Sista frukosten
Vi har bott på ett hotell som heter Brown TLV som är inrymt i en före detta bank. Hotellet är trevlig, även om rummet vi hade inte var i största laget, och att ha glasväggar in till badrummet/toaletten är inte alltid det bästa. Sådana är dock ofta designhotellen! Personalen var mycket trevlig, bland annat en skånska som bytt hemmaplan.
Hotell Brown TLV
Utsikten från hotellets tak
Att resa från Israel är mycket mer omständligt än att resa till Israel. Jag har aldrig varit med om så noggrann säkerhetskontroll, inte ens i USA direkt efter terrorattacken 2001. Vi fick visa pass och biljett minst 5-6 gånger. Scannern som kollade bagaget liknade mer en röntgenmaskin på ett sjukhus. Den upptäckte både nedpackade flaskor med sprit och påsar med torkad frukt, som gjorde att vi blev utfrågade om både det ena och andra innan vi fick gå vidare till nästa "station".
Så småningom gick i alla fall planet hemåt, och det sista lilla äventyret utspelade sig strax innan landningen på Arlanda. Då frågar den lilla grabben som sitter i sätet bredvid mig om den lilla mörkblå boken med konstläderomslag var min. Jag hade själv sett den lite tidigare och antagit att det var hans, han hade både skrivbok, målarbok och annat om sig och kring sig. Det visade sig vara ett israeliskt pass, men pengar och betalkort. Antagligen hade personen som suttit på våra platser på väg till Israel med samma plan tappat det. Stackare, inget pass eller pengar. Undrar hur det gick för honom, för även om han är israelisk medborgare tvivlar jag på att han kommer in i landet utan passet.
Sista etappen på hemresan
Till sist är vi hemma, och efter en snabb middag går vi tidigt i säng och somnar så sött.
Intryck
Resan blev väldigt mycket "mer" än vad vi anade innan. Framförallt Jerusalem är en otrolig upplevelse. Kanske tack vare att vi åkte i januari så var det inte så värst mycket turister, men vi var ändå långt ifrån ensamma. Hur det är under riktig högsäsong vill jag inte ens tänka på. Vi hade kanske tur med vädret, det var soligt men relativt kyligt. På kvällarna behövde man både jacka och tröja.
Inställningen till service (i affärer, på hotell, banker etc) är lite annorlunda än vad man är van vid hemifrån, men det är väl en del av charmen, även om det i stunden inte alltid känns så. Man möts sällan av ett leende. Och visst är det tröttsamt med de intensiva attackerna från affärerna man passerar. Artig som man är vill man gärna säga något vänligt men avvisande när man blir inbjuden att se på varorna. Men det är inte möjligt när man passerar hundratals affärer under en promenad genom Jerusalems gamla stad.
En sak som vi funderade över och som vi inte har något svar på (så vet du svaret, hör av dig!) är följande. Det var väldigt stor skillnad mellan västra och östra Jerusalem när det gäller skräp på gatorna. I västra delen av staden var det väldigt välstädat och välvårdat, i östra var det oerhört nedskräpat. Är det utslag av någon slags protest mot ockupationen? Kulturell skillnad på hur man ser på "skräp"? Eller något annat? Visst, papper och annat skräp på gatorna är kanske inte den viktigaste frågan i ett ockuperat land, men i alla fall.
Militär närvaro ser man överallt, men den var ändå lite mindre än vad i alla fall jag föreställt mig att den skulle vara. Det känns onekligen lite surrealistiskt att se skyltar här och där som förbjuder vapen, vid sidan av skyltar som förbjuder att man äter glass eller tar kort. Det är en annan verklighet än man är van vid.
Guiden till Masada sade att det förekommer jordbävningar mycket regelbundet var 80-90 år i förkastningszonen som går rakt genom landet. Senaste var för över 80 år sedan. Det är inte bara politiska spänningar som byggs upp i landet. När den naturliga spänningen släpps lös kan skadorna bli mycket stora, och detta kan man förstås inte påverka på något sätt. Det är bara att vänta och se när och vad som händer.
Ett sista ord: har du inte varit i Jerusalem så åk dit innan det är för sent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar