Onsdag 21:a

Dags för nya utflykter! Staden Salzburg behöver man inte så många timmar för att klara av. Denna gång ska vi besöka ett annat av ärkebiskopsprinsarnas slott, Hellbrunn strax utanför staden. Där finns en massa kul vattenfontäner. Det byggdes som dagsutflyktsmål och har en massa vattenbaserade förströelser, som kunde ge avkoppling, avkylning och skratt under heta sommardagar. Med vatten som sprutar ur de mest varierande öppningarna ur golv, väggar och statyer. Den guidade turen var inte för någon med vattenskräck. På något sinnrikt sätt fick man allt att fungera med rätt primitiva medel, jämfört med de pumpmöjligheter man har idag. Coolt. Särskilt en dag där temperaturen åter var runt 30-gradersstrecket.
Efter vattenlekarna var det dags för nästa mål, en saltgruva. Det fanns flera att välja mellan och vi valde fel. Om inte alla är likadana. Floppen är inte lika stor som katakomberna i Salzburg, men jämförelse med de flesta andra utflykterna vi gjort under resan. Efter ett dyrt inträde blev man vallad genom en kilometer mörk gruvgång, med avbrott för fyra filmsnuttar som berättade om saltbrytningens historia. Saltet är det som byggde Salzburgs välstånd så det var en viktig vara. Men som turistattraktion har man en del att lära. En kuriositet dock, nästan varenda attraktion kring Salzburg hade avancerade tillträdessystem med vändkors och grindar hit och dit, allt kontrollerat via biljetter med streckkoder. Jag tror att det finns en mycket framgångsrik streckkodsapparatförsäljare i gränstrakterna mellan Bayern och Österrike.
Med 10 gram souvernirsalt på fickan är det dags för dagens sista utflyktsmål. Isgrottan i Werfen. Här kan man snacka om ett coolt utflyktsmål! Saltgruvorna kan slänga sig i väggen. Enda nackdelen är att det är fem kilometer alpväg upp till baslägret nedanför grottan. Sedan en vindlande promenadstig upp till en kabinerna. Ytterligare vindlande promenad upp till grottmynningen. Har jag glömt att säga det? Jag har svindel. Ingen bra kombination med många av de senaste dagarnas utflykter (och värre ska det bli!). När man sedan ser hur byggjobbare arbetar på själva promenadvägen utan (vad vi kan se) skyddsanordningar kan bara anta att det antingen finns väldigt gott om byggarbetare i Österrike eller att de har stor tilltro till att en högre makt skyddar dem.
Isgrottan är häftig. Guiden sade att grottsystemet är ca 42 kilometer långt och att vi skulle få se ca en av dem. Tyvärr var det fotoförbud inne i grottan och det gick inte att smygfotografera heller, inte med min kamera i alla fall, eftersom det inte fanns någon belysning i grottan och en kamerablixt skulle vara lite svår att dölja. Förutom små oljelampor vi själva bar med oss och lite magnesium som guiden tände tid efter annan för att ge ett starkare sken var det absolut beckmörkt i grottan. På flera ställen blåste det så att lamporna slocknade, och på ett ställe släckte vi alla lampor med flit för att uppleva mörkret och tystnaden. Tyvärr hade några i gruppen svårt att hålla tyst, så upplevelsen blev inte så start som den skulle ha kunnat bli. Fnissande småflickor. Promenaden i grottan var 700 trappsteg uppför och sedan lika många nedför, så det var inte utan att man kände sig som en i Ringens brödraskap på väg genom Moria bitvis. Den del av grottan vi gick igenom var stor och mäktig, som mest över 40 meter hög. Och full av isformationer. Den äldsta isen i grottan är visst ca 10,000 år gammal (eller var det 15,000?) och den smälter och fylls på om vart annat varje år. En fantastisk naturupplevelse. Om än lite kall. Vi var inte så jättebra förberedda. Visserligen hade vi kortbyxor och det gick bra, eftersom man rörde på sig rätt mycket i grottan. Men det blev jättekallt om händerna! Så handskar rekommenderas till andra som skall besöka grottan. En jacka eller varm tröja är också bra förstås.
Middagen på St Peter, ryktesvis grundad 823 var som bäst adekvat. Dock dubbelt så dyr som överallt annars och en dement service. En god snaps och ett lifesize reproduktion av Grossglockner till sufflédessert förlåter dem till viss del.