5/1 2014, Jerusalem och Tel Aviv

Jag (dvs Per) läste just kommentarerna på Peters FB-sida, och jag tackar för alla vänliga kommentarer! Vi, för Peter har skrivit i bloggen ibland, skriver bara från en del längre resor, och normalt så tröttnar man efter ett tag och skriver mer och mer kortfattat. Nu är resan så pass kort att detta kanske inte inträffa denna gång, det visar sig. Så över till dagens händelser...

Efter torsdagens debakel med försöket att besöka al-Haram ash-Sharif, eller Tempelberget, gjorde vi ett nytt försök idag. Igår gjorde vi upp med ett engelsk par som vi träffade på utflykten till Masada att hålla plats åt varandra i kön till Tempelberget nu på morgonen. Vi gjorde oss i ordning redan igår, betalade rummet, packade väskorna etc så att vi i morse skulle kunna kasta i oss frukost, låsa in väskorna i förvaringsrummet och skynda iväg till den befarade kön. Vi kom fram strax efter klockan 7 och tack och lov var kön då väldigt kort. Så med lite väntan och några åkarbrasor i morgonkylan kom vi så småningom äntligen in på området. Och det tur att vi gjorde ett nytt försök att besöka platsen, för det var helt fantastisk.

Kortare kö idag, som tur var

På al-Haram ash-Sharif finns två byggnader som är några av Islams heligaste, dels al-Aqsamoskén och dels Klippdomen. Tyvärr får man som icke-muslim inte längre gå in i någon av byggnaderna. Enligt den guide vi anlitade under besöket beror besöksförbudet på en överenskommelse mellan Israel och Palestinierna från år 2000, men exakt varför man gjorde den kunde han inte redogöra för. Det var "något politiskt". Förutom dessa landmärken finns det ytterligare två moskéer på berget och båda är byggda inuti själva berget. Eller rättare sagt inuti den byggnad som utgör det nordöstra hörnet av al-Haram ash-Sharif.  När Herodes den store byggde ut Tempelberget gjordes det så stort att en utfyllnad av jord eller sten skulle ha skapat ett för stort tryck i sidled att en yttermur inte skulle kunna stå emot trycket. Istället byggdes en struktur med valv i flera våningar, en teknik som romarna utvecklade, med en yttervägg (dvs mur) runt om. I denna valstruktur har man alltså inrett två ytterligare moskéer. Tillsammans har alla moskéerna plats för mer än 15,000 samtidiga besökare. Jag kommer inte ihåg det exakta antalet, men jag vill minnas att det var i den storleksordningen eller kanske ännu lite mer.

Muslimer, liksom judar, separerar män och kvinnor när de ber. På al-Haram ash-Sharif har man avdelat Klippdomen till kvinnorna och de andra tre till männen. Kvinnorna fick i alla fall den utan tvekan vackraste byggnaden.

Klippdomen är byggd på den plats där man tror att det "heligaste av heliga" i judarnas tempel stod. Slump? Nej, naturligtvis inte. Denna plats utgörs av en del av berget Moriah, den plats där Abraham skulle offra Isak. Mohammed steg upp till himlen härifrån för att prata med profeterna (Jesus et al), med mera. Så den "sak" som Klippdomen är byggd runt/omkring är alltså en stor bit berg i dagen. Vi fick som sagt var inte gå in där, men guiden visade oss en dörrspringa där man kund kika in och få en glimt av innehållet. Tyvärr syntes inget av Moriah i halvdunklet, dörrspringan var lite för liten för att ge någon vettig bild av vad som dolde sig i halvdunklet.

En av världens mest kända byggnader?

När vi äntligen nu lyckats ta oss in på området, vad slås man av? Området känns väldigt stort. Det är byggt i flera olika nivåer så ingenstans ser man hela området på en gång. Det är omväxlande stora öppna ytor kring de monumentala byggnaderna, och de många mindre byggnaderna av olika slag. Parker och alléer med stora träd finns det också gott om, så det är verkligen inte bara en stenöken där uppe. Sedan är det ett vardagligt folkliv där, och det var verkligen inte något vi var beredda på. Vi såg till och med ett gäng smågrabbar som spelade fotboll utanför Klippdomen. Då var man långt ifrån de högtidliga bilderna av den heliga Klippdomen, trots att den faktist var en tåfjutt bort. Härligt. Nu är det också lättare att förstå att muslimerna inte bara lever i trånga gränder där solen sällan skiner. De har sin egen Central Park i Jerusalm, och det om något gör nog både judar och kristna väldigt avundsjuka.

Ovanligt formad pelare

Visste du att det finns stora parkområden på området?

Icke-muslimer får komma in på området några timmar om dagen, så det blev snart dags att börja fundera på vad vi skulle göra härnäst. Nu har vi besökt alla heliga platser som Jerusalem har att erbjuda de tre världsreligionerna som finns här. På ingen av de andra kände jag mig lika mycket som en inkräktare som på al-Haram ash-Sharif. Jag fick något av en voyeurkänsla, det kändes som om jag tittade på det vardagsliv som pågick runt omkring oss genom en glasruta.

När vi lämnade al-Haram ash-Sharif i det sydöstra hörnet, så vi hade nära till Lejonporten för att bege oss till Oljeberget och dess sevärdheter. Det var tänkt att bli de sista turistbesöken innan vi lämnar staden. Vi rivstartar med ett besök vi Marias grav. Det är nu ett ortodoxt kapell nedsänkt i marken. En mörk, bred trappa leder ner i ett rökelsedoftande kapell. När vi kom dit pågick någon slags mässa så vi kunde inte betitta själva graven. Efter en stund gjorde vi en så värdig sorti som möjligt.

Marias grav

En sak som verkligen inte slutat imponera på mig i Jerusalem är vyerna över gamla stan. Området är så storslaget att jag inte riktigt vet om jag någonsin kommer att kunna imponeras av någon annan stadsvy. Bilderna förmedlar tyvärr bara en liten del av upplevelsen.

Gamla stan sett från Oljeberget

Gamla stan sett från Oljeberget, med judiska begravningsplatser i förgrunden

På Oljebergets östra sluttning finns över 100,000 gravar. De som är begravda där är de första som skall uppstå när världen går under. Eller något i den stilen. Det gör i alla fall att det är väldigt attraktivt för en jude att bli begrav där. Trots att det finns så många gravar redan är utrymmet inte slut ännu på ett tag.

Andra anhalten är profeternas grav, där man säger att de tre profeterna Haggai, Zachariah och Malachi (engelska namn, jag är osäker på om det är samma på svenska) är begravda tillsammans med diverse hang-arounds. Ett till hål i marken, med begravningskryptor uthuggna direkt i berget. Vi fick pyttesmå stearinljus att snubbla omkring med i mörkret. Onekligen lite annorlunda och något man kommer att komma ihåg.

En nedgång till underjorden

Nu har vi verkligen fått upp ångan. Vi fortsätter till toppen av berget där det ska finnas några kyrkor att titta på, men tyvärr finner vi att de inte är öppna idag. Bara ett kapell vars namn troligen är Uppståndelsekapellet. Det är därifrån som Jesus skall ha uppstigit till himlen 40 dagar efter att väckts från de döda. Hans fotavtryck anses finnas i klippan som kapellet är byggt kring, men det vore synd att säga att det är lätt att se. Bara det högra fotavtrycket finns här, det vänstra sägs Saladin ha flyttat till  al-Aqsamoskén. Men några snygga kapitäl var i alla fall tydligt urskiljbara på utsidan.

Gripar?

Uppståndelsekappellet.

Nu har vi sett det som finns att se på toppen av berget så vi beger oss nedåt igen. Även på vägen ner tar jag lite olika bilder av gamla stan. Den vyn är så häftig att man bara inte kan låta bli.

Efter att ha blivit nobbade att bli insläppta i den trädgård som anses vara delar av det ursprungliga Getsemane. Nu tillhör den ett nunnekloster som bara öppnar dörrarna två dagar i veckan, eller för ryska besökare. Sade jag att det var ett rysk-ortodoxt kloster?

Som tur är finns det ytterligare en del av Getsemane vid en annan kyrka, "alla nationers kyrka" (engelska Church of All Nations), och det är där som Jesus skall ha blivit arresterad. I trädgården finns olivträd som anses vara mer än 2000 år gamla. Tänk om de träden kunde tala.

Över 2000 år gamla olivträd?

Nu har vi bockat av det mesta av Jerusalems heliga platser och andra sevärdheter. Visst finns det mycket kvar att se, men få resor som vi gjort har varit så här intensiva. Vi har formligen stupat i säng varje kväll, fullproppade av intryck. När vi kommer hem till vardagen igenom om några dagar kommer vi förmodligen att få kraftiga abstinensbesvär. Att se på Aktuell klockan 21 varje kväll är inte riktigt ett substitut.

Vi gör några småbesök på vägen tillbaka till hotellet, men nu orkar jag inte skriva om fler kyrkor, ruiner eller heliga platser. Inte ens om det är Marias födelseplats (en grotta under S:t Annes kyrka i gamla stan). Se där, jag gjorde det i alla fall av bara farten.

Marias krona?

Från en krona till nästan koma (av trötthet). Nu är Jerusalem definitivt klart för denna gång. Vi hämtar väskorna på hotellet och går till den plats där man kan ta en "dela taxi" till Tel Aviv. Plats för 13 personer. Vi blir passagerare tre och fyra. Det betyder att man får vänta tills det har kommit nio till innan man åker. Så vi väntar. Och väntar. Det går inte fort att få fler passagerare. Till sist har ändå några till kommit, så vi är sju eller åtta i alla fall. Då hotar vi att gå av taxin ifall vi inte åker. Visst, vi åker! säger de, bara några minuter till. Som varar i nästan en halvtimme. Vi är en hårsmån från att förverkliga hotet när det plötsligt faktiskt är 13 i bussen. Fast ska de ske mirakel så är det väl här i Jerusalem. 

Innan vi hotar att kliva ur taxin

När vi trötta kommer fram till Tel Aviv är det som att komma till en ny värld. Svårt att förklara varför det kändes så, men så var det. Kanske för att man nu fick ett leende tillbaka från hotellpersonalen? Små saker betyder ibland så mycket.

Vi går ut en sväng på strandpromenaden, som inte är alltför långt bort. Målet är Gamla Jaffa söder om Tel Aviv. Det tar en stund att gå dit, men luften är ljummen och strandpromenaden välordnad. Efter lite spankulerande och butiksbesök hittar vi en restaurang där vi äter middag. Sällan har vi fått in så mycket mat, till förrätt. Som dessutom ingår i alla huvudrätter som serveras. Udda koncept, men gott och bra för den hungrige.

Förrätten som ingick i huvudrätten. Doggy bag någon?

Sedan gick vi och la oss. Om ni är snälla kanske Peter berättar vad han köpte i en affär innan vi åt.