Pistoia 28 september

En biltur på landet, förlåt, bergen. Precis norr om Pistoia reser sig Apenninerna, som går längs stora delar av Italien. Dit upp åkte vi idag. Riktiga serpentinvägar med våghalsiga italienska bilister som kör väl fort. Är man fotgängare eller cyklister får man verkligen vara på sin vakt i trafiken här. Fast på sina ställen har man börjat med fartgupp, så man börjar kanske inse att ett lite lugnare tempo inte skulle skada.

Nog med klagan. Vi åkte upp, upp, upp. Plötsligt ropar Peter till och vill göra en avstickare till en hängbro över trädtopparna, som bara är för gående. Jag reserverar mig ifall den visar sig väl obehaglig för den som är lite sensitiv för höjder. Och jag gjorde rätt i det. Inte för att den visade sig vara någon Golden Gate, men  tillräckligt läskig, den hade ju gallergolv. Med Peter traskade glatt fram och tillbaka över den.

Sedan åkte vi vidare till Cutigliano. Där skulle det finnas en turistbyrå som skulle kunna tipsa om söta bergsbyar man kunde besöka. Det var bara ett problem, den var stängd. Så vi promenerade runt lite, kollade om linbanan var igång - det var den inte. Vi strosade runt lite mer, och trillade över Trattoria da Fagiolino, som en trevlig överraskning. Där åt vi lunch.

Nu är vi på drygt 700 meters höjd över havet. Inte alperna direkt, men ändå med fina vyer. Fast bättre skulle det bli, eftersom vi fortsatt ännu högre upp i bergen efter lunchen. Ända upp till Abetone, där det finns en massa skidbackar. Det ligger på mellan 1400 och 1700 meters höjd, så det är inte högt nog för att ha snö året om. Just nu var det en väldigt sömnig liten ort. Men med strålande utsikt över dalgången vi åkt upp genom.

Sedan åke vi hem, som Karin Smirnoff skulle ha sagt.