Lördag 24:e

Detta ska bli en seriös dag med högsta kulturinnehåll. Målet är de gamla Bayerska härskarnas palats "die Residenz". Det är ett stort antal byggnader som tar upp ett stort kvarter i centrala München. Det började byggas på 1600-talet, och var då det "nya residenset" eftersom det gamla började bli lite slitet och litet. I slottskvarteret finns tre museer: en teater, skattkammare och själva bostadsdelen. Teatern var snabbt avklarad, det bar bara två rum egentligen. En inbyggd gård och själva teaterlokalen. Den inbyggda gården hade en rolig akustisk egenhet. Om man stod i mitten av rummet så blev det ett lång eko av alla ljud man gjorde. Ju längre ut mot väggarna av rummet desto mindre eko generades. Kul detalj.
Skattkammaren innehåller den gamla härskarsläkten Wittenbachs skattsamling. Och vilken skatt! Den innehåller saker, det är inte bara juveler förstås utan även mycket annat. Möbler, religiösa föremål och kostföremål. Men mycket juveler också. Familjen störtades som Bayerns härskare i en revolution 1916 och då övergick mycket av "deras" saker till staten, t.ex. die Residenz och en faslig massa andra slott, Några av de andra har vi också besökt på denna resa så de förekommer på andra ställen i bloggen. Varje rum av de 10 i skattkammaren är så fulla av bling-bling att man blir lite avtrubbad efter ett slag. "Åh nej, inte ett diamantbesatt guldgrunka till…" börjar man rätt så snart tänka. Undrar om det finns ännu mer som inte visas, och om det finns saker som familjen fick behålla efter revolutionen. Jo så måste det ha varit, för på några ställen stod det ungefär så här, att "…den vindruvsstora diamanten i mitten såldes på auktion 1932 av familjen och ersattes då av en glasimitation." Vad gör man inte för att undvika att behöva äta alltför mycket gröt.
Bostadsdelen, eller vad man nu ska kalla det, i princip hela slottskomplexet verkar bestå av våningar hit och dit från olika tidsepoker, med lite praktrum inslängda mellan. Vi vandrade runt på egen hand och på ett ställe fanns det två pilar som pekade i olika riktningar. Den ena sa "korta rundturen" och den andra sa förstås "långa rundturen", och vi valde den senare. Puh, det skulle ha varit intressant med stegräknare en sådan här dag. Vi gick i timmar, kändes det som. Genom det ena guldutsmyckade gemaket efter det andra. En trevlig detalj är att många museer i München tillåter att man fotograferar, bara man inte använder blixt. Detta gör förstås att det ibland är svårt att ta bilder eftersom det ofta är rätt dunkelt i rummen man passerar. Men i alla fall. Så några bilder kan vi visa från olika palatsbesök.
Lite vimmelkantiga stapplar vi ut från residenset och tittar oss desorienterat omkring. Ska vi ta ett museum till? Nä, nu får det faktiskt vara nog. Vi är i stort sett på Maximilianstraße, vilket är lyxshoppinggatan i München. Så vi går lite i sådana affärer istället! Fortsatt lyx med andra ord, men lite nyare sådan. Här är det många från "gulfländerna" som shoppar vilt. En del affärer har till och med anpassat musaken så att det är arabiska toner som klingar ur högtalarna. Intressant och definitivt lite ovant. Kapet för eftermiddagen blir nog en liten sak på Prada som är nedsatt med 40 %. Då kan man nästan köpa saker där. Det finns många stora shoppinggallerior med exklusiva märken. München verkar vara en väldigt bra shoppingdestination, när det är lite reor här och där. I ett galleriahörn hittar vi Camper och vi går båda därifrån med var sitt nya par. Ibland är det svårt att stå emot.
Efter lite nedvarvning, inräkning av dagens utlägg och ett ombyte så är det dags att träffa Hans. Han kommer för att visa oss lite av München och göra oss sällskap en kväll. Vi börja på en Bierkeller, och skam till sägandes kommer jag inte ihåg vad den hette. Men den hade många, många år på nacken. Det är jättefullt i lokalen och vi håller knappt på att få plats alls. Men vi har lite tur och två jänkare är precis på väg att betala när vi går förbi deras bord och vi tar snabbt över det. Bordsplatser är svåra att fånga på Münchens populära bierkellers. Betjäningen är som vanligt, och som Hans förklarar för oss, även förväntat, surmulen och trumpen. Det är tydligen mer eller mindre tjänstefel för en servitris eller servitör att vara vänliga mot gästerna, och när man väl vet det så är det lättare att hantera. Då blir det nästan en sport att försöka se någon av dem misslyckas med att vara surmulna. Man kan göra en sport av det mesta. Vi har en trevlig middag med bayerska specialiteter och trevlig konversation. Vi pratar förstås engelska med varandra. Vi vårt bord slår sig även en äldre rundlagd herre ner. Att dela bord är helt naturligt i dessa bierkellers, så det är inget konstigt i det. När vi sedermera går därifrån så visar det sig att mannen är mycket språkkunnig och har suttit och lyssnat på våran konversation. Något som han pratar med Hans om. Men han verkar trevlig och munter så vi känner oss inte alltför spionerade på. Efter ölkällaren går vi vidare till en bar och tar ytterligare några drycker innan vi säger tack och adjö till Hans. Förmodligen träffas vi igen på onsdag när vi åker vidare till Nördligen och hälsar på Claudia.