Medan P ägnar sig åt sitt jobb - ett projektmöte i ett EU-projekt - så går jag på museum! Oväntat, eller hur!
Jag ägnar en stor del av dagen åt ett av världens förnämsta konstmuseer, KHM - Kunsthistorisches Museum Wien. En gång den "privata" konstsamlingen för habsburgarna i Wien, men sedan länge öppen för beskådan - även när den ägdes av kejsaren. Numera i statlig ägo. Här finns ett antal av konsthistoriens mest berömda verk. Mest äldre konst, det är inget samtida här inte. Förutom konst finns även konsthantverk, och mest känt i den delen av museet är ett saltkar. Det är förstås inte vilket saltkar som helst, och det skulle nog vara rätt opraktiskt att ha på de flesta moderna matbord. Men det var nog länge sedan det var salt och peppar i det.
För ovanlighetens skull har jag försett mig med en audioguide och tar god tid på mig att traska igenom rummen. Jag kan göra det eftersom Peter, som vill avverka museer i snabbare takt än så här, ju inte är med mig.
Museet är inte alls lika stort som Louvren, det tar mig bara 4-5 timmar att gå igenom målningarna, konsthantverket springer jag nästan förbi. Någon måtta får det vara, jag är hungrig och museets enda matställe har stängt tidigt idag - så jag måste vänta tills efter besöket för att få i mig en lunch!
Jag avslutar besöket med att titta på en utställning man har anordnat i husets gigantiska trapphus. En av konstnärerna som dekorerade huset när det byggdes var nämligen den numera mycket kända målaren Gustav Klimt. Genom att sätta upp stora byggnadsställningar kan man komma nära de målningar han gjorde, som i normala fall nästan kräver en kikare för att kunna se. Kul!
Efter museet går jag på stan, äter en sen lunch och kollar lite i affärer. Det är inte jättekul att gå i affärer ens, när det är så här varmt. Man känner sig ofräsch hela tiden, och att då prova kläder är ju bara sådär. Till slut hamnar jag på ett inte så turistiskt cafe. Visserligen tvärs över gatan, mer eller mindre, från Hofburg men ändå utan att verka vara en turistfälla. En kopp choklad och äppelkaka sitter gott, och en störtskur förlänger besöket ytterligare.
När jag till slut lämnar cafeet är det dags att klä om för middagen, jag ska träffa Peter och de andra deltagarna på projektmötet. Efter middagen strosar vi hem till hotellet, en välbehövlig promenad efter den rätt bastanta maten. Och drycken. Trots att det är sen kväll är det fortfarande väldigt varmt.
Jag ägnar en stor del av dagen åt ett av världens förnämsta konstmuseer, KHM - Kunsthistorisches Museum Wien. En gång den "privata" konstsamlingen för habsburgarna i Wien, men sedan länge öppen för beskådan - även när den ägdes av kejsaren. Numera i statlig ägo. Här finns ett antal av konsthistoriens mest berömda verk. Mest äldre konst, det är inget samtida här inte. Förutom konst finns även konsthantverk, och mest känt i den delen av museet är ett saltkar. Det är förstås inte vilket saltkar som helst, och det skulle nog vara rätt opraktiskt att ha på de flesta moderna matbord. Men det var nog länge sedan det var salt och peppar i det.
För ovanlighetens skull har jag försett mig med en audioguide och tar god tid på mig att traska igenom rummen. Jag kan göra det eftersom Peter, som vill avverka museer i snabbare takt än så här, ju inte är med mig.
Museet är inte alls lika stort som Louvren, det tar mig bara 4-5 timmar att gå igenom målningarna, konsthantverket springer jag nästan förbi. Någon måtta får det vara, jag är hungrig och museets enda matställe har stängt tidigt idag - så jag måste vänta tills efter besöket för att få i mig en lunch!
Jag avslutar besöket med att titta på en utställning man har anordnat i husets gigantiska trapphus. En av konstnärerna som dekorerade huset när det byggdes var nämligen den numera mycket kända målaren Gustav Klimt. Genom att sätta upp stora byggnadsställningar kan man komma nära de målningar han gjorde, som i normala fall nästan kräver en kikare för att kunna se. Kul!
Efter museet går jag på stan, äter en sen lunch och kollar lite i affärer. Det är inte jättekul att gå i affärer ens, när det är så här varmt. Man känner sig ofräsch hela tiden, och att då prova kläder är ju bara sådär. Till slut hamnar jag på ett inte så turistiskt cafe. Visserligen tvärs över gatan, mer eller mindre, från Hofburg men ändå utan att verka vara en turistfälla. En kopp choklad och äppelkaka sitter gott, och en störtskur förlänger besöket ytterligare.
När jag till slut lämnar cafeet är det dags att klä om för middagen, jag ska träffa Peter och de andra deltagarna på projektmötet. Efter middagen strosar vi hem till hotellet, en välbehövlig promenad efter den rätt bastanta maten. Och drycken. Trots att det är sen kväll är det fortfarande väldigt varmt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar