Lite spännande, nu är det några år sedan vi gjorde en sån här bilsemester. Vi har inte varit borta en vecka ännu, men det känns (som vanligt) mycket längre. När det gäller semester är det bara positivt!
Idag prickade vi av ännu ett världsarv. Förstås. Men inte vilket som helst, utan Urbino. En kulturell fyrbåk. Storhetstiden för denna romerska stad var visserligen 1400-1500-talet, men det som då hände och skedde här gav eko nästan in i våra dagar.
Idag en sömnig och varm håla,som råkar ha en av Italiens främsta renässanspalats. Idag en skugga av vad det en gång var. Utslocknade fursteätter, kyrkans rofferi och tidens tand gick hårt åt det som ätten Montefeltro byggde upp. Piero Della Francesca. Rafael - även om han inte stannade här hela livet. Och många andra. Palatset finns kvar, nu som konstmuseum och med några skatter av tidigare nämnda konstnärer. Men listan över verk och annat som skingrats för vinden till andra samlingar och museer är lång. Ett fåtal verk har hittat tillbaka.
Den gamla staden är en muromgärdad historia med idel tegelbyggnader. Nästan ingen puts, och inget alls av trä. Det ger ytan en otroligt uniform framtoning. En slags organisk tidlöshet. Så här skulle det kunna se ut i 1000 år eller mer. När det begav sig var det nog betydligt mer varierat utseende. Nu är det bergis en image man vill odla.
På hemvägen tänkte vi vara kreativa och undvika motorvägen. Inte helt bra beslut. Alternativet visade sig vara att man åkte upp och ner för varenda kulle mellan Urbino och kusten. Inte en jättelång sträcka, men kullarna är små och väldigt många. Det blev mer serpentinvägar än i alperna!
Detta är sista natten i Rimini, i morgon bitti styr vi kylarprydnaden norrut igen. Via en outlet för modemärket ska vi ta oss till Ljubljana i Slovenien. Nytt land! Snart har vi besökt alla EU’s länder, P har två kvar och jag ytterligare några stycken.
Idag prickade vi av ännu ett världsarv. Förstås. Men inte vilket som helst, utan Urbino. En kulturell fyrbåk. Storhetstiden för denna romerska stad var visserligen 1400-1500-talet, men det som då hände och skedde här gav eko nästan in i våra dagar.
Idag en sömnig och varm håla,som råkar ha en av Italiens främsta renässanspalats. Idag en skugga av vad det en gång var. Utslocknade fursteätter, kyrkans rofferi och tidens tand gick hårt åt det som ätten Montefeltro byggde upp. Piero Della Francesca. Rafael - även om han inte stannade här hela livet. Och många andra. Palatset finns kvar, nu som konstmuseum och med några skatter av tidigare nämnda konstnärer. Men listan över verk och annat som skingrats för vinden till andra samlingar och museer är lång. Ett fåtal verk har hittat tillbaka.
Den gamla staden är en muromgärdad historia med idel tegelbyggnader. Nästan ingen puts, och inget alls av trä. Det ger ytan en otroligt uniform framtoning. En slags organisk tidlöshet. Så här skulle det kunna se ut i 1000 år eller mer. När det begav sig var det nog betydligt mer varierat utseende. Nu är det bergis en image man vill odla.
På hemvägen tänkte vi vara kreativa och undvika motorvägen. Inte helt bra beslut. Alternativet visade sig vara att man åkte upp och ner för varenda kulle mellan Urbino och kusten. Inte en jättelång sträcka, men kullarna är små och väldigt många. Det blev mer serpentinvägar än i alperna!
Detta är sista natten i Rimini, i morgon bitti styr vi kylarprydnaden norrut igen. Via en outlet för modemärket ska vi ta oss till Ljubljana i Slovenien. Nytt land! Snart har vi besökt alla EU’s länder, P har två kvar och jag ytterligare några stycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar