Onsdag 28:e

Nu är det dags att lämna München. Fem dagar på samma ställe känns som en lång tid när man är på en så här resa. Hotellet har varit OK även om rummet var i minsta laget. Det var fräscht och gav ett bra intryck i övrigt så det kan rekommenderas. Frukosten var bra, även om P inte gillade kaffet. Själv tror jag att det var den lite underliga mjölken som kanske gav kaffet en lite underlig smak. Hotellets läge i närheten av järnvägsstationen är kanske det minst trevliga, för sådana kvarter brukar ofta vara lite bristande i charm och finess. Så även i detta all.
Nu påbörjar vi istället hemresan som kommer att gå via Bissingen utanför Nördlingen, där vi hälsar på en god vän, och sedan lite mer raka spåret över Hannover och Malmö för att på lördag landa på Garvargatan i Stockholm, där dusch och omklädning väntar för sedan är det 50-årskalas hos Björn på kvällen!
Nåväl, nu väntar en lugn dag för det är inte speciellt långt till Bissingen. Vi tar vägen över Augsburg för att titta på den kända staden. Vädret är gråmulet och regnet hänger i luften när vi kommer fram efter en stunds körning. Augsburg drabbades som så många andra städer hårt av bombningar mot slutet av andra världskriget. I staden tillverkade nämligen tyskarna Messerschmittplan i stora mängder, nästan 50,000 hann det visst bli innan bomberna föll. Tyvärr var precisionen i fällningarna inte den bästa så stora delar av staden i övrigt blev också drabbad. En intressant inrättning som finns i Augsburg är en stiftelse (eller något i den stilen) som inrättades redan på 1500-talet för att ge fattiga stadsinvånare ett bra boende trots sin dåliga ekonomi. En stenrik familj, Fugger, donerade en massa pengar till en fond (med åren blev det flera fonder, med lite olika ändamål men med anknytning till boendet på ett eller annat sätt) för att bygga dessa bostäder. Med tiden blev det hundratalet bostäder på ett litet område som bildar liksom en egen liten stadsdel. Med tiden kom området att kallas Fuggeriet (Fuggerei på Tyska). Fuggeriet skadades också under bombräderna, men byggdes upp direkt och med tiden utökades området ytterligare något. Numera är det en stor turistattraktion. Det känns lite underligt att ett "socialt boende" som det fortfarande är, är en välputsad och gullig stadsdel med hundratals turister som strosar omkring hela tiden. Weird, för att använda ett engelsk uttryck. En rolig detalj är att den ursprungliga donationen även fastslog hur mycket hyresgästerna skulle betala i hyra. Men man glömde att ange någon slags indexuppräkningsmöjlighet, så hyran är fortfarande idag, nästan 500 år senare, lika hög som när Fuggeriet ursprungligen byggdes. I dagens pengar en knapp euro om året. Vissa omkostnader som el, vatten och sophämtning (och kanske mer också) tillkommer, men ändå. Så den ursprungliga donationen var tydligen väl tilltagen för att kunnat hålla projektet vid liv så länge. Mycket intressant. I övrigt var nog Augsburg lite av en besvikelse. Eftersom så mycket jämnades med marken under kriget är mycket som syns idag rekonstruktioner. Även om det är otroligt välgjort så är det trots allt "moderna" byggnader till stora delar. Det enda roliga med detta är man då kan se hur dessa hus kanske såg ut när de en gång byggdes, och prakten är i många fall överdådig. I Sverige där allt är bevarat sedan det verkligen byggdes så har tiden gjort att saker och ting har hunnit bli skeva, sneda och tappat färg och lyster. Det är svårt att ha kakan kvar och samtidigt äta den.
Efter Augsburg ställer vi in GPS:en på Memmingen och Claudias adress. Tyvärr har vi inte kunnat ringa till henne eftersom vi verkar ha fel telefonnummer. Men förhoppningsvis kommer hon ihåg att det är idag vi skulle komma. Efter en stund så parkerar vi utanför det vi tror är hennes hus, och nästan genast dyker hon upp på trappan och ger oss bekräftelse på att vi kommit rätt. Hon bor i ett litet välputsat samhälle med ca 2000 invånare. Välstädade gator och välskötta hus överallt. Claudias tre barn är hemma och vi har med oss några presenter till var och en. Det som i slutändan verkar mest uppskattat är min iPod som Gabriel får installera några spel på, och dessa håller honom sysselsatt nästan hela kvällen och följande morgon. Vem som fick högst poäng i spelet skall dock i anspråkslöshetens namn förbli hemligt. Claudia har förberett en traditionell Bayersk middag, skinkstek med spätzle som huvudrätt och (kanske en lite mer universell) äppelpaj till efterrätt. Mycket gott! Fast barnen verkar lite less på spätzle?!? Vi hjälpte båda till att göra det, det är faktiskt lite roligt. I alla fall när smeten väl är gjord. Hans dök som utlovat upp också, strax efter middagen. Så vi tillbringade sedan en trevlig kväll med lite dricka och konversation. Hans var tvungen att ge sig av tidigt, halv sex på morgonen därpå så vi stannade inte uppe halva natten.