Så börjar ännu en dag i semester-saltgruvan. Vi har haft fint väder hittills, lite kyligt - men det är ju trots allt januari - men soligt. Vårt rum vetter inte mot gamla staden, det kostar extra, men utsikten är ändå bättre än hemma. På nära håll ser, vilket nog inte syns på bilden, ser man att östra Jerusalem, den palestinska delen, är bra mycket sämre på ytan än den judiska västra sidan. Väldigt skräpigt, husen i sämre skick etc. Om det är medvetet gjort som någon slags protest, eller om det beror på andra saker, vet jag inte. Vet du? Kommentera gärna inlägget, eller skicka ett e-brev.
Utsikten från vår balkong
Idag skall vi på utflykt igen, till Masada (engelska wikipediasidan) och en badplats vid Döda havet (engelsk sida). Vi blir upphämtade med en minibuss från hotellet, men då var vi inte säkra på om det var tourbussen eller bara en upphämtningsbuss. Vi hade ju köpte "deluxvarianten" av utflykten. Det visade sig att "delux"-delen bestod i att man var en mindre grupp, inte i en lyxigare buss. Så den riktiga utflyktsbussen var lika liten och lika trång. Men vi hade i alla en guide med oss. Det övriga sällskapet var i vår ålder eller yngre, de flesta var olika par från olika europeiska länder. Plus en handfull studenter från USA som var en slags studieresa.
Området vi ska till ligger i det ursprungliga Israel, men vägen dit går genom den ockuperade västbanken, dvs det område som Israel ockuperar sedan 1967. Västbanken som namn kommer sig av att det är landet väster om Döda havet (eller rättare sagt landet väster om Jordanfloden, som börjar längre upp och som rinner ut i Döda havet). För Israel och Jordanien är det en mycket viktig källa till färskvatten, men i jämförelse med svenska vattendrag är den synnerligen blygsam.
Döda havet däremot är ett fascinerade fenomen. Den djupaste punkten på land i hela världen, nästan 500 meter under normal havsnivå. Så från Jerusalem som ligger på ca 800 meter över havet är det en rätt rejäl nedförsbacke för att ta sig till Döda havet. Nivåskillnaden märks tydligt i öronen. Döda havet ligger längs en skarv mellan två tektoniska plattor som glider längs varandra (inte mot varandra). Sjön är har en oerhört hög salthalt och innehåller en massa mineraler av olika slag. Den är ju känd för sin flytkraft, vilket jag återkommer till längre fram.
På vägen till vårt första stopp, Masada, passerar vi området där Dödahvsrullarna hittades, man kunde se några av grottorna från vägen. På bilden nedan tror jag att några av dem finns med, fast de syns bara som svarta fläckar i bergssidorna.
Om man vet var man ska titta så ser man några grottingångar i bergssidorna
Huvudnumret för dagen är alltså Masada. En fristående klippa i öknen nära Döda havet, ungefär mitt på (norr-söder). Klippan är ju väldigt känd för det som hände där för ca 2000 år sedan. Som geologisk företeelse så är väl det mest utmärkande att det är en fristående klippa eller berg som är ca 400 meter högt med väldigt branta kanter.
Masada på lite avstånd
Idag kan man antingen promenera upp eller ta en linbana. I vår gruppresa ingick linbanan så vi slapp traska uppför, såvida men inte absolut ville. Men då skulle man missa guidningen på toppen, för stoppet skulle bara vara ca 2 timmar. Linbanefärden var förstås lite läskig om man är höjdrädd, men den varade inte så läge. När man kommer upp så går det som en brygga från linbanestationen till toppen av berget, och om filmen nedan fungerar så ser man där att den lilla promenaden går över avgrunden. Nästan ännu obehagligare än linbanefärden.
Vyn från bryggan på toppen
Utsikten från toppen är förstås spektakulär. Ökenlandskapet är väldigt vackert, och i öster ser man stor del av Döda havet. Härifrån ser man tydligt delningen av Döda havet. Någon gång under 1900-talet (jag kommer inte ihåg exakt när) hade nivån i sjön sjunkit så pass att sjön delats i två delar, en nordlig del och en sydlig. Den sydliga delen hade då inget tillflöde av nytt vatten så den riskerade då att helt avdunsta på sikt. Då byggde man ett pumpsystem som pumpar vatten från den norra delen av sjön. Det gör att nivån där numera ökar, medan den i den norra delen sjunker varje år. Hur kommer det sig? Jo, avdunstningen fortsätter och avsätter så mycket saltlager att botten helt enkelt stiger varje år. Eftersom mängden vatten hålls konstant så betyder det att vattenytan sakta men säkert höjs. Nu är det risk för översvämning av de hotellanläggningar som ligger närmast stranden. Så inom en snar framtid kommer det att behöva göra något åt det. Antingen flytta eller riva hotellen eller dämma upp kring dem på något sätt. I norra delen är det motsatt, där sjunker vattennivån med ca 1 meter varje år. Så allt som ligger vid strandkanten idag ligger långt från stranden om 10 år.
Åter till Masada. Det var Herodes den store som på allvar började bygga på Masada. Han valde berget för några av sina palatsbyggen. Det måste ha varit oerhörda utmaningar att bygga en palatsanläggning på ett sådant ställe. Inte nog med att toppen ligger minst sagt otillgängligt till, han byggde dessutom på kanten av berget, som framgår av en bild längre ner. Undrar just hur många byggnadsarbetare som gick åt under bygget.
Herodes byggde en handfull praktfulla palats åt sig, med det modernaste i romersk inredningsstil. Lyxiga badanläggningar och till och med teatrar och kapplöpningsbanor. På Masada är palatsen och övriga byggnader relativt välbevarade. Mest beror det på det otillgängliga läget och det faktum att platsen har varit väldigt lite bebodd efter att Herodes dött (år 4 f.Kr.).
En grupp som bosatte sig på klippan var en grupp med judar som tog del i upproret mot romarriken år 66. Man ockuperade helt enkelt berget, som vaktades av en liten romersk styrka. I det judiska upproret deltog många städer, däribland Jerusalem. Romarna var förstås inte så glada i det och började en militärkampanj för att återta makten. Det var under den kampanjen som Jerusalem raserades ännu en gång, och det andra judiska templet på Tempelberget förstördes tillsammans med resten av staden. Sedan dess har det inte funnits något judiskt tempel, och idag är det bland annat bara Västra muren som återstår.
Alla upproriska städer återtogs av romarna, tills bara Masada var kvar som upprorsplats. Romarna hade förstås svårt att komma åt toppen bara på grund av det höga och otillgängliga läget. Man slog en järnring runt berget med tre garnisoner. Spåren av de romerska härlägren syns tydligt i öknen vid bergets fot. På bilden nedan syns ett av dem (som en rombform till höger), och man ser även spåret av muren som byggdes runt hela berget.
Magnifik utsikt mot Döda havets delningspunkt (norra delen till vänster i bild) och ruinerna av ett av de romerska lägren från belägringen
Den amerikanska studentgruppen hade hyrt en fotograf som reste med dem och dokumenterade
Utsikten är förstås hänförande, här från norra änden av berget där Herodes byggde ett palats i tre nivåer längs bergssidan
En modell av hur palatsen på norra sidan kan ha sett ut. Bilden ovan är taget från en plattform som motsvarar det översta palatsets plattform längst ut på kanten
Ockupanterna på Masade höll ut mot romarna i flera år. I öknen skulle man kunna tro att det borde vara ett problem med vattentillgången. Särskilt på en klippa som är 400 meter hög. Men faktum är att romarna vid foten av berget hade mer problem med vatten är de som var på toppen. Herodes hade försett berget med ett antal stora vattencisterner och ett insamlingssystem för det regnvatten som ändå någon gång om året föll. Längre ner finns några bilder där man kan se hur insamlingen fungerade, och några av rännorna finns fortfarande kvar efter mer än 2000 år.
En av cisternerna, man kan fortfarande se inklädnaden som gjorde den vattentät
Insamlingen av vatten fungerade så att man hade byggt ett antal rännor längs bergets sida som kunde fånga upp vatten som rann ner längs sidorna. Så leddes vattnet in till cisterner som var uthuggna i berget. Sedan kunde man hämta upp vatten därifrån till toppen relativt enkelt.
På modellen syns rännorna som fångade upp vatten och ledde det till stora cisterner i berget.
En bild från västra sidan av klippan där man ser två romerska fort till höger och en stad som byggdes upp av de som sålde allehanda saker till soldaterna under belägringen. De var ju där i flera år.
Romarna nöjde sig inte med att vänta ut judarna, de hade det ju rätt bra på toppen: gott om vatten och de kunde odla sina egna grödor och föda upp djur. Romarna började bygga en ramp på västra sidan för att kunna ta sig mot toppen. Resterna av rampen är fortfarande väldigt tydlig, som synes på bilden nedan. Rampen byggdes av förslavade judar, antagligen från de städer där romarna kväst upproret.
Rampen upp mot klippan
Det som gjort Masada så känt är förstås upplösningen av dramat. Romarnas ramp kom högre och högre och till slut var den så nära att man faktiskt kunde anfalla mot toppen. Ockupanterna valde då att hellre dö, för egen hand, än att bli tillfångatagna av romarna. När romarna nådde toppen var alla döda, utom några personer som hade gömt sig undan självmordet. Det finns en Hollywood-produktion om detta, förstås. Men sedan dess är de hjältar och en symbol för sin tro.
Även om ruinerna är väldigt välbevarade så har man ändå gjort vissa rekonstruktioner. På bilden ser man en linje på väggen. Allt under linjen är den ursprungliga ruinen, och det som är ovan är rekonstruktion. Det ger en större förståelse av komplexet och fungerar väldigt bra. Sedan tillkommer en tv-antenn eller liknande. Det blir en bra symbolik över hur judarna kombinerar det uråldriga och moderna på samma gång.
Gammalt och nytt
Somliga gick ena vägen till/från toppen, medan andra tog linbanan båda vägarna
Det är lite svårt att greppa perspektivet på bilden nedan, men den är tagen från gångbron ut till linbanan, nedåt och inåt bergssidan. Man kan se en av rännorna i berget som höggs ut för att leda regnvatten till cisternerna.
Huj vad det går!
Masada var en fantastisk upplevelse, dit återkommer vi gärna. Nu såg vi bara en del av anläggningen och mer finns att beskåda.
Efter lite mat och vila (eller shopping) så styr vi bussen till dagens andra destination, ett dopp i Döda havet. Där tog vi inga bilder eftersom vi lämnade våra kameror på bussen. Alla som badat i havet vet förstås hur det är. För oss var det fösta gången, och vilken känsla! Man flyter verkligen som en kork. Försöker man ställa sig upp och trampa vatten, som man gör i vanligt vatten, så går det nästan inte. Man måste kämpa hårt för att tvinga ner benen och underkroppen till en lodrät position i vattnet. När jag skulle gå upp ur vattnet så paddlade jag mig in till strandkanten tills det bara var centimetrar i frigång under rumpan. Inte ens då var det lätt att sätta sig upp i vattnet. Helt otroligt.
Nackdelen är att vattnet i princip är livsfarligt att förtära. Det påstod guiden i alla fall. Man kanske inte dör an en kallsup, men får man i sig för mycket kan man tydligen bli så pass förgiftad att man kan dö av det.
En bild tagen från bussen, bara som en sista påminnelse om doppen i havet
När vi sätter oss på bussen för återfärd till Jerusalem är klockan ca halv fem, och vi är alla rätt trötta. Guiden har varit väldigt bra, pratat nästan oavbrutet men kunnigt. De flesta tar en tupplur på vägen tillbaka, själv vaknar jag till bara när vi kör över trafikhindren vid den stora vägkontrollen utanför Bethlehem (som jag skrev om igår).
På kvällen äter vi middag tillsammans med en sydafrikan som också var med på utflykten. Det visade sig att han kände till en hel del om Sverige, han hade varit här en gång, vid millenieskiftet. En trevlig ny bekantskap!
Sedan gick vi till hotellet och packade, för i morgon säger vi adjö till Jerusalm och hej till Tel Aviv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar