Nu är det dags att lämna München. Fem dagar på samma ställe känns som en lång tid när man är på en så här resa. Hotellet har varit OK även om rummet var i minsta laget. Det var fräscht och gav ett bra intryck i övrigt så det kan rekommenderas. Frukosten var bra, även om P inte gillade kaffet. Själv tror jag att det var den lite underliga mjölken som kanske gav kaffet en lite underlig smak. Hotellets läge i närheten av järnvägsstationen är kanske det minst trevliga, för sådana kvarter brukar ofta vara lite bristande i charm och finess. Så även i detta all.
Nu påbörjar vi istället hemresan som kommer att gå via Bissingen utanför Nördlingen, där vi hälsar på en god vän, och sedan lite mer raka spåret över Hannover och Malmö för att på lördag landa på Garvargatan i Stockholm, där dusch och omklädning väntar för sedan är det 50-årskalas hos Björn på kvällen!
Nåväl, nu väntar en lugn dag för det är inte speciellt långt till Bissingen. Vi tar vägen över Augsburg för att titta på den kända staden. Vädret är gråmulet och regnet hänger i luften när vi kommer fram efter en stunds körning. Augsburg drabbades som så många andra städer hårt av bombningar mot slutet av andra världskriget. I staden tillverkade nämligen tyskarna Messerschmittplan i stora mängder, nästan 50,000 hann det visst bli innan bomberna föll. Tyvärr var precisionen i fällningarna inte den bästa så stora delar av staden i övrigt blev också drabbad. En intressant inrättning som finns i Augsburg är en stiftelse (eller något i den stilen) som inrättades redan på 1500-talet för att ge fattiga stadsinvånare ett bra boende trots sin dåliga ekonomi. En stenrik familj, Fugger, donerade en massa pengar till en fond (med åren blev det flera fonder, med lite olika ändamål men med anknytning till boendet på ett eller annat sätt) för att bygga dessa bostäder. Med tiden blev det hundratalet bostäder på ett litet område som bildar liksom en egen liten stadsdel. Med tiden kom området att kallas Fuggeriet (Fuggerei på Tyska). Fuggeriet skadades också under bombräderna, men byggdes upp direkt och med tiden utökades området ytterligare något. Numera är det en stor turistattraktion. Det känns lite underligt att ett "socialt boende" som det fortfarande är, är en välputsad och gullig stadsdel med hundratals turister som strosar omkring hela tiden. Weird, för att använda ett engelsk uttryck. En rolig detalj är att den ursprungliga donationen även fastslog hur mycket hyresgästerna skulle betala i hyra. Men man glömde att ange någon slags indexuppräkningsmöjlighet, så hyran är fortfarande idag, nästan 500 år senare, lika hög som när Fuggeriet ursprungligen byggdes. I dagens pengar en knapp euro om året. Vissa omkostnader som el, vatten och sophämtning (och kanske mer också) tillkommer, men ändå. Så den ursprungliga donationen var tydligen väl tilltagen för att kunnat hålla projektet vid liv så länge. Mycket intressant. I övrigt var nog Augsburg lite av en besvikelse. Eftersom så mycket jämnades med marken under kriget är mycket som syns idag rekonstruktioner. Även om det är otroligt välgjort så är det trots allt "moderna" byggnader till stora delar. Det enda roliga med detta är man då kan se hur dessa hus kanske såg ut när de en gång byggdes, och prakten är i många fall överdådig. I Sverige där allt är bevarat sedan det verkligen byggdes så har tiden gjort att saker och ting har hunnit bli skeva, sneda och tappat färg och lyster. Det är svårt att ha kakan kvar och samtidigt äta den.
Efter Augsburg ställer vi in GPS:en på Memmingen och Claudias adress. Tyvärr har vi inte kunnat ringa till henne eftersom vi verkar ha fel telefonnummer. Men förhoppningsvis kommer hon ihåg att det är idag vi skulle komma. Efter en stund så parkerar vi utanför det vi tror är hennes hus, och nästan genast dyker hon upp på trappan och ger oss bekräftelse på att vi kommit rätt. Hon bor i ett litet välputsat samhälle med ca 2000 invånare. Välstädade gator och välskötta hus överallt. Claudias tre barn är hemma och vi har med oss några presenter till var och en. Det som i slutändan verkar mest uppskattat är min iPod som Gabriel får installera några spel på, och dessa håller honom sysselsatt nästan hela kvällen och följande morgon. Vem som fick högst poäng i spelet skall dock i anspråkslöshetens namn förbli hemligt. Claudia har förberett en traditionell Bayersk middag, skinkstek med spätzle som huvudrätt och (kanske en lite mer universell) äppelpaj till efterrätt. Mycket gott! Fast barnen verkar lite less på spätzle?!? Vi hjälpte båda till att göra det, det är faktiskt lite roligt. I alla fall när smeten väl är gjord. Hans dök som utlovat upp också, strax efter middagen. Så vi tillbringade sedan en trevlig kväll med lite dricka och konversation. Hans var tvungen att ge sig av tidigt, halv sex på morgonen därpå så vi stannade inte uppe halva natten.
lördag 31 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Måndag 26:e
Uppe med tuppen och äter frukost tidigt. Idag är det två stora mål på schemat. Vi lämnar hotellet redan vid 9-tiden för att ta linje U1 till Rosenplatz, för att där ta spårvagnslinje 12 till Rotkreuzplatz. I krokarna där finns en fantastisk anläggning som heter Nymphenburg. Som bilderna visar är det en fantastisk anläggning, stora palatsbyggnader och en rejäl parkanläggning. Dessa verkar ha klarat sig undan kriget så här är mycket i originalskick. Det är nog till och med så mycket byggnader att man inte vet vad man ska göra av allting. Så i del fanns det en skola. Det kallar vi för klass! I parken fanns det en mängd små trevliga lustslott. I ett av dem, från mitten av 1700-talet om minnet inte sviker helt, fanns det ett nedsänkt badkar. ja badkar är inte riktigt rätt ord för det var en lite swimmingpool. Ovanför poolen fanns det ett åskådargalleri så att man kunde titta på dem som badade. Var det badandes variant av publika sängkammare, som fransöserna gjorde populära? En kul detalj var att det fanns två rätt ordinära kranar för att fylla basängen med vatten. Det måste ha tagit evigheter att fylla!
Andra roliga detaljer från Nymphenburg är att vattenpumparna för att driva fontäner och dylikt finns kvar från 1700- och 1800-talet. De är själva vattendrivna via skovelhjul. Tyvärr var de inte påslagna vid vårt besök så vi fick inte se dem i arbete.
Efter en lätt överdos av ändlösa slottsrum, galavagnar för hästdrift, inklusive några helt vilda vagnar som Ludwig den andre (han med Neuschwanstein) beställt avslutades besöket med en titt i en makalös porslinsbutik med samma namn, Nymphenburg. De tillverkar fortfarande porslinsfigurer enligt den främsta hantverkstraditionen (påstår de i reklamen i alla fall) och visst såg de fina ut. Men de kostar därefter. Det var nära att vi köpte en liten trevlig figur på rea, från 1300 euro var den nedsatt till bara 800. Tyvärr är även 800 euro mycket för en figur i porslin, så vi lämnade den bakom oss i butiken när vi gick därifrån. En av oss mer ovilligt än den andra dock.
Efter en snabb mat/fika skulle vi dra vidare mot nästa mål. Matstället vi hamnade på var nästan komiskt. Servicen på restauranger i både Österrike och Tyskland är långsam. Tiden innan drickat kommer in, eller att de ens kommer till bordet för att ta upp beställningen, känns ibland oändlig. Komiken låg i att personalen var mycket förvirrad och inte kunde göra nästan något utan att fråga ägarinnan (eller i alla fall chefen) stup i kvarten. Dessutom var lokalen där personalen häll till "bakom disken" så gjort att de hela tiden gick in i varandra och knuffades, så de spilldes och ojades ofta. Underhållning, så länge man inte väntar på att få maten som aldrig ville materialiseras.
Varken mätta eller belåtna drog vi vidare mot en lite mer udda mål jämför med det mesta hittills på resan. BMW Welt vid Olympiastadion. Vi kom precis i tid för att kunna hoppa på en guidad visning av BMW's fabrik i München, som ligger precis granne med stadioområdet. Det var mycket intressant att i två timmar få gå runt mellan olika delar av biltillverkningen. Industrirobotar som pressade, klämde, svetsade, målade och monterade så det stor härliga till. Här och var fanns det människor också som gjorde de enklare sysslorna som att lyfta bilsäten från ett löpande band till ett annat, eller sätta lister runt dörröppningarna. De häftiga sakerna gjorde däremot robotarna. Guiden som visade oss runt kunder allt om tillverkningen. Ingen fråga som hon fick gick hon bet på att besvara. Hur lång är torktiden mellan olika lackeringsbad? Kunde hon. Varifrån kommer energin till fabriken? Kunde hon. Etc. Som guidad visning var det nog den bästa hittills på resan. en bra reklam för BMW! Man blir inte så lite sugen på att ha en måste erkännas. I utställningen BMW Welt var det mycket om vätgasdrivna bilar, som det framtida alternativet till bensin eller disel. BMW påstår att motorerna kan byggas ännu häftigare (dvs kraftfulla) med vätgasdrift eftersom det är ännu mer energirikt än andra bränslen. Hoppas det stämmer, för en värld utan BMW-bilar med häftiga motorer är nog en lite tråkigare värld, i alla fall för oss som gillar att köra roliga bilar.
Efter BMW styr vi kosan tillbaka mot centrum. Ett mål är en butik för köksutensilier. I tre våningar. Kustermann heter den och är ett himmelrike för alla som är intresserade av köksredskap. Sortimentet är fantastiskt, Peter blev alldeles vimmelkantig av det.
Dagen avslutades som vanligt med en middag och i kväll blev det en restaurang i närheten av hotellet. I den gamla botaniska trädgården finns Park Café. En trevlig interiör, trevlig personal och trevlig atmosfär kompletterad av trevliga priser gjorde att vi kunde rulla hem på välfyllda magar. Rekommenderas utan förbehåll (och rådet om samarit till hotellet upprepas härmed). Ridå för idag.
Andra roliga detaljer från Nymphenburg är att vattenpumparna för att driva fontäner och dylikt finns kvar från 1700- och 1800-talet. De är själva vattendrivna via skovelhjul. Tyvärr var de inte påslagna vid vårt besök så vi fick inte se dem i arbete.
Efter en lätt överdos av ändlösa slottsrum, galavagnar för hästdrift, inklusive några helt vilda vagnar som Ludwig den andre (han med Neuschwanstein) beställt avslutades besöket med en titt i en makalös porslinsbutik med samma namn, Nymphenburg. De tillverkar fortfarande porslinsfigurer enligt den främsta hantverkstraditionen (påstår de i reklamen i alla fall) och visst såg de fina ut. Men de kostar därefter. Det var nära att vi köpte en liten trevlig figur på rea, från 1300 euro var den nedsatt till bara 800. Tyvärr är även 800 euro mycket för en figur i porslin, så vi lämnade den bakom oss i butiken när vi gick därifrån. En av oss mer ovilligt än den andra dock.
Efter en snabb mat/fika skulle vi dra vidare mot nästa mål. Matstället vi hamnade på var nästan komiskt. Servicen på restauranger i både Österrike och Tyskland är långsam. Tiden innan drickat kommer in, eller att de ens kommer till bordet för att ta upp beställningen, känns ibland oändlig. Komiken låg i att personalen var mycket förvirrad och inte kunde göra nästan något utan att fråga ägarinnan (eller i alla fall chefen) stup i kvarten. Dessutom var lokalen där personalen häll till "bakom disken" så gjort att de hela tiden gick in i varandra och knuffades, så de spilldes och ojades ofta. Underhållning, så länge man inte väntar på att få maten som aldrig ville materialiseras.
Varken mätta eller belåtna drog vi vidare mot en lite mer udda mål jämför med det mesta hittills på resan. BMW Welt vid Olympiastadion. Vi kom precis i tid för att kunna hoppa på en guidad visning av BMW's fabrik i München, som ligger precis granne med stadioområdet. Det var mycket intressant att i två timmar få gå runt mellan olika delar av biltillverkningen. Industrirobotar som pressade, klämde, svetsade, målade och monterade så det stor härliga till. Här och var fanns det människor också som gjorde de enklare sysslorna som att lyfta bilsäten från ett löpande band till ett annat, eller sätta lister runt dörröppningarna. De häftiga sakerna gjorde däremot robotarna. Guiden som visade oss runt kunder allt om tillverkningen. Ingen fråga som hon fick gick hon bet på att besvara. Hur lång är torktiden mellan olika lackeringsbad? Kunde hon. Varifrån kommer energin till fabriken? Kunde hon. Etc. Som guidad visning var det nog den bästa hittills på resan. en bra reklam för BMW! Man blir inte så lite sugen på att ha en måste erkännas. I utställningen BMW Welt var det mycket om vätgasdrivna bilar, som det framtida alternativet till bensin eller disel. BMW påstår att motorerna kan byggas ännu häftigare (dvs kraftfulla) med vätgasdrift eftersom det är ännu mer energirikt än andra bränslen. Hoppas det stämmer, för en värld utan BMW-bilar med häftiga motorer är nog en lite tråkigare värld, i alla fall för oss som gillar att köra roliga bilar.
Efter BMW styr vi kosan tillbaka mot centrum. Ett mål är en butik för köksutensilier. I tre våningar. Kustermann heter den och är ett himmelrike för alla som är intresserade av köksredskap. Sortimentet är fantastiskt, Peter blev alldeles vimmelkantig av det.
Dagen avslutades som vanligt med en middag och i kväll blev det en restaurang i närheten av hotellet. I den gamla botaniska trädgården finns Park Café. En trevlig interiör, trevlig personal och trevlig atmosfär kompletterad av trevliga priser gjorde att vi kunde rulla hem på välfyllda magar. Rekommenderas utan förbehåll (och rådet om samarit till hotellet upprepas härmed). Ridå för idag.
Söndag 25:e
Tre pinakotek
Åt choklad på rummet
Vietnamesiskt till middag
Glass på vägen hem
Promend hem
En utförligare dagsrapport kommer, eventuellt...
Åt choklad på rummet
Vietnamesiskt till middag
Glass på vägen hem
Promend hem
En utförligare dagsrapport kommer, eventuellt...
Lördag 24:e
Detta ska bli en seriös dag med högsta kulturinnehåll. Målet är de gamla Bayerska härskarnas palats "die Residenz". Det är ett stort antal byggnader som tar upp ett stort kvarter i centrala München. Det började byggas på 1600-talet, och var då det "nya residenset" eftersom det gamla började bli lite slitet och litet. I slottskvarteret finns tre museer: en teater, skattkammare och själva bostadsdelen. Teatern var snabbt avklarad, det bar bara två rum egentligen. En inbyggd gård och själva teaterlokalen. Den inbyggda gården hade en rolig akustisk egenhet. Om man stod i mitten av rummet så blev det ett lång eko av alla ljud man gjorde. Ju längre ut mot väggarna av rummet desto mindre eko generades. Kul detalj.
Skattkammaren innehåller den gamla härskarsläkten Wittenbachs skattsamling. Och vilken skatt! Den innehåller saker, det är inte bara juveler förstås utan även mycket annat. Möbler, religiösa föremål och kostföremål. Men mycket juveler också. Familjen störtades som Bayerns härskare i en revolution 1916 och då övergick mycket av "deras" saker till staten, t.ex. die Residenz och en faslig massa andra slott, Några av de andra har vi också besökt på denna resa så de förekommer på andra ställen i bloggen. Varje rum av de 10 i skattkammaren är så fulla av bling-bling att man blir lite avtrubbad efter ett slag. "Åh nej, inte ett diamantbesatt guldgrunka till…" börjar man rätt så snart tänka. Undrar om det finns ännu mer som inte visas, och om det finns saker som familjen fick behålla efter revolutionen. Jo så måste det ha varit, för på några ställen stod det ungefär så här, att "…den vindruvsstora diamanten i mitten såldes på auktion 1932 av familjen och ersattes då av en glasimitation." Vad gör man inte för att undvika att behöva äta alltför mycket gröt.
Bostadsdelen, eller vad man nu ska kalla det, i princip hela slottskomplexet verkar bestå av våningar hit och dit från olika tidsepoker, med lite praktrum inslängda mellan. Vi vandrade runt på egen hand och på ett ställe fanns det två pilar som pekade i olika riktningar. Den ena sa "korta rundturen" och den andra sa förstås "långa rundturen", och vi valde den senare. Puh, det skulle ha varit intressant med stegräknare en sådan här dag. Vi gick i timmar, kändes det som. Genom det ena guldutsmyckade gemaket efter det andra. En trevlig detalj är att många museer i München tillåter att man fotograferar, bara man inte använder blixt. Detta gör förstås att det ibland är svårt att ta bilder eftersom det ofta är rätt dunkelt i rummen man passerar. Men i alla fall. Så några bilder kan vi visa från olika palatsbesök.
Lite vimmelkantiga stapplar vi ut från residenset och tittar oss desorienterat omkring. Ska vi ta ett museum till? Nä, nu får det faktiskt vara nog. Vi är i stort sett på Maximilianstraße, vilket är lyxshoppinggatan i München. Så vi går lite i sådana affärer istället! Fortsatt lyx med andra ord, men lite nyare sådan. Här är det många från "gulfländerna" som shoppar vilt. En del affärer har till och med anpassat musaken så att det är arabiska toner som klingar ur högtalarna. Intressant och definitivt lite ovant. Kapet för eftermiddagen blir nog en liten sak på Prada som är nedsatt med 40 %. Då kan man nästan köpa saker där. Det finns många stora shoppinggallerior med exklusiva märken. München verkar vara en väldigt bra shoppingdestination, när det är lite reor här och där. I ett galleriahörn hittar vi Camper och vi går båda därifrån med var sitt nya par. Ibland är det svårt att stå emot.
Efter lite nedvarvning, inräkning av dagens utlägg och ett ombyte så är det dags att träffa Hans. Han kommer för att visa oss lite av München och göra oss sällskap en kväll. Vi börja på en Bierkeller, och skam till sägandes kommer jag inte ihåg vad den hette. Men den hade många, många år på nacken. Det är jättefullt i lokalen och vi håller knappt på att få plats alls. Men vi har lite tur och två jänkare är precis på väg att betala när vi går förbi deras bord och vi tar snabbt över det. Bordsplatser är svåra att fånga på Münchens populära bierkellers. Betjäningen är som vanligt, och som Hans förklarar för oss, även förväntat, surmulen och trumpen. Det är tydligen mer eller mindre tjänstefel för en servitris eller servitör att vara vänliga mot gästerna, och när man väl vet det så är det lättare att hantera. Då blir det nästan en sport att försöka se någon av dem misslyckas med att vara surmulna. Man kan göra en sport av det mesta. Vi har en trevlig middag med bayerska specialiteter och trevlig konversation. Vi pratar förstås engelska med varandra. Vi vårt bord slår sig även en äldre rundlagd herre ner. Att dela bord är helt naturligt i dessa bierkellers, så det är inget konstigt i det. När vi sedermera går därifrån så visar det sig att mannen är mycket språkkunnig och har suttit och lyssnat på våran konversation. Något som han pratar med Hans om. Men han verkar trevlig och munter så vi känner oss inte alltför spionerade på. Efter ölkällaren går vi vidare till en bar och tar ytterligare några drycker innan vi säger tack och adjö till Hans. Förmodligen träffas vi igen på onsdag när vi åker vidare till Nördligen och hälsar på Claudia.
Skattkammaren innehåller den gamla härskarsläkten Wittenbachs skattsamling. Och vilken skatt! Den innehåller saker, det är inte bara juveler förstås utan även mycket annat. Möbler, religiösa föremål och kostföremål. Men mycket juveler också. Familjen störtades som Bayerns härskare i en revolution 1916 och då övergick mycket av "deras" saker till staten, t.ex. die Residenz och en faslig massa andra slott, Några av de andra har vi också besökt på denna resa så de förekommer på andra ställen i bloggen. Varje rum av de 10 i skattkammaren är så fulla av bling-bling att man blir lite avtrubbad efter ett slag. "Åh nej, inte ett diamantbesatt guldgrunka till…" börjar man rätt så snart tänka. Undrar om det finns ännu mer som inte visas, och om det finns saker som familjen fick behålla efter revolutionen. Jo så måste det ha varit, för på några ställen stod det ungefär så här, att "…den vindruvsstora diamanten i mitten såldes på auktion 1932 av familjen och ersattes då av en glasimitation." Vad gör man inte för att undvika att behöva äta alltför mycket gröt.
Bostadsdelen, eller vad man nu ska kalla det, i princip hela slottskomplexet verkar bestå av våningar hit och dit från olika tidsepoker, med lite praktrum inslängda mellan. Vi vandrade runt på egen hand och på ett ställe fanns det två pilar som pekade i olika riktningar. Den ena sa "korta rundturen" och den andra sa förstås "långa rundturen", och vi valde den senare. Puh, det skulle ha varit intressant med stegräknare en sådan här dag. Vi gick i timmar, kändes det som. Genom det ena guldutsmyckade gemaket efter det andra. En trevlig detalj är att många museer i München tillåter att man fotograferar, bara man inte använder blixt. Detta gör förstås att det ibland är svårt att ta bilder eftersom det ofta är rätt dunkelt i rummen man passerar. Men i alla fall. Så några bilder kan vi visa från olika palatsbesök.
Lite vimmelkantiga stapplar vi ut från residenset och tittar oss desorienterat omkring. Ska vi ta ett museum till? Nä, nu får det faktiskt vara nog. Vi är i stort sett på Maximilianstraße, vilket är lyxshoppinggatan i München. Så vi går lite i sådana affärer istället! Fortsatt lyx med andra ord, men lite nyare sådan. Här är det många från "gulfländerna" som shoppar vilt. En del affärer har till och med anpassat musaken så att det är arabiska toner som klingar ur högtalarna. Intressant och definitivt lite ovant. Kapet för eftermiddagen blir nog en liten sak på Prada som är nedsatt med 40 %. Då kan man nästan köpa saker där. Det finns många stora shoppinggallerior med exklusiva märken. München verkar vara en väldigt bra shoppingdestination, när det är lite reor här och där. I ett galleriahörn hittar vi Camper och vi går båda därifrån med var sitt nya par. Ibland är det svårt att stå emot.
Efter lite nedvarvning, inräkning av dagens utlägg och ett ombyte så är det dags att träffa Hans. Han kommer för att visa oss lite av München och göra oss sällskap en kväll. Vi börja på en Bierkeller, och skam till sägandes kommer jag inte ihåg vad den hette. Men den hade många, många år på nacken. Det är jättefullt i lokalen och vi håller knappt på att få plats alls. Men vi har lite tur och två jänkare är precis på väg att betala när vi går förbi deras bord och vi tar snabbt över det. Bordsplatser är svåra att fånga på Münchens populära bierkellers. Betjäningen är som vanligt, och som Hans förklarar för oss, även förväntat, surmulen och trumpen. Det är tydligen mer eller mindre tjänstefel för en servitris eller servitör att vara vänliga mot gästerna, och när man väl vet det så är det lättare att hantera. Då blir det nästan en sport att försöka se någon av dem misslyckas med att vara surmulna. Man kan göra en sport av det mesta. Vi har en trevlig middag med bayerska specialiteter och trevlig konversation. Vi pratar förstås engelska med varandra. Vi vårt bord slår sig även en äldre rundlagd herre ner. Att dela bord är helt naturligt i dessa bierkellers, så det är inget konstigt i det. När vi sedermera går därifrån så visar det sig att mannen är mycket språkkunnig och har suttit och lyssnat på våran konversation. Något som han pratar med Hans om. Men han verkar trevlig och munter så vi känner oss inte alltför spionerade på. Efter ölkällaren går vi vidare till en bar och tar ytterligare några drycker innan vi säger tack och adjö till Hans. Förmodligen träffas vi igen på onsdag när vi åker vidare till Nördligen och hälsar på Claudia.
Fredag 23:e
Vi kan kosta på oss en lugn start denna dag eftersom vi inte ska åka så långt till dagens huvudattraktion. Ett till slott. Men inte vilket slott som helst, utan alla pusselmakares måste-ha-motiv-slott Neuschwanstein. Förmodligen ett slott som inspirerat Walt Disney till hur ett sagoslott skall se ut. Vägen dit tar oss en sväng genom Österrike igen, förbi deras sida av Zugspitze och sedan in i Tyskland igen. Det var inte så särskilt mycket traifk på vägen, men när vi kommer fram strax sent på förmiddagen så är det verkligen cirkus, bilar och människor överallt. Dessutom finns det två slott att besöka, men det hade vi inte planerat för så det får bli "Nya svanen".
Som tur är har Peter varit så smart att han bokat biljetter i förväg till en visning klockan 12.55. Låter det underligt, med en sådan tid? Det är det inte. Här börjar det en guidad visning var femte minut! Mer om det senare. Från parkeringen och biljettförsäljningen är det en bra bit till själva slottet, som ligger på en bergsklippa ovanför byn. Lite drakulaslottkänsla, om man så vill. Man kan välja mellan hästkärra, buss eller lädersulorna för att ta sig till slottet och vi väljer det senare. Vi sällar oss till lämmeltåget av turister som kämpar sig uppför berget. Efter en knapp halvtimme eller så är vi framme men tyvärr hänger regnet väldigt tungt i luften. Dessutom är vi tidiga, det är nästan en timme till vår 12.55-visning. Nåja inget att göra åt det annat än att vänta tålmodigt. Vi går på toaletten som befinner sig precis innanför slottsporten och när vi kommer ut är det jätteträngsel utanför i slottsvalvet. Det har börjat ösregna och långt ifrån alla har paraplyer eller regnkläder med eller på sig. Så alla vill stå i skydd under valvet. Natruligtivis ryms inte alla, och det syns på alla genomvåta turister från världens alla hörn som passerar förbi på väg till sina guidetider. Till slut är det ändå våran tur som är den nästa. Tyvärr tillåter man inte fotografering i slottet på visningarna så några bilder från själva visningen har vi inte. Slottet började byggas 1868 och står på samma ställe som en gammal slottsruin. Om det gamla slottet hette Schwanstein vet jag inte, men det är inte helt omöjligt. Det är vår käre vän Ludwig II som beordrarde bygget, och för att vara ett slott så använde man moderna byggtekniker. Stål och sånt och inte bara trä och sten. Bygget höll på fram till kungens död 1886 och då var bara några handfullar rum av de planerade färdiga. Mer "vanliga" slott har byggs och utvecklats under lång tid, ofta århundraden. Detta är inte fallet här förstås, allt är designat och byggt för att se gammalt ut. Bygget var bara ett av Ludwigs grandiosa projekt som höll på att tömma statskassan, och guiden sade att kostnaderna för bygget på en tiden motsvarade ca 1,2 miljarder kronor i dagens penningvärde. Men detta i en tid då pengar var bra mycket mindre förekommande och det bara var ett av kungens storslagna och dyra projekt. Herrenchimsee (se tidigare) var ett av de andra. Så när kungen dog, förmodligen drunknade han i en sjö i närheten av slottet, stannade bygget av, och det har stått stilla sedan dess. Lite History Channel-information säger att nazisterna använde slottet för att lagra stulen konst från när och fjärran. Idag är det Tysklands största turistmål med osannolika besökarmängder, men när man är på plats så förstår man att den kanske trots allt är sant. Men tillbaka till visningen. En guide med mycket grötig engelska tar kommando över vår grupp och 20-30 personer. Vi går snabbt igenom de rum som hann göras färdiga, bland annat en tronsal och en privat bostadsdel för kungen. Kungen bodde här totalt ca 150 dagar mot slutet av sitt liv då stora delar av slottet äntligen började bli färdigt. Ludwig var en stor beundrare av Richard Wagner och all dekoration i slottet bygger på Wagners operor eller de mytologier som ligger till grund för dem. Ansvarig för utförandet var till och med en framstående opera-/teaterdekormålare. Allt detta bröt nog rätt rejält mot konventionen vid den tiden. Inredningen är rätt mörk med mycket mörka träpaneler och en och annan bladguldförsedd detalj. Ludwig som person sägs ha varit något av en enstöring och vad han skulle ha tyckt om att hans älsklingsprojekt Neuschwanstein beses av flera miljoner människor varje år skulle vara intressant att veta.
Vi lämnat geschäftet Neuschwanstein bakom oss och styr nu kosan mot München. Det är en ganska händelselös resa och kommer till stan vad som antagligen är fredageftermiddagens rusningstrafik. Som vanligt är man helt beroende av GPS:en, och rätt vad det är piper den till och föreslår en ändring i rutten, det kommer att spara 30 minuters restid. Ett sådant erbjudande kan man inte tacka nej till, så vi åker på vad som i efterhand antagligen var en 20 minuters omväg över en liten flod, för vi kommer sedan tillbak till samma motorväg som vi lämnade 20 minuter tidigare, fast en eller två avfarter längre fram. Go figurs. Väl inne i stan hittar vi rätt enkelt till hotellet och checkar in utan problem. Bilen lämnar vi i ett publikt p-hus ett kvarter bort. Man får hoppas att inget händer när den står där. Dagen avslutas med middag på ett av Münchens mest berömda bierkellers, Augustiner Bräuhaus eller något liknande, på gågatan genom centrum av gamla stan. Stort, bullrigt, proppfullt med människor. Vi kommer att dela borde med två andra par (efter varandra, inte samtidigt) som också är turister. Vi har några trevliga samtal med dessa och kvällen slutar framåt 23-tiden. Mätta och mycket belåtna går vi mer eller mindre en rak väg tillbaka till hotellet.
Som tur är har Peter varit så smart att han bokat biljetter i förväg till en visning klockan 12.55. Låter det underligt, med en sådan tid? Det är det inte. Här börjar det en guidad visning var femte minut! Mer om det senare. Från parkeringen och biljettförsäljningen är det en bra bit till själva slottet, som ligger på en bergsklippa ovanför byn. Lite drakulaslottkänsla, om man så vill. Man kan välja mellan hästkärra, buss eller lädersulorna för att ta sig till slottet och vi väljer det senare. Vi sällar oss till lämmeltåget av turister som kämpar sig uppför berget. Efter en knapp halvtimme eller så är vi framme men tyvärr hänger regnet väldigt tungt i luften. Dessutom är vi tidiga, det är nästan en timme till vår 12.55-visning. Nåja inget att göra åt det annat än att vänta tålmodigt. Vi går på toaletten som befinner sig precis innanför slottsporten och när vi kommer ut är det jätteträngsel utanför i slottsvalvet. Det har börjat ösregna och långt ifrån alla har paraplyer eller regnkläder med eller på sig. Så alla vill stå i skydd under valvet. Natruligtivis ryms inte alla, och det syns på alla genomvåta turister från världens alla hörn som passerar förbi på väg till sina guidetider. Till slut är det ändå våran tur som är den nästa. Tyvärr tillåter man inte fotografering i slottet på visningarna så några bilder från själva visningen har vi inte. Slottet började byggas 1868 och står på samma ställe som en gammal slottsruin. Om det gamla slottet hette Schwanstein vet jag inte, men det är inte helt omöjligt. Det är vår käre vän Ludwig II som beordrarde bygget, och för att vara ett slott så använde man moderna byggtekniker. Stål och sånt och inte bara trä och sten. Bygget höll på fram till kungens död 1886 och då var bara några handfullar rum av de planerade färdiga. Mer "vanliga" slott har byggs och utvecklats under lång tid, ofta århundraden. Detta är inte fallet här förstås, allt är designat och byggt för att se gammalt ut. Bygget var bara ett av Ludwigs grandiosa projekt som höll på att tömma statskassan, och guiden sade att kostnaderna för bygget på en tiden motsvarade ca 1,2 miljarder kronor i dagens penningvärde. Men detta i en tid då pengar var bra mycket mindre förekommande och det bara var ett av kungens storslagna och dyra projekt. Herrenchimsee (se tidigare) var ett av de andra. Så när kungen dog, förmodligen drunknade han i en sjö i närheten av slottet, stannade bygget av, och det har stått stilla sedan dess. Lite History Channel-information säger att nazisterna använde slottet för att lagra stulen konst från när och fjärran. Idag är det Tysklands största turistmål med osannolika besökarmängder, men när man är på plats så förstår man att den kanske trots allt är sant. Men tillbaka till visningen. En guide med mycket grötig engelska tar kommando över vår grupp och 20-30 personer. Vi går snabbt igenom de rum som hann göras färdiga, bland annat en tronsal och en privat bostadsdel för kungen. Kungen bodde här totalt ca 150 dagar mot slutet av sitt liv då stora delar av slottet äntligen började bli färdigt. Ludwig var en stor beundrare av Richard Wagner och all dekoration i slottet bygger på Wagners operor eller de mytologier som ligger till grund för dem. Ansvarig för utförandet var till och med en framstående opera-/teaterdekormålare. Allt detta bröt nog rätt rejält mot konventionen vid den tiden. Inredningen är rätt mörk med mycket mörka träpaneler och en och annan bladguldförsedd detalj. Ludwig som person sägs ha varit något av en enstöring och vad han skulle ha tyckt om att hans älsklingsprojekt Neuschwanstein beses av flera miljoner människor varje år skulle vara intressant att veta.
Vi lämnat geschäftet Neuschwanstein bakom oss och styr nu kosan mot München. Det är en ganska händelselös resa och kommer till stan vad som antagligen är fredageftermiddagens rusningstrafik. Som vanligt är man helt beroende av GPS:en, och rätt vad det är piper den till och föreslår en ändring i rutten, det kommer att spara 30 minuters restid. Ett sådant erbjudande kan man inte tacka nej till, så vi åker på vad som i efterhand antagligen var en 20 minuters omväg över en liten flod, för vi kommer sedan tillbak till samma motorväg som vi lämnade 20 minuter tidigare, fast en eller två avfarter längre fram. Go figurs. Väl inne i stan hittar vi rätt enkelt till hotellet och checkar in utan problem. Bilen lämnar vi i ett publikt p-hus ett kvarter bort. Man får hoppas att inget händer när den står där. Dagen avslutas med middag på ett av Münchens mest berömda bierkellers, Augustiner Bräuhaus eller något liknande, på gågatan genom centrum av gamla stan. Stort, bullrigt, proppfullt med människor. Vi kommer att dela borde med två andra par (efter varandra, inte samtidigt) som också är turister. Vi har några trevliga samtal med dessa och kvällen slutar framåt 23-tiden. Mätta och mycket belåtna går vi mer eller mindre en rak väg tillbaka till hotellet.
fredag 23 juli 2010
Torsdag 22:a
Tidig morgon (ja, relativt sett i alla fall) och iväg utan att ens äta frukost, det får bli någonstans på vägen. Vilket blev efter tre kilometer på ett kafé vid ett shopping center där vi stannar för att köpa lite Österrikiska specialiteter. Vad vi köpte? Det får visa sig under höstens bjudningar och kalas!
Nu bär det iväg från Österrike och åter till Tyskland. Målet för dagen är Garmisch-Partenkirchen. Nyårsbackhoppningens hemort och Tysklands högsta berg. Zugspitze. Väldigt lite under 3000 meter högt. Krävs det bergsklättring och strapatser för att ta sig till toppen? Nä, inte direkt. Det gå bra att göra i flip-flops och badshorts om man vill. Det sämsta är återigen om man har anlag för svindel!
Man kan köpa en biljett för 500 kronor av Zugspitzbahnbolaget och kan då åka bergbana eller linbana upp till toppen. Vi gjorde både och, tog linbanan upp och bergbanan ned. En inte helt odelat angenäm uppfart måste erkännas. Linbanan klättrar ca 2,000 meter och på denna väg är det TVÅ stolpar förutom ändstationerna. Som mest lutar det 48 grader uppåt. Det är väldigt mycket när man sitter och dinglar i korgen under linan. Nedanför sig har man två kilometer luft. Ugh. Tur att det fanns Sachertårta och Schwarzwald dito att stärka klena nerver med.
P - det skulle mycket till för att toppa denna upplevelse, men hotellet gjorde sitt bästa. Lagom mellan för- och huvudrätt kom en tämligen trind gosse i sina sämsta tonår och dansade lårsmiskdans för oss, ackompanjerad av sin farbror eller annan ond släkting på dragspel. Middagen, gulashsoppa och kassler med surkål avslutades med hallonsprit. Delikat. Ett tips till samtliga tyska- och österrikiska hotellägare är att lägga Samarin på samtliga hotellrum.
Nu bär det iväg från Österrike och åter till Tyskland. Målet för dagen är Garmisch-Partenkirchen. Nyårsbackhoppningens hemort och Tysklands högsta berg. Zugspitze. Väldigt lite under 3000 meter högt. Krävs det bergsklättring och strapatser för att ta sig till toppen? Nä, inte direkt. Det gå bra att göra i flip-flops och badshorts om man vill. Det sämsta är återigen om man har anlag för svindel!
Man kan köpa en biljett för 500 kronor av Zugspitzbahnbolaget och kan då åka bergbana eller linbana upp till toppen. Vi gjorde både och, tog linbanan upp och bergbanan ned. En inte helt odelat angenäm uppfart måste erkännas. Linbanan klättrar ca 2,000 meter och på denna väg är det TVÅ stolpar förutom ändstationerna. Som mest lutar det 48 grader uppåt. Det är väldigt mycket när man sitter och dinglar i korgen under linan. Nedanför sig har man två kilometer luft. Ugh. Tur att det fanns Sachertårta och Schwarzwald dito att stärka klena nerver med.
P - det skulle mycket till för att toppa denna upplevelse, men hotellet gjorde sitt bästa. Lagom mellan för- och huvudrätt kom en tämligen trind gosse i sina sämsta tonår och dansade lårsmiskdans för oss, ackompanjerad av sin farbror eller annan ond släkting på dragspel. Middagen, gulashsoppa och kassler med surkål avslutades med hallonsprit. Delikat. Ett tips till samtliga tyska- och österrikiska hotellägare är att lägga Samarin på samtliga hotellrum.
Onsdag 21:a
Dags för nya utflykter! Staden Salzburg behöver man inte så många timmar för att klara av. Denna gång ska vi besöka ett annat av ärkebiskopsprinsarnas slott, Hellbrunn strax utanför staden. Där finns en massa kul vattenfontäner. Det byggdes som dagsutflyktsmål och har en massa vattenbaserade förströelser, som kunde ge avkoppling, avkylning och skratt under heta sommardagar. Med vatten som sprutar ur de mest varierande öppningarna ur golv, väggar och statyer. Den guidade turen var inte för någon med vattenskräck. På något sinnrikt sätt fick man allt att fungera med rätt primitiva medel, jämfört med de pumpmöjligheter man har idag. Coolt. Särskilt en dag där temperaturen åter var runt 30-gradersstrecket.
Efter vattenlekarna var det dags för nästa mål, en saltgruva. Det fanns flera att välja mellan och vi valde fel. Om inte alla är likadana. Floppen är inte lika stor som katakomberna i Salzburg, men jämförelse med de flesta andra utflykterna vi gjort under resan. Efter ett dyrt inträde blev man vallad genom en kilometer mörk gruvgång, med avbrott för fyra filmsnuttar som berättade om saltbrytningens historia. Saltet är det som byggde Salzburgs välstånd så det var en viktig vara. Men som turistattraktion har man en del att lära. En kuriositet dock, nästan varenda attraktion kring Salzburg hade avancerade tillträdessystem med vändkors och grindar hit och dit, allt kontrollerat via biljetter med streckkoder. Jag tror att det finns en mycket framgångsrik streckkodsapparatförsäljare i gränstrakterna mellan Bayern och Österrike.
Med 10 gram souvernirsalt på fickan är det dags för dagens sista utflyktsmål. Isgrottan i Werfen. Här kan man snacka om ett coolt utflyktsmål! Saltgruvorna kan slänga sig i väggen. Enda nackdelen är att det är fem kilometer alpväg upp till baslägret nedanför grottan. Sedan en vindlande promenadstig upp till en kabinerna. Ytterligare vindlande promenad upp till grottmynningen. Har jag glömt att säga det? Jag har svindel. Ingen bra kombination med många av de senaste dagarnas utflykter (och värre ska det bli!). När man sedan ser hur byggjobbare arbetar på själva promenadvägen utan (vad vi kan se) skyddsanordningar kan bara anta att det antingen finns väldigt gott om byggarbetare i Österrike eller att de har stor tilltro till att en högre makt skyddar dem.
Isgrottan är häftig. Guiden sade att grottsystemet är ca 42 kilometer långt och att vi skulle få se ca en av dem. Tyvärr var det fotoförbud inne i grottan och det gick inte att smygfotografera heller, inte med min kamera i alla fall, eftersom det inte fanns någon belysning i grottan och en kamerablixt skulle vara lite svår att dölja. Förutom små oljelampor vi själva bar med oss och lite magnesium som guiden tände tid efter annan för att ge ett starkare sken var det absolut beckmörkt i grottan. På flera ställen blåste det så att lamporna slocknade, och på ett ställe släckte vi alla lampor med flit för att uppleva mörkret och tystnaden. Tyvärr hade några i gruppen svårt att hålla tyst, så upplevelsen blev inte så start som den skulle ha kunnat bli. Fnissande småflickor. Promenaden i grottan var 700 trappsteg uppför och sedan lika många nedför, så det var inte utan att man kände sig som en i Ringens brödraskap på väg genom Moria bitvis. Den del av grottan vi gick igenom var stor och mäktig, som mest över 40 meter hög. Och full av isformationer. Den äldsta isen i grottan är visst ca 10,000 år gammal (eller var det 15,000?) och den smälter och fylls på om vart annat varje år. En fantastisk naturupplevelse. Om än lite kall. Vi var inte så jättebra förberedda. Visserligen hade vi kortbyxor och det gick bra, eftersom man rörde på sig rätt mycket i grottan. Men det blev jättekallt om händerna! Så handskar rekommenderas till andra som skall besöka grottan. En jacka eller varm tröja är också bra förstås.
Middagen på St Peter, ryktesvis grundad 823 var som bäst adekvat. Dock dubbelt så dyr som överallt annars och en dement service. En god snaps och ett lifesize reproduktion av Grossglockner till sufflédessert förlåter dem till viss del.
Efter vattenlekarna var det dags för nästa mål, en saltgruva. Det fanns flera att välja mellan och vi valde fel. Om inte alla är likadana. Floppen är inte lika stor som katakomberna i Salzburg, men jämförelse med de flesta andra utflykterna vi gjort under resan. Efter ett dyrt inträde blev man vallad genom en kilometer mörk gruvgång, med avbrott för fyra filmsnuttar som berättade om saltbrytningens historia. Saltet är det som byggde Salzburgs välstånd så det var en viktig vara. Men som turistattraktion har man en del att lära. En kuriositet dock, nästan varenda attraktion kring Salzburg hade avancerade tillträdessystem med vändkors och grindar hit och dit, allt kontrollerat via biljetter med streckkoder. Jag tror att det finns en mycket framgångsrik streckkodsapparatförsäljare i gränstrakterna mellan Bayern och Österrike.
Med 10 gram souvernirsalt på fickan är det dags för dagens sista utflyktsmål. Isgrottan i Werfen. Här kan man snacka om ett coolt utflyktsmål! Saltgruvorna kan slänga sig i väggen. Enda nackdelen är att det är fem kilometer alpväg upp till baslägret nedanför grottan. Sedan en vindlande promenadstig upp till en kabinerna. Ytterligare vindlande promenad upp till grottmynningen. Har jag glömt att säga det? Jag har svindel. Ingen bra kombination med många av de senaste dagarnas utflykter (och värre ska det bli!). När man sedan ser hur byggjobbare arbetar på själva promenadvägen utan (vad vi kan se) skyddsanordningar kan bara anta att det antingen finns väldigt gott om byggarbetare i Österrike eller att de har stor tilltro till att en högre makt skyddar dem.
Isgrottan är häftig. Guiden sade att grottsystemet är ca 42 kilometer långt och att vi skulle få se ca en av dem. Tyvärr var det fotoförbud inne i grottan och det gick inte att smygfotografera heller, inte med min kamera i alla fall, eftersom det inte fanns någon belysning i grottan och en kamerablixt skulle vara lite svår att dölja. Förutom små oljelampor vi själva bar med oss och lite magnesium som guiden tände tid efter annan för att ge ett starkare sken var det absolut beckmörkt i grottan. På flera ställen blåste det så att lamporna slocknade, och på ett ställe släckte vi alla lampor med flit för att uppleva mörkret och tystnaden. Tyvärr hade några i gruppen svårt att hålla tyst, så upplevelsen blev inte så start som den skulle ha kunnat bli. Fnissande småflickor. Promenaden i grottan var 700 trappsteg uppför och sedan lika många nedför, så det var inte utan att man kände sig som en i Ringens brödraskap på väg genom Moria bitvis. Den del av grottan vi gick igenom var stor och mäktig, som mest över 40 meter hög. Och full av isformationer. Den äldsta isen i grottan är visst ca 10,000 år gammal (eller var det 15,000?) och den smälter och fylls på om vart annat varje år. En fantastisk naturupplevelse. Om än lite kall. Vi var inte så jättebra förberedda. Visserligen hade vi kortbyxor och det gick bra, eftersom man rörde på sig rätt mycket i grottan. Men det blev jättekallt om händerna! Så handskar rekommenderas till andra som skall besöka grottan. En jacka eller varm tröja är också bra förstås.
Middagen på St Peter, ryktesvis grundad 823 var som bäst adekvat. Dock dubbelt så dyr som överallt annars och en dement service. En god snaps och ett lifesize reproduktion av Grossglockner till sufflédessert förlåter dem till viss del.
Onsdag 21:a
Dags för nya utflykter! Staden Salzburg behöver man inte så många timmar för att klara av. Denna gång ska vi besöka ett annat av ärkebiskopsprinsarnas slott, Hellbrunn strax utanför staden. Där finns en massa kul vattenfontäner. Det byggdes som dagsutflyktsmål och har en massa vattenbaserade förströelser, som kunde ge avkoppling, avkylning och skratt under heta sommardagar. Med vatten som sprutar ur de mest varierande öppningarna ur golv, väggar och statyer. Den guidade turen var inte för någon med vattenskräck. På något sinnrikt sätt fick man allt att fungera med rätt primitiva medel, jämfört med de pumpmöjligheter man har idag. Coolt. Särskilt en dag där temperaturen åter var runt 30-gradersstrecket.
Efter vattenlekarna var det dags för nästa mål, en saltgruva. Det fanns flera att välja mellan och vi valde fel. Om inte alla är likadana. Floppen är inte lika stor som katakomberna i Salzburg, men jämförelse med de flesta andra utflykterna vi gjort under resan. Efter ett dyrt inträde blev man vallad genom en kilometer mörk gruvgång, med avbrott för fyra filmsnuttar som berättade om saltbrytningens historia. Saltet är det som byggde Salzburgs välstånd så det var en viktig vara. Men som turistattraktion har man en del att lära. En kuriositet dock, nästan varenda attraktion kring Salzburg hade avancerade tillträdessystem med vändkors och grindar hit och dit, allt kontrollerat via biljetter med streckkoder. Jag tror att det finns en mycket framgångsrik streckkodsapparatförsäljare i gränstrakterna mellan Bayern och Österrike.
Med 10 gram souvernirsalt på fickan är det dags för dagens sista utflyktsmål. Isgrottan i Werfen. Här kan man snacka om ett coolt utflyktsmål! Saltgruvorna kan slänga sig i väggen. Enda nackdelen är att det är fem kilometer alpväg upp till baslägret nedanför grottan. Sedan en vindlande promenadstig upp till en kabinbana. Ytterligare vindlande promenad upp till grottmynningen. Har jag glömt att säga det? Jag har svindel. Ingen bra kombination med många av de senaste dagarnas utflykter (och värre ska det bli!). När man sedan ser hur byggjobbare arbetar på själva promenadvägen utan (vad vi kan se) skyddsanordningar kan bara anta att det antingen finns väldigt gott om byggarbetare i Österrike eller att de har stor tilltro till att en högre makt skyddar dem.
Isgrottan är häftig. Guiden sade att grottsystemet är ca 42 kilometer långt och att vi skulle få se ca en av dem. Tyvärr var det fotoförbud inne i grottan och det gick inte att smygfotografera heller, inte med min kamera i alla fall, eftersom det inte fanns någon belysning i grottan och en kamerablixt skulle vara lite svår att dölja. Förutom små oljelampor vi själva bar med oss och lite magnesium som guiden tände tid efter annan för att ge ett starkare sken var det absolut beckmörkt i grottan. På flera ställen blåste det så att lamporna slocknade, och på ett ställe släckte vi alla lampor med flit för att uppleva mörkret och tystnaden. Tyvärr hade några i gruppen svårt att hålla tyst, så upplevelsen blev inte så start som den skulle ha kunnat bli. Fnissande småflickor. Promenaden i grottan var 700 trappsteg uppför och sedan lika många nedför, så det var inte utan att man kände sig som en i Ringens brödraskap på väg genom Moria bitvis. Den del av grottan vi gick igenom var stor och mäktig, som mest över 40 meter hög. Och full av isformationer. Den äldsta isen i grottan är visst ca 10,000 år gammal (eller var det 15,000?) och den smälter och fylls på om vart annat varje år. En fantastisk naturupplevelse. Om än lite kall. Vi var inte så jättebra förberedda. Visserligen hade vi kortbyxor och det gick bra, eftersom man rörde på sig rätt mycket i grottan. Men det blev jättekallt om händerna! Så handskar rekommenderas till andra som skall besöka grottan. En jacka eller varm tröja är också bra förstås.
Middagen på St Peter, ryktesvis grundad 823 var som bäst adekvat. Dock dubbelt så dyr som överallt annars och en dement service. En god snaps och ett lifesize reproduktion av Grossglockner till sufflédessert förlåter dem till viss del.
Efter vattenlekarna var det dags för nästa mål, en saltgruva. Det fanns flera att välja mellan och vi valde fel. Om inte alla är likadana. Floppen är inte lika stor som katakomberna i Salzburg, men jämförelse med de flesta andra utflykterna vi gjort under resan. Efter ett dyrt inträde blev man vallad genom en kilometer mörk gruvgång, med avbrott för fyra filmsnuttar som berättade om saltbrytningens historia. Saltet är det som byggde Salzburgs välstånd så det var en viktig vara. Men som turistattraktion har man en del att lära. En kuriositet dock, nästan varenda attraktion kring Salzburg hade avancerade tillträdessystem med vändkors och grindar hit och dit, allt kontrollerat via biljetter med streckkoder. Jag tror att det finns en mycket framgångsrik streckkodsapparatförsäljare i gränstrakterna mellan Bayern och Österrike.
Med 10 gram souvernirsalt på fickan är det dags för dagens sista utflyktsmål. Isgrottan i Werfen. Här kan man snacka om ett coolt utflyktsmål! Saltgruvorna kan slänga sig i väggen. Enda nackdelen är att det är fem kilometer alpväg upp till baslägret nedanför grottan. Sedan en vindlande promenadstig upp till en kabinbana. Ytterligare vindlande promenad upp till grottmynningen. Har jag glömt att säga det? Jag har svindel. Ingen bra kombination med många av de senaste dagarnas utflykter (och värre ska det bli!). När man sedan ser hur byggjobbare arbetar på själva promenadvägen utan (vad vi kan se) skyddsanordningar kan bara anta att det antingen finns väldigt gott om byggarbetare i Österrike eller att de har stor tilltro till att en högre makt skyddar dem.
Isgrottan är häftig. Guiden sade att grottsystemet är ca 42 kilometer långt och att vi skulle få se ca en av dem. Tyvärr var det fotoförbud inne i grottan och det gick inte att smygfotografera heller, inte med min kamera i alla fall, eftersom det inte fanns någon belysning i grottan och en kamerablixt skulle vara lite svår att dölja. Förutom små oljelampor vi själva bar med oss och lite magnesium som guiden tände tid efter annan för att ge ett starkare sken var det absolut beckmörkt i grottan. På flera ställen blåste det så att lamporna slocknade, och på ett ställe släckte vi alla lampor med flit för att uppleva mörkret och tystnaden. Tyvärr hade några i gruppen svårt att hålla tyst, så upplevelsen blev inte så start som den skulle ha kunnat bli. Fnissande småflickor. Promenaden i grottan var 700 trappsteg uppför och sedan lika många nedför, så det var inte utan att man kände sig som en i Ringens brödraskap på väg genom Moria bitvis. Den del av grottan vi gick igenom var stor och mäktig, som mest över 40 meter hög. Och full av isformationer. Den äldsta isen i grottan är visst ca 10,000 år gammal (eller var det 15,000?) och den smälter och fylls på om vart annat varje år. En fantastisk naturupplevelse. Om än lite kall. Vi var inte så jättebra förberedda. Visserligen hade vi kortbyxor och det gick bra, eftersom man rörde på sig rätt mycket i grottan. Men det blev jättekallt om händerna! Så handskar rekommenderas till andra som skall besöka grottan. En jacka eller varm tröja är också bra förstås.
Middagen på St Peter, ryktesvis grundad 823 var som bäst adekvat. Dock dubbelt så dyr som överallt annars och en dement service. En god snaps och ett lifesize reproduktion av Grossglockner till sufflédessert förlåter dem till viss del.
Tisdag 20:e
Musei- och shoppingdag. Med ett 24-timmars Salzburgkort i högsta hugg rusar vi från museum till katakomber till kyrkor till berömda fik till slott och till ännu fler museer. Och några till affärer. En sak är då säker, katakomberna i Salzburg kan man hoppa över. Tur att det var gratis inträde med Salzburgkortet. Det var i princip bara ETT hål i (berg)väggen, inte ens två. Verkligen tummen ner! Men något häftigare är då förstås borgen ovanför staden. Ett virrvarr av byggnader fyllt med turister. Att det är minst 30 grader varmt gör inte att man gillar att trängas med andra så mycket. Svettigt värre. Inte mycket är kvar av den ursprungliga inredningen. Som borg var den en framgång för den blev aldrig tagen i strid. När den väl "föll" så var det utan strid i början av 1800-talet och erövraren var Napoleon. Från att ha varit ärkebiskopsprinsarnas borg fram tills dess blev det redan under andra hälften av 1800-talet en turistattraktion. Då skänkte den Österrikiske kejsaren borgen till staden och dess militära historia var då all.
Att en anspråkslöst fik skulle servera så delikat middag var en överraskning. Fläskfilé med grönpepparsås är sunkigt i Sverige men sjukt gott i Österrike.
Att en anspråkslöst fik skulle servera så delikat middag var en överraskning. Fläskfilé med grönpepparsås är sunkigt i Sverige men sjukt gott i Österrike.
Måndag 19:e
Måndagar är många museer stängda så vi är kluriga och gör det till en utflyktsdag istället, för en sådan var ändå inplanerad. Så på morgonen ställer vi kosan mot Großglockner, en nationalpark lite söder om Salzburg. Reklamen säger att det är vindlande alpvägar och fina vyer. Reklamen har inte fel, långt ifrån. Men på vägen till dagens mål gör vi en spontanavstickare till något som heter Lichtensteinklamm, en häftig klyfta eller spricka i en bergssida där vattnet har urholkat och mejslat ur berget under årtusenden. En mycket välgjord promenadväg, som mestadels var som broar eller stigar fästade vid ena klippväggen, ledde upp i berget. Men det var trängsel på vägen. Det formligen kryllade av folk. Undrar hur det är när det är som värsta rusningen där, för den har väl inte börjat ännu? Augusti är väl den stora semestermånaden här nere, tror jag.
Efter avstickaren återupptar vi resan mot Großglockner, och kommer så småningom fram till där "högalpsvägen" börjar. Det ser ut som brotullen vid Öresundsbron. Här kan en massa bilar betala inträde parallellt, så även här kan det krylla av bilar när det är som värst verkar det som. När vi kommer dit så är det bara några få bilar i sikte, så de flesta betalkurerna är obemannade.
Nu börjar den första alpvägen, den är några mil (1,5?) lång och klättrar från ca 1200 meter över havet till strax öve 2500 m.ö.h. på den högsta punkten. Slutmålet är en glaciär som heter Pasterze.
Det är lika bra att säga det med en gång. Fy tusan så otäckt det är att köra på dessa alpvägar! Det blir många stopp utefter vägen. Både för att titta på saker längs densamma, men även för att lugna ovana alpkörarnerver. Dessutom luktar det bränt från bilen efter kraftiga stigningar. Så även motorn vekar behöva ta igen sig ofta.
Efter oändligt många hårnålskurvor, stup, fantastiska vyer kommer vi till slutmålet Pasterze. I Sverige skulle man väl behöva fjällvandra i en vecka för att tar sig till en glaciär. Här kör man med bil och vid glaciären parkerar man bilen i ett fyravånings P-hus. Inget tjafs eller naturnonsens här, inte. Det finns små skyltar här och där som pekar ut var murmeldjuren finns. Och de fanns verkligen där! Gulliga små pälsbollar. Tyvärr fick vi inte syn på de lite större hjortdjuren, Ibex (på engelska, på svenska vete tusan vad de kallas. Ca 100 kg kunde de bli och upp till en meter långa horn i alla fall), som man lyckats återintroducera på berget efter att de blivit utrotade tidigare under 1900-talet.
Platsen är häftig. Glaciären har minskat väldigt mycket i storlek de senaste århundradet. På bilder som fanns där verkade det som om den sjunkit flera hundra meter. Global uppvärmning eller naturliga variationer? Kanske både och.
Framåt kvällningen är det dags för hemfärd, men jag är inte så intresserad av att köra samma väg hem, det måste ju gå att köra ut ur alpdalen åt söder och sedan leta upp den nord-syd-gående motorvägen mot Salzburg. Men vi hade glömt kartboken på hotellet. Det enda vi hade var en schematisk bild i en turistbroschyr, och enligt den så var det en pytteliten bit mellan Heiligenblut (där turistvägen slutade i söder) och motorvägen. I verkligheten var det lite annorlunda. När vi efter ännu mer alpvägar (fast inte lika hemska som i nationalparken) slutligen kom till motorvägen så var vi närmare Ljubljana (i Slovenien) än Salzburg! Men avstånden är korta så det var inte riktigt så illa som det låter. Men 10 mil längre blev det alla gånger. Fast jag tycker det var värt det, trots att vi kom tillbaka till hotellet halv tio på kvällen. :-O
Sena middagar är vi vana vid så det är i alla fall inget problem. Däremot var det ett problem att äta ostspätzle. Hur gott som helst, men två räcker. En stekpanna full däremot är närapå obscent.
Efter avstickaren återupptar vi resan mot Großglockner, och kommer så småningom fram till där "högalpsvägen" börjar. Det ser ut som brotullen vid Öresundsbron. Här kan en massa bilar betala inträde parallellt, så även här kan det krylla av bilar när det är som värst verkar det som. När vi kommer dit så är det bara några få bilar i sikte, så de flesta betalkurerna är obemannade.
Nu börjar den första alpvägen, den är några mil (1,5?) lång och klättrar från ca 1200 meter över havet till strax öve 2500 m.ö.h. på den högsta punkten. Slutmålet är en glaciär som heter Pasterze.
Det är lika bra att säga det med en gång. Fy tusan så otäckt det är att köra på dessa alpvägar! Det blir många stopp utefter vägen. Både för att titta på saker längs densamma, men även för att lugna ovana alpkörarnerver. Dessutom luktar det bränt från bilen efter kraftiga stigningar. Så även motorn vekar behöva ta igen sig ofta.
Efter oändligt många hårnålskurvor, stup, fantastiska vyer kommer vi till slutmålet Pasterze. I Sverige skulle man väl behöva fjällvandra i en vecka för att tar sig till en glaciär. Här kör man med bil och vid glaciären parkerar man bilen i ett fyravånings P-hus. Inget tjafs eller naturnonsens här, inte. Det finns små skyltar här och där som pekar ut var murmeldjuren finns. Och de fanns verkligen där! Gulliga små pälsbollar. Tyvärr fick vi inte syn på de lite större hjortdjuren, Ibex (på engelska, på svenska vete tusan vad de kallas. Ca 100 kg kunde de bli och upp till en meter långa horn i alla fall), som man lyckats återintroducera på berget efter att de blivit utrotade tidigare under 1900-talet.
Platsen är häftig. Glaciären har minskat väldigt mycket i storlek de senaste århundradet. På bilder som fanns där verkade det som om den sjunkit flera hundra meter. Global uppvärmning eller naturliga variationer? Kanske både och.
Framåt kvällningen är det dags för hemfärd, men jag är inte så intresserad av att köra samma väg hem, det måste ju gå att köra ut ur alpdalen åt söder och sedan leta upp den nord-syd-gående motorvägen mot Salzburg. Men vi hade glömt kartboken på hotellet. Det enda vi hade var en schematisk bild i en turistbroschyr, och enligt den så var det en pytteliten bit mellan Heiligenblut (där turistvägen slutade i söder) och motorvägen. I verkligheten var det lite annorlunda. När vi efter ännu mer alpvägar (fast inte lika hemska som i nationalparken) slutligen kom till motorvägen så var vi närmare Ljubljana (i Slovenien) än Salzburg! Men avstånden är korta så det var inte riktigt så illa som det låter. Men 10 mil längre blev det alla gånger. Fast jag tycker det var värt det, trots att vi kom tillbaka till hotellet halv tio på kvällen. :-O
Sena middagar är vi vana vid så det är i alla fall inget problem. Däremot var det ett problem att äta ostspätzle. Hur gott som helst, men två räcker. En stekpanna full däremot är närapå obscent.
Söndag 18:e
Efter en natt i hotellets rullstolsanpassade rum, det var stora öppna ytor t.o.m. i badrummet (inklusive stol i duschen) rullade vi ut ur Regensburg i riktning sydöst. Målet för dagen är Salzburg, men på vägen skall vi hitta något kul att göra. Detta kul visade sig bli ett stopp vid Chiemsee med ett besök till Herrenchiemsee. Den tokige Ludwig #2 började bygga ett av sina slott på ön Herrenchiemsee, som ligger i Chiemsee. Ludde gillade Frankrike skarpt och ville bygga en kopia av Versailles, fast bättre. Exempelvis så är spegelsalen i hans kopia större än originalet. Över hundra meter långt, sju meter mer än i Versailles. Upplust av över 2000 stearinljus. Det måste bara vara så häftigt att få uppleva. En annan kuriositet är en matsal med ett bord som står på en plattform som kan sänkas ner till våningen under. På så sätt slapp kungen ha tjänare i rummet när han skulle äta. Bordet firades ned och dukades och hissades sedan upp till den väntande Ludwig. Badkaret, om man nu kan kalla det så, behövde han ge order om att fylla åtta timmar innan han skulle bada, för så lång tid tog det nämligen för tjänarna att pumpa upp tillräckligt med vatten för att fylla det. Var det 60 kubikmeter det rymde? Stort är det i alla fall! Indirekt satte statsfinanserna och en "mystisk" förtida död stopp för hela projektet. Av slottets 70 rum hann bara 20 göras färdiga. Men vilka rum det blev! Inte undra på att statsfinanserna gick på knäna.
Efter denna försmak av Ludwigs slottsbyggande (vi ska besöka hans ännu mer berömda Neuschwanstein senare) fortsatte vi med kurs mot Österrike. Vid gränsen sitter det enorma skyltar uppsatta som babblar om nått kort som går att köpa. "Sista chansen här", ungefär. Jag har ingen aning om vad det är, så jag kör glatt in mot Salzburg på motorvägen.
GPS:en fungerar klanderfritt och leder oss genom rätt så trista kvarter. Är detta det berömda Salzburg? Så småningom hittar vi till hotellet, parkerar och lastar ur bilen. Rummet är på första våningen och har utsikt mot en park på baksidan av hotellet, mot Mirabelles slottspark. I slutändan var nog Mirabelle det enda vi inte traskade igenom i Salzburg. Något ska man lämna till nästa besök.
På kvällen blir det en promenad till turistkvarteren kring kärnan av det gamla Salzburg. Nu börjar det likna något! Puttinuttigt så det förslår. Med den kända borgen upplyst i fonden. Wunderschönes.
Att hitta bra matställen visade sig vara en konst, om man inte var beredd att betala väldigt mycket för maten. Söndagskvällen föll valet på en Biergarten vid den stora shoppinggatan. Efter lite mat och dricka så gick vi tillbaka till hotellet för att sova. Biffstek med lök finns visst i Österrike också.
Efter denna försmak av Ludwigs slottsbyggande (vi ska besöka hans ännu mer berömda Neuschwanstein senare) fortsatte vi med kurs mot Österrike. Vid gränsen sitter det enorma skyltar uppsatta som babblar om nått kort som går att köpa. "Sista chansen här", ungefär. Jag har ingen aning om vad det är, så jag kör glatt in mot Salzburg på motorvägen.
GPS:en fungerar klanderfritt och leder oss genom rätt så trista kvarter. Är detta det berömda Salzburg? Så småningom hittar vi till hotellet, parkerar och lastar ur bilen. Rummet är på första våningen och har utsikt mot en park på baksidan av hotellet, mot Mirabelles slottspark. I slutändan var nog Mirabelle det enda vi inte traskade igenom i Salzburg. Något ska man lämna till nästa besök.
På kvällen blir det en promenad till turistkvarteren kring kärnan av det gamla Salzburg. Nu börjar det likna något! Puttinuttigt så det förslår. Med den kända borgen upplyst i fonden. Wunderschönes.
Att hitta bra matställen visade sig vara en konst, om man inte var beredd att betala väldigt mycket för maten. Söndagskvällen föll valet på en Biergarten vid den stora shoppinggatan. Efter lite mat och dricka så gick vi tillbaka till hotellet för att sova. Biffstek med lök finns visst i Österrike också.
Lördag 17:e
Sitter på hotellrummet i Regensburg, efter att ha kommit till Rostock kl 6.30 i morse. Det blev bara ca 4.5 timmars sömn innan dagsetappen på nästan 70 mil påbörjades. Men vägarna är mycket körbara vilket gjorde att vi kom hit strax efter ett på eftermiddagen. Precis i tid för att kunna delta i en guidad visning av familjen Turn und Taxis lilla slott. Stackarna verkar vara tvingade till stor "prostitution", för det var mycket kommersiellt och smaklöst. Eller smakfritt kanske är bättre, för det var inte så mycket att se egentligen. Bättre var middagen och semesterns första schnitzel. Eftersom den var både stor och god, samt att samtliga personal passade bara i lederhosen gjorde att dessert var överflödig.
Fredag 16:e
Semestern inleddes med en god och krispig Cesarsallad hos Mats och Mia, innan vi åkte vidare till Trelleborg och färjan Huckleburry Finn. Trucker paradise. Men annars inget att berätta om.
Usla internetförbindelser!
Frånvaron av inlägg hittills har berott på att vi tyvärr haft hotell med dyra internetförbindelser, så vi har prioriterat annat för pengarna... Men nu bor vi på ett hotell med nästan fri tillgång till internet. Hastigheten på förbindelsen är dock usel, så det tär på tålamodet att försöka göra något. Bilder kommer att laddas ner senare, nu lägger vi upp lite texter till att börja med.
söndag 4 juli 2010
Snart dags igen
Förberedelserna pågår för årets semester, bilresa i två veckor till södra Tyskland och nordvästra Österrike. München och Salzburg är de städer vi kommer att besöka mest.
Vi ska visa lite bilder och berätta under resans gång, så gott det går och internetförbindelser finns tillgängliga där vi drar fram!
Vi ska visa lite bilder och berätta under resans gång, så gott det går och internetförbindelser finns tillgängliga där vi drar fram!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)