var man ska titta så ser man några grottingångar i bergssidorna

Huvudnumret för dagen är alltså Masada. En fristående klippa i öknen nära Döda havet, ungefär mitt på (norr-söder). Klippan är ju väldigt känd för det som hände där för ca 2000 år sedan. Som geologisk företeelse så är väl det mest utmärkande att det är en fristående klippa eller berg som är ca 400 meter högt med väldigt branta kanter.

Masada på lite avstånd

Idag kan man antingen promenera upp eller ta en linbana. I vår gruppresa ingick linbanan så vi slapp traska uppför, såvida men inte absolut ville. Men då skulle man missa guidningen på toppen, för stoppet skulle bara vara ca 2 timmar. Linbanefärden var förstås lite läskig om man är höjdrädd, men den varade inte så läge. När man kommer upp så går det som en brygga från linbanestationen till toppen av berget, och om filmen nedan fungerar så ser man där att den lilla promenaden går över avgrunden. Nästan ännu obehagligare än linbanefärden.

Vyn från bryggan på toppen

Utsikten från toppen är förstås spektakulär. Ökenlandskapet är väldigt vackert, och i öster ser man stor del av Döda havet. Härifrån ser man tydligt delningen av Döda havet. Någon gång under 1900-talet (jag kommer inte ihåg exakt när) hade nivån i sjön sjunkit så pass att sjön delats i två delar, en nordlig del och en sydlig. Den sydliga delen hade då inget tillflöde av nytt vatten så den riskerade då att helt avdunsta på sikt. Då byggde man ett pumpsystem som pumpar vatten från den norra delen av sjön. Det gör att nivån där numera ökar, medan den i den norra delen sjunker varje år. Hur kommer det sig? Jo, avdunstningen fortsätter och avsätter så mycket saltlager att botten helt enkelt stiger varje år. Eftersom mängden vatten hålls konstant så betyder det att vattenytan sakta men säkert höjs. Nu är det risk för översvämning av de hotellanläggningar som ligger närmast stranden. Så inom en snar framtid kommer det att behöva göra något åt det. Antingen flytta eller riva hotellen eller dämma upp kring dem på något sätt. I norra delen är det motsatt, där sjunker vattennivån med ca 1 meter varje år. Så allt som ligger vid strandkanten idag ligger långt från stranden om 10 år. 

Åter till Masada. Det var Herodes den store som på allvar började bygga på Masada. Han valde berget för några av sina palatsbyggen. Det måste ha varit oerhörda utmaningar att bygga en palatsanläggning på ett sådant ställe. Inte nog med att toppen ligger minst sagt otillgängligt till, han byggde dessutom på kanten av berget, som framgår av en bild längre ner. Undrar just hur många byggnadsarbetare som gick åt under bygget.

Herodes byggde en handfull praktfulla palats åt sig, med det modernaste i romersk inredningsstil. Lyxiga badanläggningar och till och med teatrar och kapplöpningsbanor. På Masada är palatsen och övriga byggnader relativt välbevarade. Mest beror det på det otillgängliga läget och det faktum att platsen har varit väldigt lite bebodd efter att Herodes dött (år 4 f.Kr.).

En grupp som bosatte sig på klippan var en grupp med judar som tog del i upproret mot romarriken år 66. Man ockuperade helt enkelt berget, som vaktades av en liten romersk styrka. I det judiska upproret deltog många städer, däribland Jerusalem. Romarna var förstås inte så glada i det och började en militärkampanj för att återta makten. Det var under den kampanjen som Jerusalem raserades ännu en gång, och det andra judiska templet på Tempelberget förstördes tillsammans med resten av staden. Sedan dess har det inte funnits något judiskt tempel, och idag är det bland annat bara Västra muren som återstår.

Alla upproriska städer återtogs av romarna, tills bara Masada var kvar som upprorsplats. Romarna hade förstås svårt att komma åt toppen bara på grund av det höga och otillgängliga läget. Man slog en järnring runt berget med tre garnisoner. Spåren av de romerska härlägren syns tydligt i öknen vid bergets fot. På bilden nedan syns ett av dem (som en rombform till höger), och man ser även spåret av muren som byggdes runt hela berget.

Magnifik utsikt mot Döda havets delningspunkt (norra delen till vänster i bild) och ruinerna av ett av de romerska lägren från belägringen

Den amerikanska studentgruppen hade hyrt en fotograf som reste med dem och dokumenterade

Utsikten är förstås hänförande, här från norra änden av berget där Herodes byggde ett palats i tre nivåer längs bergssidan

En modell av hur palatsen på norra sidan kan ha sett ut. Bilden ovan är taget från en plattform som motsvarar det översta palatsets plattform längst ut på kanten

Ockupanterna på Masade höll ut mot romarna i flera år. I öknen skulle man kunna tro att det borde vara ett problem med vattentillgången. Särskilt på en klippa som är 400 meter hög. Men faktum är att romarna vid foten av berget hade mer problem med vatten är de som var på toppen. Herodes hade försett berget med ett antal stora vattencisterner och ett insamlingssystem för det regnvatten som ändå någon gång om året föll. Längre ner finns några bilder där man kan se hur insamlingen fungerade, och några av rännorna finns fortfarande kvar efter mer än 2000 år.

En av cisternerna, man kan fortfarande se inklädnaden som gjorde den vattentät

Insamlingen av vatten fungerade så att man hade byggt ett antal rännor längs bergets sida som kunde fånga upp vatten som rann ner längs sidorna. Så leddes vattnet in till cisterner som var uthuggna i berget. Sedan kunde man hämta upp vatten därifrån till toppen relativt enkelt.

På modellen syns rännorna som fångade upp vatten och ledde det till stora cisterner i berget.

En bild från västra sidan av klippan där man ser två romerska fort till höger och en stad som byggdes upp av de som sålde allehanda saker till soldaterna under belägringen. De var ju där i flera år.

Romarna nöjde sig inte med att vänta ut judarna, de hade det ju rätt bra på toppen: gott om vatten och de kunde odla sina egna grödor och föda upp djur. Romarna började bygga en ramp på västra sidan för att kunna ta sig mot toppen. Resterna av rampen är fortfarande väldigt tydlig, som synes på bilden nedan. Rampen byggdes av förslavade judar, antagligen från de städer där romarna kväst upproret.

Rampen upp mot klippan

Det som gjort Masada så känt är förstås upplösningen av dramat. Romarnas ramp kom högre och högre och till slut var den så nära att man faktiskt kunde anfalla mot toppen. Ockupanterna valde då att hellre dö, för egen hand, än att bli tillfångatagna av romarna. När romarna nådde toppen var alla döda, utom några personer som hade gömt sig undan självmordet. Det finns en Hollywood-produktion om detta, förstås. Men sedan dess är de hjältar och en symbol för sin tro.

Även om ruinerna är väldigt välbevarade så har man ändå gjort vissa rekonstruktioner. På bilden ser man en linje på väggen. Allt under linjen är den ursprungliga ruinen, och det som är ovan är rekonstruktion. Det ger en större förståelse av komplexet och fungerar väldigt bra. Sedan tillkommer en tv-antenn eller liknande. Det blir en bra symbolik över hur judarna kombinerar det uråldriga och moderna på samma gång. 

Gammalt och nytt

Somliga gick ena vägen till/från toppen, medan andra tog linbanan båda vägarna

Det är lite svårt att greppa perspektivet på bilden nedan, men den är tagen från gångbron ut till linbanan, nedåt och inåt bergssidan. Man kan se en av rännorna i berget som höggs ut för att leda regnvatten till cisternerna.

Huj vad det går!

Masada var en fantastisk upplevelse, dit återkommer vi gärna. Nu såg vi bara en del av anläggningen och mer finns att beskåda.

Efter lite mat och vila (eller shopping) så styr vi bussen till dagens andra destination, ett dopp i Döda havet. Där tog vi inga bilder eftersom vi lämnade våra kameror på bussen. Alla som badat i havet vet förstås hur det är. För oss var det fösta gången, och vilken känsla! Man flyter verkligen som en kork. Försöker man ställa sig upp och trampa vatten, som man gör i vanligt vatten, så går det nästan inte. Man måste kämpa hårt för att tvinga ner benen och underkroppen till en lodrät position i vattnet. När jag skulle gå upp ur vattnet så paddlade jag mig in till strandkanten tills det bara var centimetrar i frigång under rumpan. Inte ens då var det lätt att sätta sig upp i vattnet. Helt otroligt.

Nackdelen är att vattnet i princip är livsfarligt att förtära. Det påstod guiden i alla fall. Man kanske inte dör an en kallsup, men får man i sig för mycket kan man tydligen bli så pass förgiftad att man kan dö av det. 

En bild tagen från bussen, bara som en sista påminnelse om doppen i havet

När vi sätter oss på bussen för återfärd till Jerusalem är klockan ca halv fem, och vi är alla rätt trötta. Guiden har varit väldigt bra, pratat nästan oavbrutet men kunnigt. De flesta tar en tupplur på vägen tillbaka, själv vaknar jag till bara när vi kör över trafikhindren vid den stora vägkontrollen utanför Bethlehem (som jag skrev om igår).

På kvällen äter vi middag tillsammans med en sydafrikan som också var med på utflykten. Det visade sig att han kände till en hel del om Sverige, han hade varit här en gång, vid millenieskiftet. En trevlig ny bekantskap!

Sedan gick vi till hotellet och packade, för i morgon säger vi adjö till Jerusalm och hej till Tel Aviv.

fredag 3 januari 2014

3/1 2014, Jerusalem och Bethlehem

Andra morgonen vi vaknar i Jerusalem, det är fredag vilket innebär inledningen på veckans viloperiod för många. Men dagen börjar tidigt för oss, för vi ska på en utflykt på förmiddagen och hinna tillbaka till Jerusalem innan sabbaten börjar.

Vi ska ta buss 21 till Bethlehem från den palestinska busstationen utanför Damaskusporten. Medan vi väntar på att bussen skall komma träffar vi en indier (boendes i Schweiz) och hans flickvän (från Ukraina). Världen är ofta liten, och det visar sig att indierna jobbar för ett svenskt bolag som har mycket verksamhet i Västerås. Bussen är en lokalbuss som stannar lite här och där, så resan som bara är ca en mil tar ändå 30-40 minuter.


På bussen till Bethlehem

Längs vägen ser man hur tättbefolkat landet är, i alla fall i Jerusalems närhet. Var och varannan kulle i det dramatiska landskapet är bebyggd med höghus. Man reagerar nästan när man inte ser en kulle som är bebyggd. Färden till Bethlehem som jag lite halv naivt trodde skulle gå genom lagom lantligt landskap passerar bara bebyggelse, någon enstaka betongmur med taggtrådskrön och en säkerhetskontroll. 


På varenda kulle är det hus, efter hus, efter hus

Bethlehem ligger i den del av Västbanken som Palestinierna själva har militär kontroll över, så resandet till och från är förenat med militära kontroller av Israels armé.

Militär kontrollstationen mellan Israel och ockuperat land

I Bethlehem anländer man vid "busstationen", men för mig verkade det som om bussen bara stannade vid vägkanten. Vi kanske gick av för tidig? Informationen från busschauffören var inte den bästa. Men de flesta turisterna gick efter viss tvekan av bussen, så då gjorde vi likadant. Det fanns i alla fall en hel armada med taxibilar där, som erbjöd sina tjänster för att transportera oss alla till centrum av staden. Vi gjorde sällskap med indiern och ukrainskan, som faktiskt kunde prata arabiska, och delade på en taxi.
Alla försöker sälja saker. Hela tiden. Taxichaffisen ville sälja sina tjänster. Han väntar gärna i flera timmar medan vi tittar på saker, bara han får körningen tillbaka till bussen sedan. Det finns även varianter, han kan även köra oss till Herodion om vi vill, eller var som helst. Bara han får köra. Visst kan man förstå att det är tufft att leva som palestinier i ockuperat land. Men man blir bara så trött och less på dessa ständiga säljerbjudanden. Och sedan får man dåligt samvete för att man är trött på det. Frustrerande.

Nåväl, nu står vi så på torget i gamla Bethlehem. Födelsekyrkan ligger bara ett stenkast därifrån, bortom "julgranen" som står på torget. En sak är säker, min smak kring juldekorationer är inte riktigt samma som den man ofta ser här. Men smaken är förstås olika. Symmetrisk är den i alla fall, men det är ju inte så konstigt för jag tror den är gjord i plast.

Årets julgran i Bethlehem

När man kommer till Födelsekyrkan så visar den sig ha en rätt liten dörr. Väldigt liten, inte ens jag kunde gå in utan att böja på huvudet. Om det är medvetet för att framkalla någon slags vördnad vet jag inte. Ser man på kyrkoväggen ovanför dörren ser man att det funnits större dörrar tidigare.
Även denna kyrka är det strid om vem som ska få "äga", med resultatet att flera grenar inom kristenheten delar på uppdraget (med olika stora andelar, inte en tredjedel var). Om den minst sagt spartanska inredningen på något sätt hör ihop med denna delade vårdnad vet jag inte, men kyrkorummet upplevs som väldigt märkligt. I alla fall för mig med referensramar från Sverige och nordeuropa.

Världens minsta kyrkdörr?

Men det finns i alla fall några rester kvar från den ursprungliga kyrkan som byggdes under 300-talet, så det är kanske inte konstigt att fägen flagnar lite och möblemanget ser minst sagt udda ut. Som tur är är det inte lika mycket turister här som i Uppståndelsekyrkan, fast det innebär ju inte att det är tomt. Naturligtvis finns det några busslaster ryssar före oss. Sevärdheten i kyrkan är förstås den plats som Jesus föddes på, och för säkerhets skull är den markerad med ett kryss i golvet. Framför krysset är det dock trängsel.

Trängsel framför födelseplatsen

När vi kommer in i kyrkan ser man genast en stor kö, så vi gick dit och ställde oss. Omkring oss pratar man bara ryska. Efter 10-15 minuter av att absolut inget har hänt (i kö-rörelsehänseende, dvs vi har inte rört oss ur fläcken) förstår vi att vi står i en grupp ryssar som just nu får någon slags föreläsning om kyrkan, de köar inte. Vi frågar en munk var kön är, och då är han vänlig nog att hänvisa oss till bakdörren till kryptan med födelseplatsen. Det är egentligen utgången från kryptan, men han tycker vi kan gå in den vägen eftersom vi bara är två personer. Kudos till honom. Men  i kryptan är det kaos. 
När vi besett X:et så tittar vi på resten av kyrkan, vilket går snabbt. Vi hinner även med grannkyrkan, som är betydligt mer västerländskt underhållen. Men lite tråkig, även om det finns grottor under golvet även här.

Hur man nu kan veta var X:et ska vara 300 år efter en händelse?

Efter födelsekyrkan besöker vi några andra kyrkor och kapell samt tittar lite i souvenirbutiker.  Där hittade vi några småsaker som är beställda hemifrån. Efter en falafel-macka till lunch tar vi en taxi tillbaka till busstationen för återfärden till Jerusalem. Gränskontrollen är strikt när man reser tillbaka in i Israel. Alla palestinier måste gå ur bussen och identifiera sig medan vi turister kunde sitta kvar medan en soldat gick runt och kollade passen. Segregering i vardagen, olika behandling beroende på vem man är; palestinier eller icke-palestinier.

När vi kommit tillbaka till hotellet och är på väg in till gamla stan så slinker vi in på något som heter Graven i trädgården (finns ingen wik-sida, så jag ger en annan länk istället). Det visar sig vara en plats som somliga anser vara den rätta platsen för Jesus grav. Arkeologiska bevis finns knappast, inte för någon av platserna. Den alternativa platsen har långt ifrån många tillskyndare, men ändå tillräckligt många för att det skall finnas finansiering till underhåll och drift av en rätt trevlig liten trädgård, relativt liten dock, och en möjlig gravplats urhuggen i berget. Här var kön inte lika lång som i Uppståndelsekyrkan, men en lite kö var det allt.

Jesus rätta grav? Längst till vänster.

Efter detta improviserade stopp fortsätter vi till gamla stan ännu en gång. Nu hade vi tänkt gå till Västra muren för att se hur det är där när sabbaten inleds. Till en början verkar det vara mest turister som oss där. Vid muren är det rent av väldigt glest, så här en dryg timme eller så innan solnedgången. Vi sätter oss på en mur och studerar folklivet. Sakta men säkert fylls den stora ytan på med människor. Grupper, företrädesvis av yngre män, börjar sjunga och dansa i ring lite här och var. Efter ett tag går vi ner till staketet som skiljer torget från själva böneplatsen. Nu är det väldigt många här, ljudnivån är hög och stämningen är verkligen hög. Eller så gör den goda stämningen folk höga. Känns både härligt men samtidigt lite olustigt. Kanske beror det på att jag är icke troende, och upplever det som sker runt omkring mig som så religiöst grundat och likriktat? En enorm kraft finns i sådana här folkmassor, det är bara att hoppas på att ingen försöker använda den till något dåligt.

En tät stämning vid Västra muren när sabbaten inleds

Dagens sista stopp blir ett återbesök vid Uppståndelsekyrkan, för att se om köerna är kortare sent på dagen. Det visar sig vara nästan sant. Kön är kortare än igår, så vi ställer oss i den. Återigen är vi omringade av ryssar. Det är trångt och kön är väldigt otydligt definierad. Folk tränger sig före, går runt andra. Samtidigt verkar några i kön hålla en egen liten mässa, med sång och bibelläsning. Vi börjar bli lite oroliga att kyrkan hinner stänga innan vi är framme vid målet. Som tur var hinner vi, med fem minuter eller så till godo. En stalinistisk munk försöker förhindra folk från att falla på knä och be vid graven. Det tar för lång tid, det är många som ska hinna fram.Uttrycket "touch and go" som han faktiskt använde fick en ny och lite djupare innebörd. Det tycker i alla fall jag var lite roligt.

Rätta graven?

Efter detta är det sedan dags för middag, och i kväll blir det på en Armenisk restaurang. Det var gott. Sedan gick vi till hotellet för att sova. Det blir ytterligare en lång dag i morgon, då en ny utflykt hägrar. Vart? Det får ni läsa om i morgon.

torsdag 2 januari 2014

2/1 2014, Jerusalem

Dag två i Jerusalem. Uppe innan tuppen för att besöka Klippdomen, och där öppnar man 7.30 och guideboken varnar för att det kan vara kö så det är bra att vara där i god tid. Solen har knappt gått upp när vi går från hotellet till gamla stan. Är det inte lite konstigt hur snabbt vissa platser känns som väldigt bekanta? Vi har gått samma väg genom gamla stan kanske två eller tre gånger, och redan känns det hemtamt. Nu är det mörkt och fuktigt, kommersen har inte kommit igång ännu.

Numera "den vanliga vägen" genom gamla stan

Väl framme, lite efter halv åtta, vid den öppna platsen vid Västra muren där även ingången till al-Haram ash-Sharif (för icke-muslimer) finns så  får vi ett dilemma. Tyvärr hade guideboken rätt. Alltför rätt. Kön är redan jättelång! Den sträcker sig ut genom stadsmuren och ner längs gatan. Det är säkert uppemot 1000 personer i kön.

Slutet av kön, strax bortanför glassbilen utanför Dyng-porten (ja, den heter så!)

Vi tar ett nytt beslut: vi besöker al-Haram ash-Sharif en annan dag, och försöker vara i mer god tid till insläppet.

Jaha ja, då är det bara att planera om. Vad gör vi istället? Det blir ett besök till utgrävningarna i Kidrondalen. Btw, om man tycker att de svenska wikipediasidorna är dåliga, sök på engelska sidorna istället. De brukar vara mer utförliga på sådana här icke-svenska företeelser.
I Kidrondalen finns rester av det äldsta Jerusalem, staden som byggdes innan judarna erövrade den. Då är vi mer än 1000 år före kristi födelse. Här fanns "Davids stad". David var den förste judiske härskaren över Jerusalem, han som enade de tolv stammarna under en kung (sig själv). Davids son, Salomo, var den som byggde det första templet, det som babylonierna förstörde ca 500 år senare.
I Kidrondalen finns alltså rester av staden från den tiden och tidigare. Bland annat några olika grottor. Jerusalem har väldigt få vattenkällor, men den stora som finns ligger här i dalen. Till den källan byggde man tidigt tunnlar så att man kunde komma till vattnet även om det stod fiendesoldater utanför stadsmurarna, för själva källan låg så långt bort att den inte fanns innanför stadsmuren. Hade det inte gått att bygga stadsmuren runt den? Tja, av någon anledning gjorde man inte det, utan istället
byggde man en liten lokal mur runt k'llan, med en jättelång tunnel till.
Genom en av tunnlarna rinner det fortfarande vatten från källan, och man kan gå hela tunnels längd (drygt 500 meter). Dock krävs ficklampa, badbyxor (helst, vattnet är ca 70 cm djupt) och fli-flops eller liknande. Vi hade bara våra iPhone-ficklampor och ingen av de andra prylarna, så det fick bli en annan tunnel istället. Kortare med torr.

Torr tunnel
Väl ute i det fria igen måste man vandra ytterligare några hundra meter för att komma till slutstationen, en bassäng för rituella tvagningar för pilgrimmerna innan de gick upp till Templet, Siloams bassäng (det verkar inte finnas någon svensk wiki-sida).

Siloams bassäng, för rituella reningsbad.

Men innan vi kommer dit passerar vi några utgrävningar till, och ett gammalt olivträd som var så vackert att det får vara med på bild.

Gammalt olivträd

Det framgår inte av bilden, men stammen var säkert minst en meter i diameter. En riktig baddare. Lite längre fram längs stigen passerar vi ett område som man länge trodde var platsen är kung David och hans släktingar begravdes. Det är ett slags urhuggna grottor i bergssidan. Men nu råder det viss tvekan om det verkligen är kungagravar, oddsen verkar snarare på att det är några andra inte lika fullt höga personer som begravdes där. Höga statstjänstemän?

Gammal gravplats

Vi pinnar på och kommer till slut till Siloams bassäng. Vid denna bassäng skall Jesus enligt bibeln ha gjort ett mirakel. Den ruin som man ser på bilden är dock en senare konstruktion om vi förstod skyltarna rätt. Men man har hittat resterna av den bassäng som fanns för 2000 år sedan, men den ville förmodligen inte vara med på bild bara. Eller så är den det. Något ska man lämna till nästa Jerusalembesök att utreda.

Nu har vi traskat nedför Kidrondalen rätt lång tid, säkert en halvtimme eller mer. Då inses det lätt att nästa steg är att ta sig tillbaka. Uppför. Det låter ju måttligt kul, även om det inte är tropisk hetta ute. Dalen är lika brant när man går uppåt som nedåt, av någon underlig anledning. Fast det visar sig finnas ett sätt att göra det hela roligare. En tunnel till! Jajamän, det finns ytterligare en tunnel man kan följa, en som går hela vägen tillbaka upp till gamla stan. Denna tunnel var en dräneringstunnel som gick under gatan som pilgrimerna gick till och från tvagningsbassängen. Vägen var stor och bred och dräneringen är dimensionerad därefter.

Dräneringstunneln under gatan upp till (eller ner från) gamla stan

Inte heller här framgår storleken så bra, men tunneln är oftast manshög eller strax under (jag kunde gå raklång ofta, medan Peter då behövde böja ryggen en gnutta) och bred som en person, oftast i alla fall. Denna väg gick ända upp till det som idag är Västra muren, en sträcka på 600-700 meter och med rejäl stigning. När romarna förstörde staden år 70 efter judarnas uppror var det många som försökte gömma sig bland annat i den här tunneln, men romarna var noggranna och "rensade" även här. Hela staden förstördes och många dödades. Templet raserades. Där tunneln tar slut är det idag ett jättestort område med arkeologiska utgrävningar, och man kan bland annat se hur gatubeläggningen, som är gjord av mycket stora stenar, har skadats av de stenar som romarna vräkte ner från Tempelberget alldeles intill. Ruinhögarna blev kvar, även efter det att muren byggdes upp igen på 1500-talet.

Skadade stenar och nedvräkta stenar

Hela utgrävningsområdet är enormt och täcker stor del av södra muren runt gamla stan. Här ser man ruiner från många olika byggnadsperioder, från de äldsta som var innan judarna kom till stan, och framåt. Herodes, romarna, korsfararna, olika muslimska dynastier. Alla byggde de i Jerusalem och lämnade ruiner efter sig. Till exempel är en av ingångarna till Templet, i form av tre portaler, igenbommade sedan länge, men spåren syns i muren.

Igenbommad ingång till Templet

Vid det här laget är klockan bara halv elva, men eftersom vi startade dagen väldigt tidigt så är vi redan lite matta. Vi kikar lite i det museum (inomhus) som finns i anslutning till utgrävningarna, men sedan drar vi vidare och köper en glass. Glassen inhandlas i den judiska delen av gamla stan och inmundigas på det relativt stora torg som finns i stadsdelen. Där får vi beskåda en konstant ström av Bar mitzva-firande familjer som med klang och jubel drar över torget på sin väg till, tror jag, Västra muren. Onekligen ett spektakel att beskåda. Klang och jubelfest passar bra som beskrivning, och kontrasten mot andra (kristna, muslimer) är slående. Det är rätt uppenbart vem som styr och ställer här.

OK, det blev inget moskébesök idag, så vi går istället tillbaka till Uppenbarelsekyrkan som vi besökte igår. Då hoppade vi över den största sevärdheten, Jesus grav. Vi trodde, lite naivt skulle det visa sig, att köerna kanske inte var lika långa varje dag. Men det var den. Några kort hann vi i alla fall ta i kyrkan innan vi gav upp köandet.

Panoramabild från kön till graven


Ingången till graven, i ett kapell

Vi skulle även titta på en annan grav i kyrkan, men det glömde vi bort. Det finns med andra ord fortfarande anledningar att återvända dit. Den graven tillhör en fransman, Gottfrid, som var korsriddare och som blev kung över Jerusalem en tid. Vi har sett hans lilla hem i Frankrike (dvs hans slott/borg) och det vore förstås kul att se varför han inte återvände dit. Det är alltid roligt att knyta ihop historier så här.

Men nog om saker vi glömde göra. Nu står vi åter på gatan, och måste bestämma vad som skall göras härnäst. Ett av måste-besöken i Jerusalem är Israelmuséet, och nu kanske är en lika god tidpunkt som någon annan att åka dit? Sagt och gjort, vi tar spårvagnen ut i den vanliga staden, som nästan känns ovan efter så mycket vistelse bland ruiner och i gamla stan. Mest känt är muséet för att det är här som Dödahavsrullarna visas.

Taket till byggnaden där Dödahavsrullarna visas, i form av locket till en urna (rullarna hittades i lerurnor)

Här finns dock mycket annat för muséet är enormt. Vi gick runt i ett antal timmar. En intressant specialutställning finns just nu över kung Herodes, som fokuserar mycket på hans olika byggenskaper och grav, som man till slut anses ha hittat. Graven fanns rekonstruerad till vissa delar i utställningen. Fast när jag läser på den engelska wikipediasidan om Herodes står det att en forskare i år har utmanat fyndet av graven, så fortsättning kanske följer?

På vägen tillbaka till vår del av stan stannar vi till på en marknad, Mahane Yehuda-marknaden. Vilken marknad, Hötorgshallen och Östermalmshallen ligger i lä. Spelar inte ens i samma division. Enormt stor och enorm trängsel. Färska livsmedel av alla slag. Vilken mångfald.

Efter att ha ätit middag på ett litet ställe på marknaden åker vi tillbaka till gamla stan, där vi ska göra dagens sista stopp. Vi vill hitta en uppgång till taken. På flera ställen kan man gå upp på hustaken i gamla stan. Jag vet att jag har läst om det i guideboken vi har, men när jag försöker hitta det igen så är de som bortblåsta. Som tur var kommer Peter ihåg att han sett en skylt om det i de judiska kvarteren, så vi styr stegen dig. Mycket riktigt så hittar vi en skylt och efter ett tag även en trappa som bär iväg uppåt. Det visar sig att takvandringen kan pågå länge, man kan komma rätt lång via taken. Ett tag håller vi på att inte hitta ner ens en gång. Till slut så gör vi det tack och lov, utan att behöva gå tillbaka samma väg som vi kom upp. Fascinerande med en stad som existerar på flera fysiska plan samtidigt.

Sedan går vi hem och lägger oss, via en öl och glas vin i hotellets restaurang. Är man på semester så är man.