Mer text kommer
söndag 22 juli 2018
Onsdag 18/7
Vi kommer att stanna i Krems till på fredag, så vi har gott om tid att utforska omgivningarna. Idag ska vi besöka ett världsarv. Nästan det enda vi gör är att besöka världsarv! Det är inte det första denna resa, långt ifrån. Till och med grottorna i Postojna finns med på UNESCO:s lista.
Idag ska vi besöka ett kloster. Igen. I Österrike har man ett antal klosteranläggningar av det maffigare slaget, och detta måste vara ett av de värsta. Stift Melk är en imponerande anläggning. Idag verkar det viktigaste vara turismen, den ger antagligen deras största inkomster. Men man har vanlig kyrklig verksamhet också, och en väldigt gammal och berömd skola med nästan 1000 elever. Trots storleken på anläggningen och omfattningen på verksamheten är det trots allt ett kloster med munkar i grund och botten. Hur många munkar tror ni det är här? Färre än man kan ana, bara runt 20 stycken.
Väl framme vid klostret bokar vi in oss på en guidad visning, som tar oss runt delar av komplexet. Tyvärr tillåter de inte fotografering inomhus, av någon outgrundlig anledning, så jag har nästan inga bilder därifrån. Men wiki-sidan för Melk har många, så där kan man se hur praktfullt det är. När vi kommer till klosterkyrkan är det precis dags för lunchgudstjänsten, så vi slår oss ner och följer den. Fyra munkar och 100 turister. Det är bra övning inför nästa resa, då vi också ska gå på gudstjänst. Det blir julgudstjänsten i Peterskyrkan i Rom.
Efter Melk åker vi tillbaka mot Krems. På vägen stannar vi till i Dürnstein, en liten, liten ort på Donaus nordstrand. Här finns, förstås, ett kloster. Inte lika stort som Melk dock! Här finns även en slottsruin som är känd, ja det var förstås slottet som var känt. Första anledningen är att det sägs vara där som Rikard Lejonhjärta satt fången, när han blev tillfångatagen av en korsriddarkollega som blev sur på honom. Det kostade England en stor lösensumma att få tillbaka honom, och det tog många år att skrapa ihop.
Idag ska vi besöka ett kloster. Igen. I Österrike har man ett antal klosteranläggningar av det maffigare slaget, och detta måste vara ett av de värsta. Stift Melk är en imponerande anläggning. Idag verkar det viktigaste vara turismen, den ger antagligen deras största inkomster. Men man har vanlig kyrklig verksamhet också, och en väldigt gammal och berömd skola med nästan 1000 elever. Trots storleken på anläggningen och omfattningen på verksamheten är det trots allt ett kloster med munkar i grund och botten. Hur många munkar tror ni det är här? Färre än man kan ana, bara runt 20 stycken.
Väl framme vid klostret bokar vi in oss på en guidad visning, som tar oss runt delar av komplexet. Tyvärr tillåter de inte fotografering inomhus, av någon outgrundlig anledning, så jag har nästan inga bilder därifrån. Men wiki-sidan för Melk har många, så där kan man se hur praktfullt det är. När vi kommer till klosterkyrkan är det precis dags för lunchgudstjänsten, så vi slår oss ner och följer den. Fyra munkar och 100 turister. Det är bra övning inför nästa resa, då vi också ska gå på gudstjänst. Det blir julgudstjänsten i Peterskyrkan i Rom.
Efter Melk åker vi tillbaka mot Krems. På vägen stannar vi till i Dürnstein, en liten, liten ort på Donaus nordstrand. Här finns, förstås, ett kloster. Inte lika stort som Melk dock! Här finns även en slottsruin som är känd, ja det var förstås slottet som var känt. Första anledningen är att det sägs vara där som Rikard Lejonhjärta satt fången, när han blev tillfångatagen av en korsriddarkollega som blev sur på honom. Det kostade England en stor lösensumma att få tillbaka honom, och det tog många år att skrapa ihop.
Tisdag 17/7
Idag jobbar Peter på förmiddagen med projektmötet, så jag har lite tid för mig själv även idag. Den ägnar jag åt att sakta promenera in till stan, där jag ska träffa Peter när mötet är färdigt.
På vägen går jag in i affärer och tittar på ditt och datt. Bland annat en hattaffär, Muhlbauer, som tillverkar och säljer stråhattar i första hand. Feg som jag är köper jag ingen stråhatt, utan bara en keps. Peter var förstås mer på hugget, han var inne i affären redan igår och försåg sig med en snygg keps!
Till slut hamnar jag i en gigantisk möbelaffär som var luftkonditionerad och som var nära konferensanläggningen där Peters möte huserar. När han är färdig med sitt jobb träffas vi och går till affärens restaurang och äter lunch. Den ligger högst upp i huset med en strålande utsikt in mot centrala Wien.
Efter lunch är det åter dags att packa bilen full och dra vidare. Nu mot den österrikiska landsbygden och den mäktiga floden Donau.
Krems an der Donau är en lagom liten stad, på den norra flodstranden. Vilket betyder att den ligger precis utanför det som en gång var romerska rikets nordliga gräns. I Krems finns det ett antal utbildningsanstalter, universitet och mer yrkesinriktade utbildningar. Men framförallt är Krems känt för att vara centrum för vinframställning på druvan grüner veltliner. Det är ett synnerligen lättdrucket vin, särskilt när det är väl kylt och temperaturen ute är hög. Precis som nu. Under de kommande dagarna köper vi på oss en hel del.
Vi kommer till Krems sent på eftermiddagen, och hinner precis innan receptionen på hotellet stänger. Hotellet är nämligen ett studentboende, som sommartid används som hotell. Så det är ett studentrum vi kommer att bo i några dagar. Utsikten från rummet är milsvid, på horisonten syns en klosteranläggning av det mer imponerande slaget. Dit måste vi ta oss någon dag!
När vi har installerat oss på rummet promenerar vi in till centrum i sakta mak. Det är fortfarande väldigt varmt, så det första vi gör är att ta något gott att dricka på den biergarten som ligger alldeles vid den gamla stadsporten. Efter det går vi gat upp och gata ner i det historiska gamla centrum av staden. Det mesta är stängt, så vi får återkomma senare till de attraktioner vi vill besöka. Museer och kyrkor förstås. Nu är det dock dags att sova!
På vägen går jag in i affärer och tittar på ditt och datt. Bland annat en hattaffär, Muhlbauer, som tillverkar och säljer stråhattar i första hand. Feg som jag är köper jag ingen stråhatt, utan bara en keps. Peter var förstås mer på hugget, han var inne i affären redan igår och försåg sig med en snygg keps!
Till slut hamnar jag i en gigantisk möbelaffär som var luftkonditionerad och som var nära konferensanläggningen där Peters möte huserar. När han är färdig med sitt jobb träffas vi och går till affärens restaurang och äter lunch. Den ligger högst upp i huset med en strålande utsikt in mot centrala Wien.
Efter lunch är det åter dags att packa bilen full och dra vidare. Nu mot den österrikiska landsbygden och den mäktiga floden Donau.
Krems an der Donau är en lagom liten stad, på den norra flodstranden. Vilket betyder att den ligger precis utanför det som en gång var romerska rikets nordliga gräns. I Krems finns det ett antal utbildningsanstalter, universitet och mer yrkesinriktade utbildningar. Men framförallt är Krems känt för att vara centrum för vinframställning på druvan grüner veltliner. Det är ett synnerligen lättdrucket vin, särskilt när det är väl kylt och temperaturen ute är hög. Precis som nu. Under de kommande dagarna köper vi på oss en hel del.
Vi kommer till Krems sent på eftermiddagen, och hinner precis innan receptionen på hotellet stänger. Hotellet är nämligen ett studentboende, som sommartid används som hotell. Så det är ett studentrum vi kommer att bo i några dagar. Utsikten från rummet är milsvid, på horisonten syns en klosteranläggning av det mer imponerande slaget. Dit måste vi ta oss någon dag!
När vi har installerat oss på rummet promenerar vi in till centrum i sakta mak. Det är fortfarande väldigt varmt, så det första vi gör är att ta något gott att dricka på den biergarten som ligger alldeles vid den gamla stadsporten. Efter det går vi gat upp och gata ner i det historiska gamla centrum av staden. Det mesta är stängt, så vi får återkomma senare till de attraktioner vi vill besöka. Museer och kyrkor förstås. Nu är det dock dags att sova!
Måndag 16/7
Medan P ägnar sig åt sitt jobb - ett projektmöte i ett EU-projekt - så går jag på museum! Oväntat, eller hur!
Jag ägnar en stor del av dagen åt ett av världens förnämsta konstmuseer, KHM - Kunsthistorisches Museum Wien. En gång den "privata" konstsamlingen för habsburgarna i Wien, men sedan länge öppen för beskådan - även när den ägdes av kejsaren. Numera i statlig ägo. Här finns ett antal av konsthistoriens mest berömda verk. Mest äldre konst, det är inget samtida här inte. Förutom konst finns även konsthantverk, och mest känt i den delen av museet är ett saltkar. Det är förstås inte vilket saltkar som helst, och det skulle nog vara rätt opraktiskt att ha på de flesta moderna matbord. Men det var nog länge sedan det var salt och peppar i det.
För ovanlighetens skull har jag försett mig med en audioguide och tar god tid på mig att traska igenom rummen. Jag kan göra det eftersom Peter, som vill avverka museer i snabbare takt än så här, ju inte är med mig.
Museet är inte alls lika stort som Louvren, det tar mig bara 4-5 timmar att gå igenom målningarna, konsthantverket springer jag nästan förbi. Någon måtta får det vara, jag är hungrig och museets enda matställe har stängt tidigt idag - så jag måste vänta tills efter besöket för att få i mig en lunch!
Jag avslutar besöket med att titta på en utställning man har anordnat i husets gigantiska trapphus. En av konstnärerna som dekorerade huset när det byggdes var nämligen den numera mycket kända målaren Gustav Klimt. Genom att sätta upp stora byggnadsställningar kan man komma nära de målningar han gjorde, som i normala fall nästan kräver en kikare för att kunna se. Kul!
Efter museet går jag på stan, äter en sen lunch och kollar lite i affärer. Det är inte jättekul att gå i affärer ens, när det är så här varmt. Man känner sig ofräsch hela tiden, och att då prova kläder är ju bara sådär. Till slut hamnar jag på ett inte så turistiskt cafe. Visserligen tvärs över gatan, mer eller mindre, från Hofburg men ändå utan att verka vara en turistfälla. En kopp choklad och äppelkaka sitter gott, och en störtskur förlänger besöket ytterligare.
När jag till slut lämnar cafeet är det dags att klä om för middagen, jag ska träffa Peter och de andra deltagarna på projektmötet. Efter middagen strosar vi hem till hotellet, en välbehövlig promenad efter den rätt bastanta maten. Och drycken. Trots att det är sen kväll är det fortfarande väldigt varmt.
Jag ägnar en stor del av dagen åt ett av världens förnämsta konstmuseer, KHM - Kunsthistorisches Museum Wien. En gång den "privata" konstsamlingen för habsburgarna i Wien, men sedan länge öppen för beskådan - även när den ägdes av kejsaren. Numera i statlig ägo. Här finns ett antal av konsthistoriens mest berömda verk. Mest äldre konst, det är inget samtida här inte. Förutom konst finns även konsthantverk, och mest känt i den delen av museet är ett saltkar. Det är förstås inte vilket saltkar som helst, och det skulle nog vara rätt opraktiskt att ha på de flesta moderna matbord. Men det var nog länge sedan det var salt och peppar i det.
För ovanlighetens skull har jag försett mig med en audioguide och tar god tid på mig att traska igenom rummen. Jag kan göra det eftersom Peter, som vill avverka museer i snabbare takt än så här, ju inte är med mig.
Museet är inte alls lika stort som Louvren, det tar mig bara 4-5 timmar att gå igenom målningarna, konsthantverket springer jag nästan förbi. Någon måtta får det vara, jag är hungrig och museets enda matställe har stängt tidigt idag - så jag måste vänta tills efter besöket för att få i mig en lunch!
Jag avslutar besöket med att titta på en utställning man har anordnat i husets gigantiska trapphus. En av konstnärerna som dekorerade huset när det byggdes var nämligen den numera mycket kända målaren Gustav Klimt. Genom att sätta upp stora byggnadsställningar kan man komma nära de målningar han gjorde, som i normala fall nästan kräver en kikare för att kunna se. Kul!
Efter museet går jag på stan, äter en sen lunch och kollar lite i affärer. Det är inte jättekul att gå i affärer ens, när det är så här varmt. Man känner sig ofräsch hela tiden, och att då prova kläder är ju bara sådär. Till slut hamnar jag på ett inte så turistiskt cafe. Visserligen tvärs över gatan, mer eller mindre, från Hofburg men ändå utan att verka vara en turistfälla. En kopp choklad och äppelkaka sitter gott, och en störtskur förlänger besöket ytterligare.
När jag till slut lämnar cafeet är det dags att klä om för middagen, jag ska träffa Peter och de andra deltagarna på projektmötet. Efter middagen strosar vi hem till hotellet, en välbehövlig promenad efter den rätt bastanta maten. Och drycken. Trots att det är sen kväll är det fortfarande väldigt varmt.
Söndag 15/7
Det är åter dags att förflytta sig. Idag ska vi ta oss till Wien, vilket är en färd på nätta 40 mil. Vi kommer dock att ta en omväg på 10 mil dessutom, för vi ska besöka en häftig grotta i Postojna.
Grottorna i Postojna är skapade av vatten, som sedan några miljoner år forsar genom det delvis mjuka berget. Detta pågår fortfarande, vilket man kunde se en glimt av i slutet av den guidade visningen. Att besöka grottorna är populärt. Anläggningen är i nivå med de mer avancerade tyska attraktionerna såsom Neuschwanstein (som tar emot flera miljoner besökare varje år), och där ordning och disciplin gäller för alla besökare!
Grottbesöket består av en tågfärd (!) och sedan en guidad promenad, för att avslutas med en tågfärd tillbaka till början av grottan. Det är som att åka ett modelltåg, man svischar fram i små vagnar genom fantastiska grottor med fantastiska former på stalagmiter, stalagtiter och annat som kan bildas med hjälp av vatten i grottor. Totalt omfattar visst systemet mer än 60 kilometer av grottor, men allt går förstås inte att besöka som turist. Grottan har varit en attraktion länge, den första järnvägen installerades redan på 1800-talet.
Lagom nedkylda, temperaturen i grottan är alltid som ett varmt kyskåp - ca 10 grader varmt, ska vi nu styra bilen mot Wien. Kylan i grottan var i och för sig skön, det är ju så varmt!
Trafiken till Wien är tät, ett kraftigt regnväder i södra Österrike sinkar oss lite. Men på det hela taget går resan utan några problem.
I Wien ska vi bo några stenkast från centrum, i västlig riktning, vid Westbanhof. Här är lika varmt som överallt annars, men tack och lov har hotellrummet lite luftkonditionering. Inte mycket, men en del... Det är kanske så varmt att hela hotellets kylanläggning går på knäna.
I Wien ska Peter jobba lite, så jag kommer att roa mig på egen hand. På söndagkvällen går vi ut och äter, tar en glass och orkar inte så mycket mer. Det är ju, som sagt, så varmt.
Grottorna i Postojna är skapade av vatten, som sedan några miljoner år forsar genom det delvis mjuka berget. Detta pågår fortfarande, vilket man kunde se en glimt av i slutet av den guidade visningen. Att besöka grottorna är populärt. Anläggningen är i nivå med de mer avancerade tyska attraktionerna såsom Neuschwanstein (som tar emot flera miljoner besökare varje år), och där ordning och disciplin gäller för alla besökare!
Grottbesöket består av en tågfärd (!) och sedan en guidad promenad, för att avslutas med en tågfärd tillbaka till början av grottan. Det är som att åka ett modelltåg, man svischar fram i små vagnar genom fantastiska grottor med fantastiska former på stalagmiter, stalagtiter och annat som kan bildas med hjälp av vatten i grottor. Totalt omfattar visst systemet mer än 60 kilometer av grottor, men allt går förstås inte att besöka som turist. Grottan har varit en attraktion länge, den första järnvägen installerades redan på 1800-talet.
Lagom nedkylda, temperaturen i grottan är alltid som ett varmt kyskåp - ca 10 grader varmt, ska vi nu styra bilen mot Wien. Kylan i grottan var i och för sig skön, det är ju så varmt!
Trafiken till Wien är tät, ett kraftigt regnväder i södra Österrike sinkar oss lite. Men på det hela taget går resan utan några problem.
I Wien ska vi bo några stenkast från centrum, i västlig riktning, vid Westbanhof. Här är lika varmt som överallt annars, men tack och lov har hotellrummet lite luftkonditionering. Inte mycket, men en del... Det är kanske så varmt att hela hotellets kylanläggning går på knäna.
I Wien ska Peter jobba lite, så jag kommer att roa mig på egen hand. På söndagkvällen går vi ut och äter, tar en glass och orkar inte så mycket mer. Det är ju, som sagt, så varmt.
Lördag 14/7
Efter en, återigen, varm natt med måttligt bra sömn vaknar vi till en kokhet dag i Ljubljana! Hotellrummet är jättestort men saknar tyvärr luftkonditionering. Hotellet är inrymt i ett hus som före kommunisttiden inrymde ett antal fina våningar, gissningsvis ägd av någon fin och/eller rik familj. Efter kommunismens fall fick familjen tillbaka huset, men de sålde det så småningom till någon som ville göra ett hotell av det. Det kan bli riktigt fint om de putsar en aning mer på detaljerna! Och installerar luftkonditionering...
På dagens agenda står allmänt turistande i staden. Vi börjar med slottet som ligger på en bergsknalle mitt i centrum. Slottet, och dess tidigare inkarnationer, är stadens stolthet. Numera kraftigt renoverat så innehåller det lite moderna utställningar, souvenirbutik, några serveringar och annat av mindre intresse. Till slottet tar vi en bergbana, men på hemvägen beslutar vi oss för att promenera. Nedför borde ju inte vara så jobbigt.
Efter en lätt lunch söker vi upp ett museum, nationalmuseet, som delar byggnad med ett naturhistoriskt museum. Vi är nästan ensamma i huset, vilket kanske är lätt att förstå. Det är så varmt!
Kioskvältaren i museet är en flöjt gjord av ben, för (om jag nu minns rätt...) ca 40,000 år sedan. Det sägs vara världens äldsta musikinstrument.
Efter museet delar vi på oss, jag vill till hotellet och vila - det är så varmt! - men P vill besöka fler museer, vilket han gör.
På kvällen äter vi middag på en av de många uteserveringarna. Det är inget jättedyrt land att äta i, så vi låter oss smaka. Det är fortfarande relativt varmt och värmen sänker i alla fall min aptit, så det blir mindre mat än vad det annars skulle ha blivit.
söndag 15 juli 2018
Fredag 13/7
Det är åter dags att förflytta sig, idag från Adriatiska havets kust till slovenska inlandet, huvudstaden Ljubljana. På vägen ska vi försöka stanna i Triest - nordpunkten (en gissning) av Adriatiska havet.
Men första stoppet ska bli en outlet, trodde vi. Istället blev det på en motorvägssträcka utanför Padua. Troligen en olycka, vi började få varningar på informationsskyltar nästan en timme innan vi kom fram. När trafiken väl stannade så blev vi stående ett litet tag, kanske 15-20 minuter. Sedan började vi rulla igen och vi såg aldrig några spår av vad som hade orsakat stoppet. Man får hoppas att det inte var alltför allvarligt.
Sedan kommer vi till outleten, ett gigantiskt shoppingcenter med uppemot 100 butiker. Att handla kläder när det är 30+ grader är inte det roligaste, man känner sig inte så fräsch om man så säger... Trots det så är vi där i några timmar, köper några skjortor och en väska, sedan åker vi vidare mot Triest.
När vi kommer dit tycker vi det är för sent att gå på stan, utan vi försöker istället hitta en vanlig mataffär, typ Ica, för att köpa lite vardagsmat och se vad det finns för intressant alkohol. Till slut hittar vi en Coop som har både det ena och andra!
Nu börjar det bli sen eftermiddag och vi har en bit kvar att köra, så det är bara att sätta iväg. Trafiken är rätt tung och hetsig även på den slovenska sidan av gränsen. Det är inte så långt, Slovenien är litet och huvudstaden ligger nästan mitt i landet. Dock råkar vi åter ut för stopp i trafiken, halvvägs till Ljubljana. Till slut kommer vi dock fram. Nu visar sig nästa problem. Kartan i här GPS är 5-6 år gammal och i Ljubljana har det uppenbarligen hänt mycket sedan dess. Det går inte att köra till hotellet hur vi än försöker. Till slut fattar vi att stora delar av centrala staden är avspärrad för biltrafik. Vi kommer hyfsat nära hotellet till slut, och för hjälp av personalen där att öppna avspärrningar så vi kan köra in bilen till hotellet. Puh, det tog på krafter och tålamod, även här är det typ 30 grader varmt.
Ljubljana visar sig vara en pärla! Det bästa man kan tänka sig av en större provinsiell stad i gamla Österrike-Ungerska imperiet. Man har säkert ägnat större delen av åren sedan Jugoslaviens fall till att restaurera och piffa till stans centrum. Hur det ser ut ånger ut har jag ingen aning om, men gissningsvis är det inte lika pittoreskt.
Vi vandrar runt i centrum, det är oerhört mycket folk ute, det kryllar av uteserveringar och stämningen är god och glad. Trevligt helt enkelt. En sen middag på typiska slovenska rätter, sätter sig som en blyklump i magen, och sedan mer eller mindre rullar vi i säng.
Men första stoppet ska bli en outlet, trodde vi. Istället blev det på en motorvägssträcka utanför Padua. Troligen en olycka, vi började få varningar på informationsskyltar nästan en timme innan vi kom fram. När trafiken väl stannade så blev vi stående ett litet tag, kanske 15-20 minuter. Sedan började vi rulla igen och vi såg aldrig några spår av vad som hade orsakat stoppet. Man får hoppas att det inte var alltför allvarligt.
Sedan kommer vi till outleten, ett gigantiskt shoppingcenter med uppemot 100 butiker. Att handla kläder när det är 30+ grader är inte det roligaste, man känner sig inte så fräsch om man så säger... Trots det så är vi där i några timmar, köper några skjortor och en väska, sedan åker vi vidare mot Triest.
När vi kommer dit tycker vi det är för sent att gå på stan, utan vi försöker istället hitta en vanlig mataffär, typ Ica, för att köpa lite vardagsmat och se vad det finns för intressant alkohol. Till slut hittar vi en Coop som har både det ena och andra!
Nu börjar det bli sen eftermiddag och vi har en bit kvar att köra, så det är bara att sätta iväg. Trafiken är rätt tung och hetsig även på den slovenska sidan av gränsen. Det är inte så långt, Slovenien är litet och huvudstaden ligger nästan mitt i landet. Dock råkar vi åter ut för stopp i trafiken, halvvägs till Ljubljana. Till slut kommer vi dock fram. Nu visar sig nästa problem. Kartan i här GPS är 5-6 år gammal och i Ljubljana har det uppenbarligen hänt mycket sedan dess. Det går inte att köra till hotellet hur vi än försöker. Till slut fattar vi att stora delar av centrala staden är avspärrad för biltrafik. Vi kommer hyfsat nära hotellet till slut, och för hjälp av personalen där att öppna avspärrningar så vi kan köra in bilen till hotellet. Puh, det tog på krafter och tålamod, även här är det typ 30 grader varmt.
Ljubljana visar sig vara en pärla! Det bästa man kan tänka sig av en större provinsiell stad i gamla Österrike-Ungerska imperiet. Man har säkert ägnat större delen av åren sedan Jugoslaviens fall till att restaurera och piffa till stans centrum. Hur det ser ut ånger ut har jag ingen aning om, men gissningsvis är det inte lika pittoreskt.
Vi vandrar runt i centrum, det är oerhört mycket folk ute, det kryllar av uteserveringar och stämningen är god och glad. Trevligt helt enkelt. En sen middag på typiska slovenska rätter, sätter sig som en blyklump i magen, och sedan mer eller mindre rullar vi i säng.
fredag 13 juli 2018
Torsdag 12/7
Lite spännande, nu är det några år sedan vi gjorde en sån här bilsemester. Vi har inte varit borta en vecka ännu, men det känns (som vanligt) mycket längre. När det gäller semester är det bara positivt!
Idag prickade vi av ännu ett världsarv. Förstås. Men inte vilket som helst, utan Urbino. En kulturell fyrbåk. Storhetstiden för denna romerska stad var visserligen 1400-1500-talet, men det som då hände och skedde här gav eko nästan in i våra dagar.
Idag en sömnig och varm håla,som råkar ha en av Italiens främsta renässanspalats. Idag en skugga av vad det en gång var. Utslocknade fursteätter, kyrkans rofferi och tidens tand gick hårt åt det som ätten Montefeltro byggde upp. Piero Della Francesca. Rafael - även om han inte stannade här hela livet. Och många andra. Palatset finns kvar, nu som konstmuseum och med några skatter av tidigare nämnda konstnärer. Men listan över verk och annat som skingrats för vinden till andra samlingar och museer är lång. Ett fåtal verk har hittat tillbaka.
Den gamla staden är en muromgärdad historia med idel tegelbyggnader. Nästan ingen puts, och inget alls av trä. Det ger ytan en otroligt uniform framtoning. En slags organisk tidlöshet. Så här skulle det kunna se ut i 1000 år eller mer. När det begav sig var det nog betydligt mer varierat utseende. Nu är det bergis en image man vill odla.
På hemvägen tänkte vi vara kreativa och undvika motorvägen. Inte helt bra beslut. Alternativet visade sig vara att man åkte upp och ner för varenda kulle mellan Urbino och kusten. Inte en jättelång sträcka, men kullarna är små och väldigt många. Det blev mer serpentinvägar än i alperna!
Detta är sista natten i Rimini, i morgon bitti styr vi kylarprydnaden norrut igen. Via en outlet för modemärket ska vi ta oss till Ljubljana i Slovenien. Nytt land! Snart har vi besökt alla EU’s länder, P har två kvar och jag ytterligare några stycken.
Idag prickade vi av ännu ett världsarv. Förstås. Men inte vilket som helst, utan Urbino. En kulturell fyrbåk. Storhetstiden för denna romerska stad var visserligen 1400-1500-talet, men det som då hände och skedde här gav eko nästan in i våra dagar.
Idag en sömnig och varm håla,som råkar ha en av Italiens främsta renässanspalats. Idag en skugga av vad det en gång var. Utslocknade fursteätter, kyrkans rofferi och tidens tand gick hårt åt det som ätten Montefeltro byggde upp. Piero Della Francesca. Rafael - även om han inte stannade här hela livet. Och många andra. Palatset finns kvar, nu som konstmuseum och med några skatter av tidigare nämnda konstnärer. Men listan över verk och annat som skingrats för vinden till andra samlingar och museer är lång. Ett fåtal verk har hittat tillbaka.
Den gamla staden är en muromgärdad historia med idel tegelbyggnader. Nästan ingen puts, och inget alls av trä. Det ger ytan en otroligt uniform framtoning. En slags organisk tidlöshet. Så här skulle det kunna se ut i 1000 år eller mer. När det begav sig var det nog betydligt mer varierat utseende. Nu är det bergis en image man vill odla.
På hemvägen tänkte vi vara kreativa och undvika motorvägen. Inte helt bra beslut. Alternativet visade sig vara att man åkte upp och ner för varenda kulle mellan Urbino och kusten. Inte en jättelång sträcka, men kullarna är små och väldigt många. Det blev mer serpentinvägar än i alperna!
Detta är sista natten i Rimini, i morgon bitti styr vi kylarprydnaden norrut igen. Via en outlet för modemärket ska vi ta oss till Ljubljana i Slovenien. Nytt land! Snart har vi besökt alla EU’s länder, P har två kvar och jag ytterligare några stycken.
torsdag 12 juli 2018
Onsdag 11/7
Vilodag!
Inte riktigt. Vi tar oss in till Rimini och kollar på kyrkor, får bland annat privata visningar av både stängt kor i stans katedral och ett bibliotek som familjen Gambalunga skramlat ihop. Testamenterat till staden i början av 1600-talet, och blev då, enligt dem själva, det första kommunala biblioteket i Italien. Inte för att Italien fanns då förstås. Hur som helst, en trevlig visit som gav flashbacks till besök i Carolina Redivivas äldre boksamlare och gamla biblioteket i gamla observatoriet i Uppsala.
Lite nygammal kultur får vi också i oss. En multimedial föreställning med utgång i Caravaggios målningar. Kompletterad med dofter från Santa Maria Novella och musik visades ett avancerat kollage av bilder på gigantiska skärmar runt alla väggar i ett stort rum. Som tur var kunde man ligga på golvet och se föreställningen. Mot förmodan så somnade vi inte, vilket väl är ett relativt gott betyg åt de som gjort den! Även om Peter nog var mest intresserad av om doften gick att köpa.
Efter kultur behöver man mat, vilket denna gång blev en snabbis på Burger King! Bakom oss i kön, en svensk familj. Värden är liten. Det är faktiskt rätt många nordbor här, både idrottslag från Solna (!) och turister från Norge och Finland.
Sen eftermiddag och det är dags att gå till stranden. Jag drar ut på det i det längsta, men till sist mer eller mindre släpar Peter ner mig i vattnet. Det var faktiskt varmt, även med mina frusna badbåt mätt.
Inte riktigt. Vi tar oss in till Rimini och kollar på kyrkor, får bland annat privata visningar av både stängt kor i stans katedral och ett bibliotek som familjen Gambalunga skramlat ihop. Testamenterat till staden i början av 1600-talet, och blev då, enligt dem själva, det första kommunala biblioteket i Italien. Inte för att Italien fanns då förstås. Hur som helst, en trevlig visit som gav flashbacks till besök i Carolina Redivivas äldre boksamlare och gamla biblioteket i gamla observatoriet i Uppsala.
Lite nygammal kultur får vi också i oss. En multimedial föreställning med utgång i Caravaggios målningar. Kompletterad med dofter från Santa Maria Novella och musik visades ett avancerat kollage av bilder på gigantiska skärmar runt alla väggar i ett stort rum. Som tur var kunde man ligga på golvet och se föreställningen. Mot förmodan så somnade vi inte, vilket väl är ett relativt gott betyg åt de som gjort den! Även om Peter nog var mest intresserad av om doften gick att köpa.
Efter kultur behöver man mat, vilket denna gång blev en snabbis på Burger King! Bakom oss i kön, en svensk familj. Värden är liten. Det är faktiskt rätt många nordbor här, både idrottslag från Solna (!) och turister från Norge och Finland.
Sen eftermiddag och det är dags att gå till stranden. Jag drar ut på det i det längsta, men till sist mer eller mindre släpar Peter ner mig i vattnet. Det var faktiskt varmt, även med mina frusna badbåt mätt.
Tisdag 10/7
I Rimini ska vi stanna i fyra nätter, så vi har rätt gott om tid på oss. Vi kommer att hinna både att se saker och koppla av lite på stranden. Även om jag inte är lika intresserad som Peter av att bada!
Så första heldagen gör vi en lång utflykt till ett annat land och till en annan tid.
Det andra landet är förstås San Marino. Det ligger bara några mil bort. Ett litet land, ett av de minsta. Varför det finns kvar törs jag inte gissa, lite underligt är det. På håll, och på kartan, liknar det Gibraltar rätt mycket. Men väl där så möts man av ett synnerligen turistiskt, och välstädat, citadell. Toppen av klippan är som ett litet turistsamhälle, med anor från tidig medeltid. Landet som sådant har rötterna i 300-talet, men de byggnader som finns nu är från tidig medeltid och framåt. Numera ett populärt turistmål, det var fullpackat i de trånga gränderna. Krimskrams i varje gathörn, och mellan hörnen också. Inte alls höga priser på mat och dryck, som man annars skulle kunna befara.
Vi lallar runt ett par timmar, går upp i högsta tornets högsta kammare. På vägen upp möter vi ett engelsk gäng som väntat en kvart på att få gå ner, men den strida strömmen av folk som kommer upp för stegarna hindrar dem från att kunna göra det! Till slut måste de ha lyckats, för när vi själva går ner så är de inte kvar.
Från parkeringen i San Marino, med den bästa utsikt man kan ha på en parkering, styr vi GPS:en på Ravenna. Likt Rimini är det en gammal romersk stad, till och med huvudstad för det Västromerska riket under några år.
Ravenna är känd för bland annat mosaiker från 600-talet och framåt. Bland den äldsta kristna bilderna som finns, om inte rent av de allra äldsta.
Det är fortfarande väldigt varmt, så man blir rätt spak av att spankulera runt. Kyrkor är ofta lite svalare inuti, så bara det lockar till besök! Vi blir förstås inte besvikna. Mosaiker i massor, kända från kulturella TV-program. T.ex. den mosaik som sägs vara den äldsta bilden som ska förställa satan. En mycket stillsam bild med en röd och blå ängel, där den blå sägs vara satan - utifrån det sällskap han har omkring sig. Symbolik.
Sedan länge har vi bokat en nattlig guidad visning av diverse sevärdheter, så i väntan på att den ska börja gör vi nedslag bland stans sevärdheter. När vi sedan kollar detaljprogrammet för visning upptäcker vi att vi redan har besökt hälften av dem på egen hand. Oops!
På visningen, som tyvärr bara är med italiensktalande guide, får vi ändå se saker som är nya också.
San Vitale har mosaiker så det förslår, likaså flera mausoleer och baptisterier, inte minst Galla Placidias.
Trötta styr vi stegen mot bilen framemot halv tolv på natten, och sedan är det över en timmes körning hem till hotellet genom den mörka och fortfarande oerhört varma natten.
Så första heldagen gör vi en lång utflykt till ett annat land och till en annan tid.
Det andra landet är förstås San Marino. Det ligger bara några mil bort. Ett litet land, ett av de minsta. Varför det finns kvar törs jag inte gissa, lite underligt är det. På håll, och på kartan, liknar det Gibraltar rätt mycket. Men väl där så möts man av ett synnerligen turistiskt, och välstädat, citadell. Toppen av klippan är som ett litet turistsamhälle, med anor från tidig medeltid. Landet som sådant har rötterna i 300-talet, men de byggnader som finns nu är från tidig medeltid och framåt. Numera ett populärt turistmål, det var fullpackat i de trånga gränderna. Krimskrams i varje gathörn, och mellan hörnen också. Inte alls höga priser på mat och dryck, som man annars skulle kunna befara.
Vi lallar runt ett par timmar, går upp i högsta tornets högsta kammare. På vägen upp möter vi ett engelsk gäng som väntat en kvart på att få gå ner, men den strida strömmen av folk som kommer upp för stegarna hindrar dem från att kunna göra det! Till slut måste de ha lyckats, för när vi själva går ner så är de inte kvar.
Från parkeringen i San Marino, med den bästa utsikt man kan ha på en parkering, styr vi GPS:en på Ravenna. Likt Rimini är det en gammal romersk stad, till och med huvudstad för det Västromerska riket under några år.
Ravenna är känd för bland annat mosaiker från 600-talet och framåt. Bland den äldsta kristna bilderna som finns, om inte rent av de allra äldsta.
Det är fortfarande väldigt varmt, så man blir rätt spak av att spankulera runt. Kyrkor är ofta lite svalare inuti, så bara det lockar till besök! Vi blir förstås inte besvikna. Mosaiker i massor, kända från kulturella TV-program. T.ex. den mosaik som sägs vara den äldsta bilden som ska förställa satan. En mycket stillsam bild med en röd och blå ängel, där den blå sägs vara satan - utifrån det sällskap han har omkring sig. Symbolik.
Sedan länge har vi bokat en nattlig guidad visning av diverse sevärdheter, så i väntan på att den ska börja gör vi nedslag bland stans sevärdheter. När vi sedan kollar detaljprogrammet för visning upptäcker vi att vi redan har besökt hälften av dem på egen hand. Oops!
På visningen, som tyvärr bara är med italiensktalande guide, får vi ändå se saker som är nya också.
San Vitale har mosaiker så det förslår, likaså flera mausoleer och baptisterier, inte minst Galla Placidias.
Trötta styr vi stegen mot bilen framemot halv tolv på natten, och sedan är det över en timmes körning hem till hotellet genom den mörka och fortfarande oerhört varma natten.
Måndag 9/7
Ok, vi vaknar på vårt jättefina hotell, klart hög klass! Efter en trevlig frukost beger vi oss ut på byn för att avverka sevärdheter: katedralmuseet och några till ställen. Eftersom det är måndag är det risk att en del ställen är stängda.
Risken föll ut, det mesta var stängt! Katedralmuseet var dock öppet, så det tröskade vi igenom. Annars blev det mest en promenad genom stan, hittade några trevliga innergårdar bland annat till stadshuset.
Efter en mycket lätt lunch sätter vi oss i bilen för vidare färd söderut ca 35 mil till Viserba, en av förorterna till Rimini, några kilometer norr om centrum längs Adriatiska havets kust. Till en början är det fortfarande utförsbacke, i ytterligare 6-7 mil. Så från Brennerpasset är det 15-20 mils konstant nedförsbacke. Här vid foten av Dolomiterna är det onekligen en dramatisk och vacker natur. Och jobbigt för långtradare som kör mot Österrike.
Väl nere på slätten är det verkligen slätt. Platt så det förslår. Inte förrän vi närmar oss Rimini ser vi berg igen, denna gång Apenninerna. På vägen passerar vi trevliga ställen som Verona och Mantua, fast där har vi varit förut så vi swishade bara förbi den här gången.
Framåt kvällskvisten tråcklar vi in oss i Viserba, och efter ytterligare trixande och en del skrikande från diverse italienskor bakom rattar, i bilar, lyckas jag parkera bilen vid hotellet. Det är trångt, trångt, både på gator och parkeringsplatser. Och väldigt mycket enkelriktat.
Efter att ha pustat ut lite så tar vi bussen, inte bilen, in tilll Rimini. Strosar runt där, det mesta är stängt eftersom klockan hunnit bli rätt mycket. Vi får åka in senare för att ”göra stan”.
Risken föll ut, det mesta var stängt! Katedralmuseet var dock öppet, så det tröskade vi igenom. Annars blev det mest en promenad genom stan, hittade några trevliga innergårdar bland annat till stadshuset.
Efter en mycket lätt lunch sätter vi oss i bilen för vidare färd söderut ca 35 mil till Viserba, en av förorterna till Rimini, några kilometer norr om centrum längs Adriatiska havets kust. Till en början är det fortfarande utförsbacke, i ytterligare 6-7 mil. Så från Brennerpasset är det 15-20 mils konstant nedförsbacke. Här vid foten av Dolomiterna är det onekligen en dramatisk och vacker natur. Och jobbigt för långtradare som kör mot Österrike.
Väl nere på slätten är det verkligen slätt. Platt så det förslår. Inte förrän vi närmar oss Rimini ser vi berg igen, denna gång Apenninerna. På vägen passerar vi trevliga ställen som Verona och Mantua, fast där har vi varit förut så vi swishade bara förbi den här gången.
Framåt kvällskvisten tråcklar vi in oss i Viserba, och efter ytterligare trixande och en del skrikande från diverse italienskor bakom rattar, i bilar, lyckas jag parkera bilen vid hotellet. Det är trångt, trångt, både på gator och parkeringsplatser. Och väldigt mycket enkelriktat.
Efter att ha pustat ut lite så tar vi bussen, inte bilen, in tilll Rimini. Strosar runt där, det mesta är stängt eftersom klockan hunnit bli rätt mycket. Vi får åka in senare för att ”göra stan”.
måndag 9 juli 2018
Söndag 8/7
En lång transportsträcka, från Jena till Trento i norra Italien. En del av Italien som för övrigt tillhörde Österrike till efter första världskriget.
Över Brennerpasset med massor av trafik. Från Innsbruck måste det vara en av världens längsta nedförsbackar. 10 mil i princip oavbruten backe. Den är dessutom så brant att man nästan kan rulla i 110 km/h!
Centrala Trento är en charmig renässsans-och-senare stadsdel, med både äldre medeltida och moderna inslag. Treno är väl mest känt för det 18 år långa kyrkomötet, där katolska kyrkans svar på reformationen debatterades. Försoning? Nix. Motattack. Med barocken som vapen. Och bål. Barocken var onekligen trevligare och tack och lov det mer bestående vapnet.
Här är varm och ganska fuktigt, säkert 25 grader nu mitt i natten. I morgon måndag blir det en hel del kulturella aktiviteter här innan vi sätter oss i bilen för att åka till resans geografiska vändpunkt, Rimini. Mer om det i morgon!
Över Brennerpasset med massor av trafik. Från Innsbruck måste det vara en av världens längsta nedförsbackar. 10 mil i princip oavbruten backe. Den är dessutom så brant att man nästan kan rulla i 110 km/h!
Centrala Trento är en charmig renässsans-och-senare stadsdel, med både äldre medeltida och moderna inslag. Treno är väl mest känt för det 18 år långa kyrkomötet, där katolska kyrkans svar på reformationen debatterades. Försoning? Nix. Motattack. Med barocken som vapen. Och bål. Barocken var onekligen trevligare och tack och lov det mer bestående vapnet.
Här är varm och ganska fuktigt, säkert 25 grader nu mitt i natten. I morgon måndag blir det en hel del kulturella aktiviteter här innan vi sätter oss i bilen för att åka till resans geografiska vändpunkt, Rimini. Mer om det i morgon!
lördag 7 juli 2018
Lördag 7/7
Så, då är vi på väg igen! Förhoppningsvis har redan klarat av en av de längsta körningarna; det blev non-stop från Solna till Malmö - nästan 65 mil.
Idag åker vi med färja från Trelleborg till Rostock, för att sedan tas oss till Jena. Det är en gammal kändis för många, på grund glas på ett eller annat sätt. Ugnsfasta glasformar och Carl Zeiss. Men staden har en betydligt mer varierad historia, från vinodling till Schiller och Hegel. Det ska bli spännande att se hur mycket av det gamla som finns kvar. Staden drabbades förstås under kommunisttiden av diverse tråkigheter.
Idag åker vi med färja från Trelleborg till Rostock, för att sedan tas oss till Jena. Det är en gammal kändis för många, på grund glas på ett eller annat sätt. Ugnsfasta glasformar och Carl Zeiss. Men staden har en betydligt mer varierad historia, från vinodling till Schiller och Hegel. Det ska bli spännande att se hur mycket av det gamla som finns kvar. Staden drabbades förstås under kommunisttiden av diverse tråkigheter.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)