Måndag 19:e

Måndagar är många museer stängda så vi är kluriga och gör det till en utflyktsdag istället, för en sådan var ändå inplanerad. Så på morgonen ställer vi kosan mot Großglockner, en nationalpark lite söder om Salzburg. Reklamen säger att det är vindlande alpvägar och fina vyer. Reklamen har inte fel, långt ifrån. Men på vägen till dagens mål gör vi en spontanavstickare till något som heter Lichtensteinklamm, en häftig klyfta eller spricka i en bergssida där vattnet har urholkat och mejslat ur berget under årtusenden. En mycket välgjord promenadväg, som mestadels var som broar eller stigar fästade vid ena klippväggen, ledde upp i berget. Men det var trängsel på vägen. Det formligen kryllade av folk. Undrar hur det är när det är som värsta rusningen där, för den har väl inte börjat ännu? Augusti är väl den stora semestermånaden här nere, tror jag.
Efter avstickaren återupptar vi resan mot Großglockner, och kommer så småningom fram till där "högalpsvägen" börjar. Det ser ut som brotullen vid Öresundsbron. Här kan en massa bilar betala inträde parallellt, så även här kan det krylla av bilar när det är som värst verkar det som. När vi kommer dit så är det bara några få bilar i sikte, så de flesta betalkurerna är obemannade.
Nu börjar den första alpvägen, den är några mil (1,5?) lång och klättrar från ca 1200 meter över havet till strax öve 2500 m.ö.h. på den högsta punkten. Slutmålet är en glaciär som heter Pasterze.
Det är lika bra att säga det med en gång. Fy tusan så otäckt det är att köra på dessa alpvägar! Det blir många stopp utefter vägen. Både för att titta på saker längs densamma, men även för att lugna ovana alpkörarnerver. Dessutom luktar det bränt från bilen efter kraftiga stigningar. Så även motorn vekar behöva ta igen sig ofta.
Efter oändligt många hårnålskurvor, stup, fantastiska vyer kommer vi till slutmålet Pasterze. I Sverige skulle man väl behöva fjällvandra i en vecka för att tar sig till en glaciär. Här kör man med bil och vid glaciären parkerar man bilen i ett fyravånings P-hus. Inget tjafs eller naturnonsens här, inte. Det finns små skyltar här och där som pekar ut var murmeldjuren finns. Och de fanns verkligen där! Gulliga små pälsbollar. Tyvärr fick vi inte syn på de lite större hjortdjuren, Ibex (på engelska, på svenska vete tusan vad de kallas. Ca 100 kg kunde de bli och upp till en meter långa horn i alla fall), som man lyckats återintroducera på berget efter att de blivit utrotade tidigare under 1900-talet.
Platsen är häftig. Glaciären har minskat väldigt mycket i storlek de senaste århundradet. På bilder som fanns där verkade det som om den sjunkit flera hundra meter. Global uppvärmning eller naturliga variationer? Kanske både och.
Framåt kvällningen är det dags för hemfärd, men jag är inte så intresserad av att köra samma väg hem, det måste ju gå att köra ut ur alpdalen åt söder och sedan leta upp den nord-syd-gående motorvägen mot Salzburg. Men vi hade glömt kartboken på hotellet. Det enda vi hade var en schematisk bild i en turistbroschyr, och enligt den så var det en pytteliten bit mellan Heiligenblut (där turistvägen slutade i söder) och motorvägen. I verkligheten var det lite annorlunda. När vi efter ännu mer alpvägar (fast inte lika hemska som i nationalparken) slutligen kom till motorvägen så var vi närmare Ljubljana (i Slovenien) än Salzburg! Men avstånden är korta så det var inte riktigt så illa som det låter. Men 10 mil längre blev det alla gånger. Fast jag tycker det var värt det, trots att vi kom tillbaka till hotellet halv tio på kvällen. :-O
Sena middagar är vi vana vid så det är i alla fall inget problem. Däremot var det ett problem att äta ostspätzle. Hur gott som helst, men två räcker. En stekpanna full däremot är närapå obscent.