Fredag 13:e juli, Graz

När man går från hotellet till Graz gamla stadskärna är vägen en enda lång byggarbetsplats. Man verkar hålla på att renovera ett spårvagnsspår eller något sånt. Men på andra sidan skymtade denna skylt, som låter intressant okorrekt för oss svenskar.

(gumminegerlänken)

Denna dag skall bli en kyrko- och museidag. Graz gamla stadskärna är liten så det är inga stora avstånd att avverka, man går tvärs över området på tio minuter eller så. Första målet sätt till den senmedeltida dubbeltrappan i det gamla Burg-palatset. På vägen dit snubblar vi in i domkyrkan, som inte var så värst prålig. Intill dômen finns en lite ovanligare byggnad, ett mausoleum över en gammal Habsburgsk kejsare Ferdinand den andre (svensk artikel). Underbar stuckatur, här liksom i många andra palats och kyrkor i staden. Den stuck vi har i Sverige är i bästa fall en skugga av det som finns i denna stad. Fantastiskt helt enkelt. Tyvärr framgår det inte så tydligt i bilderna eftersom djupet i bilden inte framgår så bra.



Efter lite letande hittar vi även den dubbla spiraltrappan i Burgpalatset. Tyvärr är den inte så lätt att ta en bra bild på, inte med en iPhone i alla fall.



En sak man inte är lika bra på här är att skylta sina sevärdheter. Många måste man snubbla över för att hitta känns det som. Ett annat klassiskt turistmål i staden är slottsberget.



Graz var en av de få städer som Napoleon inte lyckades inta trots idoga försök. Så han fuskade och hotade att jämna Wien med marken om inte Graz gav upp motståndet, vilket man förstås gjorde. För att inte riskera framtida motstånd jämnade han fortet på berget med marken. Bara ett klocktorn eller två fick stå kvar, och dessa finns kvar än idag. Utsikten från berget är magnifik och hela toppen är nu en stor parkanläggning med serveringar. Man har till och ned gjort nya arkeologiska fynd här nyligen. En medeltida port till borgen som då fanns på toppen av berget hittades för bara några år sedan.





För att mixa det kulturella tittade vi även in i lite affärer. En stor NK-liknande galleria finns mitt i gamla stan, men även många små specialbutiker fyller lokalerna i gatuplanen. Man behöver inte lida brist på något här. Mer kultur, i form av en Fransiskanerkyrka och ett undanskymt barockpalats, familjen Attems gamla pörte. Familjen ägde kåken i över fyra hundra år, innan man sålde den på 1960-talet. Nu är det ett nedslitet kontorshotell mer eller mindre. Men taken, stuck och målning, finns kvar. De som hyr lokaler i huset är vana vid besökare så vi blev insläppta i deras kontor för att kunna se rummen. Helt fantastiskt!





När dagen börjar lida mot sitt slut går vi på hembygdsmuseum och tittar på rökutveckling och folkdräkter. Say no more!

En annan sak man är bra på här i Graz, och hela Österrike, är att ta inträde till saker och ting. Så för att spara lite pengar köper vi mat i en affär och äter middag på hotellrummet. Inte det minsta glamoröst! Dessutom har P fått en magbacill och känner att en restaurangkväll inte är högst upp på önskelistan just för tillfället.

Måndag 30:e juli. Goslar till Malmö

Sista dagen i Tyskland. I eftermiddag tar vi färjan från Puttgarten och tar oss via Danmark till Malmö.

Vad gör man sista dagen på en sådan här resa? Jo, man besöker förstås två UNESCO-världsarv till. För att hitta dessa åker vi till Hildesheim, som i stort sett ligger på vägen hem hur som helst.

I Hildesheim finns det några kyrkor som är förklarade världsarv, katedralen och klosterkyrkan S:t Mikael. Efter att ha tråcklat sig in till centrum och följt de obefintliga skyltar som visar vägen till dessa märkligheter visar det sig att katedralen är stängt för renovering. Men vi kan besöka utsidan, bland byggställningar och slikt. I en av trädgårdarna finns en rosstock som påstås vara tusen år gammal. Så länge rosen lever och frodas kommer staden Hildesheim göra detsamma, säger legenden om rosen. Under andra världskriget bombades katedralen och rosen begravdes och man trodde den var död. Men rötterna var starka och efter några ås hade den börjat växa igen, liksom staden som återuppbyggdes.

Inte så långt ifrån katedralen finns S:t Mikaelskyrkan. Ursprungligen en klosterkyrka som grundades på 1000-talet och byggdes i romansk stil. Även denna kyrka blev förstörd av bomber i slutet av andra världskriget och fick byggas upp på nytt. Flera av dekorationerna flyttades från kyrkan under kriget så de klarade sig, bland annat ett fantastiskt målat tak.

Kyrkan blev protestantisk redan på 1500-talet, men ett litet kapell i kryptan förblev katolskt. Att samma kyrka användes av både protestanter och katoliker var ovanligt och har förekommit bara på ett fåtal ställen.

I och med att vi lämnar Hildesheim sätter vi stopp för fler kulturella aktiviteter på denna resa. Nu ska vi åka hem så fort som möjligt. Mats och Mia, och Enok och Skuggan, väntar på oss i Malmö.

Snipp, snapp, snut, så var resan slut!

Söndag 29:e juli, Goslar

Sista heldagen på kontinenten, i morgon åker vi tillbaka till moderlandet. Vad står då på programmet denna näst sista dag? Jo, vi börjar med att åka ut till Rammelsberg, en gruva med ca 3000 års historia, enligt legenden. Bevarade dokument har man bara från de sista tusen åren, men det är inte fy skam det heller förstås.

Numera är Rammelsberg ett av UNESCO:s världsarv och alltså ett av huvudskälen till att vi alls är här. Hela resan går i världsarvens tecken. Vi bokade in oss på två visningar där den ena bara är på tyska, så det får vi se hur mycket det ger. Guidningarna är på eftermiddagen, så vi kuskar tillbaka till stan för att se vad den har att erbjuda så länge.

Först träffar vi på det gamla rådhuset. I det finns ett rum med målningar på väggar och tak från 1500-talet. Att de bevarats beror på att rummet, som ursprungligen användes som mötesrum, slutade användas för sitt ursprungliga ändamål utan istället blev arkiv, magasin och liknande i århundraden. Först på 1800-talet återupptäckte man de målade freskerna och insåg att de var rätt gamla. Sedan började man ta väl hand om dem. Nu får man inte ens gå in i rummet längre utan man får titta in i det genom en liten glasveranda som är byggd i en dörröppning.

Sedan spanar vi in ett kejsarpalats. Kaiserpfalz som det kallas. Det användes av de romerska kejsarna, som de kallades, under några hundra år i början av förra årtusendet. Mot slutet av 1200-talet avtog intresset för staden i den bemärkelsen, men gruvdriften fortsatte förstås trots det. Kejsarpalatset man besöker idag är en 1800-tals rekonstruktion, eller återuppbyggnad. Det ursprungliga huset hade förfallit och byggs om och till under århundradena,  och använts för en massa olika ändamål. Inte minst som lagerbyggnad. Byggnaden var långt ifrån den kejserliga strålglansen under en lång tid i alla fall. Idag finns i ett kapell i anslutning till palatset en sarkofag där Henrik III:s (tysk-romersk kejsare) hjärta är begravt.

Den första guidade visningen är av den gamla industrianläggningen från 1900-talet; från det att malmen lastades i vagnar, via bearbetning ner till lägsta nivån. Vi är en liten grupp, särskilt två entusiastiska män som diskuterade och ställde frågor oavbrutet till guiden. Först går vi genom anläggningen upp till högsta nivån, direkt under laven. Därifrån guidas vi genom hela bearbetningen av malmen, och går samtidigt tillbaka ner genom hela anläggningen. Den är alltså byggd så att malmen fraktas upp till högsta nivån där den krossas i flera olika steg tills den bara är som lerpartiklar i storlek, vilket är mycket små, bara bråkdelar av en millimeter. Efter det vidtar olika kemiska behandlingar för att separera ut metallerna. Genom att blanda malmen med kemikalier och sedan blåsa in luft i vätskan bildas luftbubblor på vilka metaller fäster. Bubblorna stiger till ytan av vätskan där de bildar ett skum. Då skummar man ytan och får en blandning med hög procenttalet av den önskade metallen. Blandningen skeppas sedan vidare till andra ställen för fortsatt behandling för att få ut den rena metallen. De metaller som främst utvanns i Rammelsberg var koppar, bly och zink. Små mängder silver finns också i berget, men den var nog mer en restprodukt som utvanns mer sporadiskt.

Andra visningen var en vandring i gruvgångarna från 1800-talets början då den "moderna" gruvan började byggas. Det vi skulle se på var de stora vattendrivna hjul som användes för att driva vattenpumpar och hissanordningarna för att transportera upp malm.

Även nu är vi en liten grupp, vi två och en dansk småbarnsfamilj samt en guide med måttlig engelska. Största utbytet av denna visning är de mer allmänna kunskaperna om gruvan. Visst är de stora hjulen kul att se, men det är trots allt bara stora trähjul. Av de ursprungligen fyra hjulen finns två kvar från början av 1900-talet, ett hjul är borta och ett är rekonstruerat. Eftersom hjulen bland annat skulle sköta vattenpumparna som skulle dränera gruvan byggdes de först innan brytningen påbörjades. När detta gjordes prejade man bryta i nya delar i berget förstås. All tidigare brytning hade gjorts ovanför grundvattennivån vilket gjorde att vatten då inte samlades i gruvgångarna. Men nu skulle man ner i berget under grundvattnet och måste man pumpa ut vatten hela tiden. Det tog sju år att bygga pumpanläggningen inklusive de gångar i berget som behövdes, först efter det kunde själva gruvbrytningen påbörjas. Totalt blev gruvan ca 490 meter djup innan all metallförande berg hade grävts bort i slutet av 1980-talet. 1988 stängdes gruvan för gott.
Gruvbrytningen var ett tufft jobb för två hundra år sedan eftersom allt gjordes för hand med handverktyg. Först en bit in på 1900-talet kom maskiner av något större slag till arbetarnas hjälp. De gruvgångar vi besöker idag såg nog aldrig arbetarna på den tiden, eftersom de inte var upplysta. Allt ljus som fanns där nere var från handhållna oljelyktor, en per person. Man rörde sig i små svaga bubblor av ljus och såg aldrig mer än några meter bort som bäst.

Berget bröts genom att det värmdes upp och sprack då det utvidgades av värmen (mottryck från det omgivande kalla berget). Det var nämligen för hårt att borra i, så borra och spränga gick inte. Brytningstakten blev förstås inte hög med dagens mått mätt. Först när modernare och maskindrivna borrar kom i bruk i början av 1900-talet kunde man borra och spränga även i det malmförande berget.

Hela anläggningen är stor så här kan man utan vidare tillbringa en hel dag. Det finns dessutom guidade visningar som tar fyra timmar. Utställningar av olika slag kompletterar visningarna. På det hela taget ett ställe som är värt att besöka om man gillar gruvor.

Lördag 28:e juli, Bissingen till Goslar

Idag tar vi farväl av Claudia och hennes tre barn, Gabriel, Anne och charmtrollet Finn. I två dagar har vi fått bo hemma hos dem, vilket förstås var mycket trevligt. Gårdagen blev sen eftersom vi tittade på OS-invigningen på TV. Jösses så gammal Paul McCartney ser ut. Facklan var imponerande och finurligt designad.

Idag packar vi bilen med de sista grejerna och sedan åker vi. Första stoppet är inte så långt borta. Claudia har tipsat oss om en outlet för Streness. Förlig ett rätt okänt märke, men det ska visst vara bra kvalité. Vi handlar lite, men nu börjar det bli svårt att få in mer saker i bakluckan. Hoppas vi inte hittar fler affärer innan vi kommer hem.

Nästa stop är det en nästan två timmars körning till, men även det är ett tips från Claudia. Würzburg. Vi parkerar bilen i centrum, mitt på den stora stensatta ytan framför prinsbiskopens (???) barockpalats. Sällan har parkerat så ståndsmässigt! Innan vi kollaps palatset drar vi en repa runt centrum. Katedralen är stäng för renoveringsarbeten, men om man har mer tid på sig finns det gott om andra kyrkor man kan besöka. Horisonten formligen kryllar av kyrktorn. Eftersom vi inte har tid att stanna så länge i stan går vi till palatset. Det är ett av Europas främsta barockpalats, enligt reklamen, och innehåller bland annat en av de största (om inte den största) freskerna på samma kontinent, gjord av Tiepolo. Som så många andra stora byggnader blev palatset skadat under kriget av bombningar, men det blev inte helt jämnat med marken. Delar av palatset klarade sig utan större skador, mycket av den lösa inredningen hann man magasinera på säkert ställe, så det är förhållandevis mycket originalsaker som finns kvar. Tyvärr var det ett strikt fotoförbud, så de bilder vi eventuellt kan fixa fram är från Wikipedia commons eller motsvarande...

Förutom den enorma fresken fanns det eget antal fantastiska rum. Mest fantastiskt är nog den så kallade spegelsalen. Som namnet antyder är det fullt av speglar på väggarna. Rummet är inte lika stort som spegelgalleriet i Versailles, men är nog så imponerande i alla fall. Guiden berättade att kostnaden att framställa spegelglas på den här tiden, mitten av 1700-talet, var så hög att två kvadratmeter spegelglas motsvarade värdet av en by, med mark, hus, fä och människor. Visserligen sade hon inte hur stor by det gällde, men bara i detta rum fanns det speglar motsvarande ett mindre län! Det är lätt att förbise sådana här saker när man traskar igenom olikas slott på egen hand. Fascinerande.

Dagen börjar lida mot kväll och vi har långt kvar att köra, så vi lämnar palatset utan att ha utforskat det färdigt. Würzburg är definitivt en stad som är värd att återvända till och spendera några dagar i, det finns många godsaker att se här.

Eft ytterligare nästan fyra timmars körning på autobahn når vi i skymningen Goslar. Ytterligare ett UNESCO-världsarv. Här visar det sig att hotellet vi bokat inte är ett vanligt hotell. Det verkar vara ett äldreboende av något slag som hyr ut lägenheter som för tillfället inte bebos av en åldring. Dörren öppnades av vad som verkade vara en sjuksköterska. Läget är dock supercentralt och rummet/lägenheten är fräsch och stor, det är bara luftkonditionering som saknas.

Efter incheckning letar vi upp en restaurang för att äta middag. P's efterrätt gick inte av för hackor! Mätta och belåtna går vi tillbaka till hotellet för att sova. Morgondagen innehåller bland annat ett gruvbesök, det första på årets resa. Vi har ju tidigare gjort rätt många gruvbesök, oftast i saltgruvor, men denna gång är det en silvergruva som står på programmet. 

Fredag 27:e juli, Bissingen

Helt fantastisk, vi har inget särskilt på programmet idag. Claudia och barnen jobbar eller är i skolan. Utom minstingen Finn, som bara är i skolan en timme eller så på förmiddagen. Så vi vaknar till liv så småningom, äter lite frukost tillsammans med Finn, och åker sedan och handlar lite.

På eftermiddagen åker vi till en liten badsjö en bit bort tillsammans med Claudia och Finn. P får äntligen bada, första doppet på resan. Finn och P roar sig i det våta medan jag och Claudia tar det lite lugnare i skuggan på en filt.

På kvällen grillar vi lite, Gabriel och Anne (de andra barnen) åker med vänner och campar. Vi vuxna tittar på OS-invigningen.

Torsdag 26:e juli, Forstinning till Bissingen

Dessa dagar, från igår och till och med övermorgon, då vi är gäster hos Hans och sedan Claudia blir som en liten minisemester i semesterresan. Vi gör inga turistbesök dessa dagar, utan umgås bara. Det är skönt att göra, för nu börjar vi bli lite väl fulla av turistintryck.

Idag åker vi från Hans till Claudia och hennes barn, som bor i Bissingen, ca 5-10 mil nordväst om München. På vägen åker vi in till München för att gå på Manufaktum, en affär med prylar och där P fick ett presentkort från Hans och Claudia när han fyllde år senast. Resultatet blir ett par exklusiva trädgårdshanskar att använda när lökar ska planteras i Färmansbo sendare i höst.

Väl framme i Bissingen blir det till att svida om för P, för vi ska alla gå på öppet hus i Gabriels skola. Det är sista veckan innan sommarlovet börjar och man arrangerar ett öppet hus med lite mat och dryck, underhållning, lotterier och sånt samt utdelning av priser av olika slag till duktiga elever. Svida om? Jo, för alla som kan ska bära trachten på denna tillställning, och det har ju P nu. Mycket stiligt.

Det är fortfarande väldigt varmt, värmen följer med oss norrut verkar det som. Så vi läskar oss, inte med glass den här gången utan med bubble tea, en mycket populär dryck bland skolungdomen. Den flugan kommer säkerligen till Sverige snart, om den inte redan har gjort det.

Onsdag 25:e juli, Innsbruck till Forstinning

Innsbruck är ett kort stopp på vägen, det enda stället vi bara stannar en natt på. När vi stigit upp och tagit del av hotellfrukosten, som övervakades av en blond matrona med flätor. Skulle inte förvåna om hon heter Heidi heller. Som sig bör på hotell av finare sort fick vi bilen parkerad åt oss kvällen innan, och nu när vi checkar ut så får vi den framkörd. Trevligt!

I utkanten av staden finns det ställe vi ville besöka, Schloss Ambras. Huvudsakligen byggt på 1500-talet av en Habsburgare vid namn Ferdinand II. I slottet finns bland annat Ferdinands kuriosasamling nästan intakt, och den kan man ägna många timmar åt att utforska. På slottet hade man en tillfällig utställning över Ferdinand II och kurfursten Augustus. De var politiska finder-katolik mot protestant-men personliga vänner.

Efter Ambras sätter vi GPS:en på ett nytt slott. Detta slott och dessa byggherre är mycket annorlunda än Ambras och Ferdinand. Linderhof är snarare en villa, och som kunglig villa inte ens en särskilt stor sådan. Byggd av Ludwig II av Bayern, och det enda av hans egna slott som någonsin blev färdigt. De andra slotten är förstås Herrenchiemsee och Neuschwanstein. På Linderhof bodde Ludwig rätt ofta, det var förmodligen som en tillflyktsort för honom. Det sägs att han aldrig hade några gäster på slottet utan alltid var där "ensam" med sitt tjänstefolk.

Linderhof är en orgie i guld och kristall, med dekorationer som hela tiden anspelar på Versailles och de franska kungarna, Solkungen inte minst. Det är ett jättepopulärt turistmål, så den Bayerska staten får nu förmodligen igen de pengar som slottet en gång kostade att bygga. Linderhof har visst beräknats kosta motsvarande ca 200 miljoner kronor att bygga. Med detta besök har vi sett alla tre Ludwigslott. Det är tre väldigt olika slott, så det går inte att säga att det ena är bättre än det andra. Min (Per) personliga favorit när det gäller överdåd är spegelsalen i Herrenchiemsee, den är fantastisk. Gjord som en kopia av spegelsalen i Versailles men byggd ännu större. Go Ludwig!

Efter Linderhof styr vi kylarprydnaden mot München, eller rättare sagt den lilla byn Forstinning strax nordöst om staden. Där bor Hans med familj, och vi ska hälsa på honom. Senast träffades vi på Anna och Björns bröllop vid nyår. Vi får även träffa hans två barn, Clemens och Magdalena, för första gången.

Tisdag 24:e juli, Sabbioneta till Innsbruck

BILDER OCH LÄNKAR KOMMER ATT LÄGGAS TILL SENARE

Nu är vistelsen i Mantua över och vi ska vända kosan norrut igen för att så skta ta oss hemåt. Men innan vi gör det blir det en sista utflykt som tar oss några mil söder om Mantua. Sabbioneta heter målet, och det är en liten ort eller by några mil söder om Mantua.

Sabbioneta som förmodligen ut idag ungefär likadant som när staden byggdes upp i mitten av 1500-talet. En av lillebröderna Gonzaga, förnamn Vespasiano, en som inte var huvudarvinge till Gonzagas rike i Mantua, bestämde sig för att bygga upp ett samhälle enligt de nya principer för stadsbyggnad som renässansen introducerat. Här finns en liten stad omgiven av en försvarsanläggning, vid vars ena kant vi parkerade bilen som synes på bilden nedan.

[bild på bilen och försvarsmuren]

I staden finns alla nödvändiga byggnader, från palats till koja, nybyggt och fräscht. Staden byggdes upp  under andra halvan av 1500-talet, och efter att hertigen (som Vespasiano sedemera blev utnämnd till) dött var det inte så många av hans arvingar som fortsatte att intressera sig för Sabbioneta. Många saker (lösa konstföremål, möbler etc) flyttades till andra ställen av familjen under de århundraden som följde, men husen och den fasta inredningen och dekorationerna blev kvar. Av någon anledning fick mycket vara kvar ända in i modern tid. Nu har man kunnat restaurera och återuppbygga mycket och hela samhället blev utnämnt till ett världsarv av UNESCO 2008.

En trevlig aspekt med Sabbioneta är skalan. Palatsen är inte enorma, rummen inte oändligt många. Lyx och hög kvalite ja.

Åter till bilen för att till slut påbörja hemresan geografiskt. Nu kommer vi bara att åka norrut under resten av semestern.

Slutmålet är Innsbruck i Österrike, men på vägen gör vi ett stopp i den norditalienska staden Bolzano. Här finns det ett nybyggt museum över ismannen, Ötzi, som hittades av två turister i alpgränslandet mellan Österrike och Italien 1991.
Muséet är trevligt och man får även se Ötzi själv också, i sin frysbox med titthål i.

Efter Bolzano åker vi över Brennerpasset till Innsbruck. Staden dyker upp runt en vägkrök, från pastoralt alplandskap till storstad på en gång. Vyn över staden är enorm och vägen ner till dalbotten är brant. När vi installerat oss på det gamla lyxiga Hotel Europa går vi ut på stan en stund för att äta middag och varva ner. Kvällen avslutas med kaffe och kaka på Café Sacher.

Måndag 23:e juli, utflykt till Verona

FLER BILDER OCH LÄNKAR KOMMER SENARE

Vi har råkat ut för ett litet streck i räkningen. Sevärdheterna både i Mantua och Sabbioneta är stängda idag. Museimåndag. Så vi har ett problem att lösa, dvs vad ska vi göra idag?

Vi bestämde oss för att åka till Verona istället. Med tåg tar det ca 50 minuter, även om det bara är fyra mil eller så. Men jag antar att det är en ännu sämre idé att ta bilen, så tåg blir det.

Vi kommer iväg vid lunchtid och är framme tidigt på eftermiddagen. Målet med besöket blir att se de romerska lämningarna som finns. Den största är förstås cirkusen där man numera t.ex. har operaföreställningar på sommaren.

På plats i centrala Verona konstaterar vi att detta verkar vara ett Venedig i miniatyr. Väldigt mycket turister, jämfört med Padua, Vicenza och Mantua. Efter att ha skaffat en stadskarta och fått de stora lämningarna från romartiden utpekade börjar vi promenera.

Veronas gamla stadskärna är inte heller så värst stor, så det är enkelt och snabbt att röra sig mellan sevärdheterna. Förutom gamla saker att titta på finns det gott om ställen att köpa nya saker på. Shoppingen här verkar rätt bra, med alla stora kända märken väl representerade.

Eftersom det fortfarande är supervarmt är vatten och glass det vi köper mest av, även om P var väldigt nära att skaffa sig en skjorta från Etro.

Förutom lite framgrävda romerska ruiner, några fasader från två gamla romerska stadsportar var den gamla romerska teatern och det museum som fanns där det mest sevärda. Den romerska bron över floden som finns kvar är inte så pjåkig, men den är svår att se eftersom man går över den. På håll kan man se den från stranden, men då är det svårt att se detaljer.

Dagens höjdpunkt ska förstås bli att se den romerska cirkusen, men där gick vi bet. På kvällen skulle det vara en dansföreställning så de hade stängt arenan tidigare än normalt. Av någon anledning. Sånt är livet. Nu har man fortfarande en anledning att vilja åka tillbaka till Verona i alla fall. Men det kändes rätt snopet, för jag (Per) tyckte när vi kom på eftermiddagen att vi skulle ta arenan sist. Sicken blunder.

Nu återvänder vi till basen i Mantua och på kvällen hittar vi en restaurang på baksidan av St. Andreasbasilikan. Baksidan är ofärdig och outsmyckad. Rått tegel och halvfärdiga krön. Jag vet inte om det är sedan kriget eller sedan den ursprungliga byggpperioden, men resultatet är en snygg, imposant och lite surrealistisk baksida, den var så oväntad på något sätt. Middagen bjuder på ytterligare en premiär, åsna. En god köttgryta med pasta. Sedan vandrar vi sakta hem genom stan till hotellet.

Söndag 22:a juli, Mantua

Söndagen den 20:e maj i år drabbades bland annat Mantua av en relativt kraftig jordbävning. Många byggnader skadades förstås, och vi var osäkra på vilka museer och andra platser/hus/palats som blivit så skadade att de stängts för renovering. På plats kan vi konstatera att det är rätt illa ställt. Palazzo Ducale är stängt, man har som nödlösning några futtiga och tomma rum öppna, men godsakerna är stängda tills vidare.

Så dagen börjar inte så bra. Vi vandrar runt palatskomplexet på utsidan och jag slås av hur oputsad utsidan av palatset är. Rå tegelfasad nästan överallt. Lite eller ingen puts och även ingen färg då heller. Den råa fasaden ger å andra sidan möjlighet att se hur mycket fasaderna har ändrats genom århundradena. En av de äldre delarna av palatset är byggt i form av en kvadratisk borg med torn i hörnen och vallgrav runt. Mycket pittoreskt.
Ö
När vi rundat ett av de sista palatshörnen stöter vi på den gamla teatern Bibiena som byggdes på 1700-talet. En ung Mozart var bland de första att uppträda i den. Teatern är en underbar skapelse med intim sal Cohen balkonger i fyra våningar, till och med runt scenen. Här finns det inget "back stage". En trevlig och pratglad kvinna som tog betalt för inträdet lät oss även gå förbi avstängningarna till de övre våningarna, så vi fick se mycket mer än normalt. Det var trevligt dagens första trevliga överraskning.

Efter en enkel lunch på ett imperialismens symboliska företrädare, McDonalds, passerade vi den charmiga Rotondan som visade sig vara en av de äldre kyrkorna i staden. Äldst tror jag inte den är, men det är kanske den äldsta originalbyggnaden? Liten och gullig är den i alla fall.

Relativt mätta och belåtna sätter vi kurs tvärs över stan till det andra stora palatset i stan, Palazzo Te.
Här är inget stängt på grund av jordbävningen tack och lov. Palatset byggdes nästan som sommarstuga och gästhus för Gonzagafamiljen. Det är ett härligt symmetriskt och lagomt stort ställe, med mycket av den ursprungliga dekorationen kvar. Framförallt en stor mängd fantastiskt dekorerade tak.

Efter rundvandringen i Te-palatset trekkar vi tillbaka över stan för att gå på stiftets museum, Diocesan Museum Francesco Gonzaga. Det är delvis skadat av jordbävningen, men det mesta går att se. Vi gick förbi här tidigare idag, men då var det stängt för siesta. Då pratade vi i alla fall med en som jobbade där, och som sade att det var stängt för just siesta. Samma person öppnar nu när vi kommer tillbaka och ringer på dörren. Han pratar en mycket begränsad engelska, men efter en stund visar det sig att han är bättre på franska, så P kan i alla fall kommunicera med honom. Vi vandrar in i silarna och bes lite gamla stenar, religiösa målningar. Efter en stund dyker vår vän upp och börjar guida oss. Det visar sig att han kan mycket om föremålen. Med intresse och entusiasm tar han oss igenom resten av museet, där vi får se väldigt välbevarade tapeter från Brygge och Paris, olika relikvarier i silver och guld och besatta med diverse juveler och kristallglas. Men framförallt får vi berättat mycket mer om prylarnas historia och deras sammanhang. Mycket trevligt! Det var dagens andra trevliga överraskning.

Nu är vi lite trötta och slitna men river ändå av stans två stora kyrkor, dels katedralen, dedicerad till Sankte Per, och dels basilikan Sankt Andreas. Katedralen är gammal, men har byggs om mycket genom årtusendena. Ursprungliga kyrkan tros ha byggs på 400-talet eller något i den stilen. Det är väl lite helgerån att säga det, men vi börjar bli lite trötta på kyrkor nu. Vi har sett rätt många vid det här laget. Både på den här resan och på tidigare resor.
En intressant sak med basilikan är i alla fall att en av de nya (för mig i alla fall) favoriterna är begravd här: Andrea Mantegna. Han har varit så populär att många av hans verk, även fresker, har flyttats från sina ursprungliga platser och hamnat på bland annat Louvren. Både bra och dåligt. På plats här i t.ex. Mantua så ser man hur svårt det ibland är att bevara sköra konstverk som målade fresker. Dessutom i ett område som av och till drabbas av jordbävningar. Å andra sidan är det förstås härligt att se konstverken i sin rätta och ursprungliga miljö. Som sagt var, det finns både för- och nackdelar med det. All konst har inte heller rövats bort i krig, mycket har förstås sålts eller bara flyttats också.

Som grand final på dagen drar ett litet åskväder med en knall och kort skyfall över staden. Nu är det dags att bege sig till rummet och laga middag, pasta pesto.

Lördag 21:a juli, Vicenza till Mantua

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTRAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Historien upprepar sig igen. Som ett par zigenare bryter vi än en gång upp från en stad för att tas till nästa. Målet denna gång är Mantua, ett stycke sydväst om Vicenza.

Men innan vi styr kosan rakt på det nya hotellet har vi några mellanstationer. Den första av dessa är ett av europeisk arkitekturhistorias stora landmärken. La Rotonda. Eller Villa Americo Capra som den egentligen heter. En av Palladios höjdpunkter, så även i arkitektens egna ögon. Det var en sen skapelse och han hade på sätt och vis samlat ihop sina erfarenheter och sin skaparkraft till att göra detta symmetriska mästerstycke. Likt ett gigantiskt lusthus står det på en kulle utanför Vicenza. Fortfarande i samma ägo som när den byggdes, bara det...

Lite motvilligt lämnar vi lusthuset för att ägna oss åt mer mundäna saker, innan vi når Mantua. Shopping. Vi ska besöka ett antal outlets idag. Bottega Venega, Armani och Valentino Fashion Group (Hugo Boss, Misoni, Marlborough m.fl.). Först stannar vi hos B.V., och det var nog en liten besvikelse. Förutom att vi förmodligen skrapade spoilern lite när vi parkerade innehöll butiken väldigt lite av intresse. Ett par mysbyxor för 1000 kr var det enda jag övervägde. Men avstod från. Inget köp där, vi åker vidare.

Nästa modepalats blir Armani. Här är det bättre utbud. Både jag och P handlar. Fråga mig inte hur många par skor jag köper! Jag skäms nästan. Detta var alltså ett mycket bättre utbud än B.V. Som sista delmål har vi Valentino Fashion Group som äger en massa märken. Liksom den första affären är detta något av en besvikelse. Men vi köper i alla fall ett par tröjor och strumpor. Basta. Nu får det vara nog. Mot Mantua.

Efter en relativt kort bilfärd når vi den nya staden, den sista på vår italienska rundresa. Hotellet verkar vara byggt i en gammal gård, som ligger i utkanten av Mantuas medeltida utkant. Dvs. det är ett mycket centralt läge. Rummet har ca fem meter takhöjd, det mesta som jag sovit under tror jag. Tyvärr verkar det vara lyhört, så vi får se om vi står ut i tre dagar och nätter.

En rundtur på stan för att äta middag och ta ut lite kontanter är sist på dagens program. Det ena går bra, det andra går dåligt. Kanske dags att föra över mer pengar till betalkortet.

Nu är vi i alla fall på ett hotell med ordentligt internetförbindlse, så nu kan vi uppdatera bloggen oftare och förhoppningsvis lägga på lite bilder och länkar.

Torsdag och fredag 19:e och 20:e juli, Vicenza

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Palladiodags! I stora lass. Nu ska det beskådas Palladiohus. I centrum finns ett dussintal eller så. Många är fortfarande privata hus som det inte går att se insidan på, inte utan att kontakta folk i förväg etc. Sådant har vi inte orkat göra. Så vi får nöja oss med utsidan för det mesta. Första stoppet är dock öppet för besökare, det är nämligen en teaterbyggnad.
Teatro Olimpico blev Palladios sista verk, han dog strax efter att ritningarna blivit färdiga. Teatern är byggd som en romersk amfiteater och den scendekor som man hade för invigningspjäsen, Oidipus, finns fortfarande kvar. Den togs aldrig bort och är sedan dess en permanent del av scenen. Det skulle vara kul att se en pjäs här, men inte nu. Det finns ingen luftkonditionering, förstås, och att sitta i ett rum med 500 andra människor just nu känns inte som en bra idé. Men gärna en annan gång.

Sedan går vi runt i två dagar och tittar på fasader till hus ritade av den store arkitekten. Tyvärr är två av de byggnader man vanligtvis kan se insidan på stängda på grund av renoveringsarbeten, Palazzo Chiericati och det vackra Palazzo della Regione. Det senare är ett medeltida palats som Palladio designade en ny fasad till. Det uppdraget blev hans stora genombrott som arkitekt. Sedan bar det spikrakt upp till de högre arkitekturerna sfärerna, och odödlighet.

När vi inte sett på fasader har vi antingen gått i affärer, för där finns det ofta luftkonditionering. Ni kommer väl ihåg att vi har det varmt här nere, inget regn, bara sol och värme.

På fredag börjar vi med att ta bussen en bit från centrum till Villa Valmarana. Lite mindre palats utanför centrum. Resan tillbaka till stan tog längre än beräknat, för bussen verkade bara gå en gång i timmen. Dete blir en lång väntan i värmen, men till slut kommer bussen i alla fall.

Väl tillbaka i stan lyckas vi besöka några museer, äta lite mer glass och shoppa lite. Vi är ju på semester trots allt.

I morgonsur det dags att åka vidare. Österut till Mantua, som är en betydligt mindre stad än både Vicenza och Padua. Det ska bli spännande, där ska det finnas fina fresker av Mantegna som vi bekantade oss med lite i Padua. Det finns även några spektakulära palats där, som vi ska besöka. Vi ses där!

Lördag 21:a juli, från Vicenza till Mantua

Onsdag 18:e juli, från Padua till Vicenza

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Åter dags att byta stad, från Padua till Vicenza. Denna gång är det inte långt att åka, bara fura mil eller så.
Eftersom resan inte kommer att ta någon tid har vi planerat för några utflykter istället.

Vi börjar med att ställa in siktet på Villa Pisano strax öster om Padua. Det är ett palats som byggdes i början på 1700-talet av dogen i Venedig, Alvise Pisani. Efter familjen Pisani köpte Napoleon huset och sedan gick det til olika ägare för att till slut hamna i statlig ägo i början av 1900-talet. Det är ett strålande litet palats i visst förfall. Särskilt den stora parken är i delvis dåligt skick. Risk för nedfallande grenar gör att nästan alla ytan är avstängd för besökare. En rolig sak som är i strålande skick är en labyrint av häckar. Till centrum finns det vara en väg, och den var inte lätt att hitta. Som tur var skam man fuska och ta hjälp av en person, anställd, som sitter i mitten av labyrinten och kan ge instruktioner om vilken väg man ska gå. Tack och lov fick man hjälpen även på vägen ut, annars hade det kunnat sluta illa. I vilans park finns även ett stall, som är byggt som en palatskuliss. Det hela är väldigt vackert och man skulle nog kunna tänka sig att bo så där. Bara man fick lite hjälp med dammsugningen och lövkrattningen på hösten.

På vägen till och från Villa Pisani finns det en mängd stora villor, eller små palats, som skymtar bakom höga murar och täta parker.

Efter Villa Pisani gjorde vi ett försök att besöka en vingård, eller snarare butiken till en vingård. Vilken? Ajax hade bara googlat fram via några lämpliga fraser, och tog den första träffen. Det var en förstklassig träff skulle det visa sig.

Vingården heter XXXX och producerar både rött och vitt vin. Inget speciellt med det. Men butiken vi handlade i visade sig ligga intill muren till en annan villa, från 1500-talet. Byggd av dåvarande biskopen i Padua kom den att kallas Villa dei Vescovi. Under många hundra år tillhörde den kyrkan och användes av biskopen i Padua. Först på 1960-talet såldes den av kyrkan till en privatperson, som efter en tid donerade den till staden Padua.
Villan är rätt modest, i alla fall om man jämför den med något som Villa Pisani. Den här villan har ingen stor park omkring sig och antalet rum är inte merit en dryg handfull. Så skalan är mer mänsklig kan man säga. Men läget. Den ligger på en liten höjd som i sin tur är omgiven av små berg, som påstås vara gamla vulkaner, vid namn YYyY. Lagomt stora rum, mycket jordtoner i färgerna, två stora loggior i öster och väster. I närheten finns vingårdar, ängar och skogar. En fantastisk sommarstuga med ett fantastiskt läge helt enkelt. Villan sköts numera av FAI, italienska motsvarigheten till engelska National Trust. Vi har väl inget motsvarande i Sverige, eller?
Det som gör att denna villa är ännu intressantare är att FAI har låtit inreda två små våningar på vinden. Varje våning har två sovrum, ett stort vardagsrum med kökoch badrum. Om det var ett badrum till varje sovrum eller bara ett badrum att dela på kommer jag inte ihåg. Men det kostade bara 200 euro per natt att hyra en sådan våning. Och man får tillgång till hela, eller delar av, Villa dei Vescovi förstås eftersom man bor på husets vind och måste gå igenom huset gör att komma till våningarna! Detta är ett hett alternativ att återbesöka! Någon som vill följa med?

Nästan lite motvilligt lämnar vi villan för att börja åka mot Vicenza. På vägen seger vi en skylt till en känd barockträdgård, Valsanzibio. Det är en av de tidigaste barockträdgårdarna som byggdes, och den ägs fortfarande av samma familj som lät bygga den på 1600-talet. Även här finns det en labyrint, men den här gången vågade vi oss inte in i den. Det var återigen för varmt, och vi hade redan vimsat runt i en labyrint denna dag. Det får vara någon måtta med hur många häckar man orkar kuta runt i på en och samma dag.

En egenhet som jag börjar notera i dessa privatägda hus och trädgårdar är att man inte lägger så mycket pengar på fina byggnader för biljettförsäljningen. Eller på kassaapparate och liknande. På detta ställe var det ett litet krypin som verkade urgröpt ur en mur, och som kassalåda hade man en plåtburk som en gång innehållit Mor Annas pepparkakor. Hur nu den hittat till detta italienska krypin för biljettförsäljning.

Vi är åter på väg till Vicenza. Då spelar GPS:en oss ert spratt igen. Det finns nya vägar som den inte känner till och vi åker på lite omvägar hit och dit, innan vi är på rätt spår igen. Har jag sagt att man kär som tokar i detta land? Idag får vilse konkreta bevis. Inom en timme kör vi förbi två olycksplatser. Hoppas bara att det inte var allvarliga personskador.
Trafiken här är intensiv, man ligger tätt bakom varandra i 130 km/h på motorvägen. I städer oc på landsbygden svischar motorcyklar, mopeder och vespor förbi i hög hastighet och förarna och passagerarna har bara hjälmar på sig. Inget annat skydd. Inte undra på att det blir skador när man åker omkull.
Live fast and (possibly) die young verkar vara mottot här.

Till slut kommer vi i alla fall fram till hotellet i centrala Vicenza, just utanför den medeltida stadskärnan. Perfekt läge för att utforska centrum. Tack och lov är det luftkonditionering även på detta hotell. För vi har väl sagt att det är varmt här? Ca 35 grader i skuggan. Tyvärr har detta hotell dåligt med internetförindlese så dessa blogginlägg skrivs offline och laddas ut i efterhand när vi får tillfälle.

Nu är det relativ sent och vi beger oss snbbt ut på stan för att hitta något att äta. Vi hittar ett café med självservering. Man beställer och hämtar mat själv, likaså vin och annan dricka som man tar i en tillbringare från en kran. När man är klar så går man till en kassa och berättar vad man ätit och betalar för det. Oväntat ärlighetssystem! Mycket sympatiskt, men kaotiskt är man gör det för första gången.

Efter middagen strosar vi genom centrum och spanar in några Palladiohus. Vicenza är ju Palladios hemstad med en massa hus efter hans ritningar. Hela vistelsen här kommer att gå i hans namn.

Tisdag 17:e juli, Padua

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED LÄNKAR OCH BILDER LÄNGRE FRAM

Idag måste vi gå upp tidigt för vi har en tidsbokning. Inte med en tandläkare eller doktor, utan med ett kapell. Paduas mest berömda konstverk är freskerna i ett kapell som heter Scrovegnikapellet. Namnet på kapellet är efter den man som lät bygga det i början av 1300-talet.

Vi är lite tidiga, jag gillar att vara ute i god tid. En egenskap som däremot inte verkar så nödvändig i Italien, nu när jag har lite mer erfarenhet av landet. Men vi vill inte ta några risker så vi är ute i god tid. Under tiden vi väntar strosar vi in i en närbelägen kyrka, Chiesa degli Eremitani. Där finns fresker av en annan berömdhet, Mantegna. Tyvärr förstördes stora delar av freskerna under andra världskriget. Man har fortfarande en massa småbitar sparade, ifall man i framtiden lyckas komma på något sätt att sätta samman dem igen. Hoppas det lyckas. Man får associationer till det som händer i Timbuktu nu, kulturskatter som överlevt många århundraden raseras på ett ögonblick.
Som tur är finns det bra bilder av freskerna, så vi kan fortfarande beskåda dem på sätt och vis.

Nu närmar sig klockan nio. Varför är det så viktigt? Jo, trycket på att se Scrovegnikapellet är så stort att man infört tidsbokning. Dessutom tillåter man bara högst tjugofem personer i taget att se freskerna. Detta för att inte luften i kapellet ska förorenas när besökarna går in och ut ur kapellet.
För att kontrollera luften finns det en luftsluss som besökarna sitter i i ca en kvart i innan dörren till kapellet öppnas. Om det är nödvändigt eller vara ett sätt att göra sig märkvärdig på vet jag inte. För på morgonen innan kapellet öppnade såg vi vaktmästaren komma ut genom kapellets gamla huvudingång och då måste massor av ofiltrerad utomhusluft ha sluppit in till de dyrbara freskerna.
Proceduren skapar i alla fall en viss högtidlighet. Till sist släpps man in i kapellet och får se freskerna. De målades av Giotto ca 1309-1310. I Sverige har vi knappt mer än krukskärvor och runstenar från den här tiden. Jag gissar att en del kyrkomålningar i Sverige vid den här tiden kan ha haft vissa liknelser med Giottos verk. Till exempel finns domedagen avbildad med en massa djävlar som gör allehanda saker med folket i helvetet. För oss som inte är religiösa så är dessa bilder de finaste, för dessa djävlar är så söta. Trots fotoförbud vågade jag mig på en smygfotografering och på väggen till vänster om P ser man denna del av konstverket.

Efter en dryg kvart blir man utföst ur kapellet för att ge plats åt nästa grupp. Vår grupp var inte fylld alls, och gruppen efter oss var bara fyra personer. Det är alltså inte fullbokade på långa vägar.
En fantastisk upplevelse är det hur som helst.

Efter Mantegna och Giotto är vi lite matta, men inträdet till kapellet ger oss även inträde på ett antal andra museer så vi sätter åstad att besöka dessa. I samma komplex som Scrovegni finns även några andra museer som vi också tittar in i. Det första och största är en tavelsamling. Många fina bilder, väldigt många. Till slut nästan rusar vi genom rummen vara för att komma till slutet. Eller rättare sagt, man kan inte ta in så mycket intryck, man bara måste få vila sinnena.

Då kan det hundra korkat att genast bege sig till ett nytt museum, men det är just vad vi gör.

Nu kommer vi till Palazzo Zuckermann, ett palats byggt av en rik affärsman för ca 100 år sedan, med utställningar av diverse saker främst från 1800- och 1900-talet. Änden här blir man rätt fort matt av alla tallrikar eller solfjädrar eller stolar. Vi går rätt snabbt igenom rummen.

Efter lite lunch går museijakten vidare, och nu går vi faktiskt på pumpen. Vi ville gå på universitetsmuseet och se den gamla anatomiska teatern. Men det gick inte, det är inte öppet så mycket och vi var för sent ute för dagens öppethållande. Synd, det hade varit kul att se en av de teatrar som var förebild för den i Gustavianum i Uppsala.

Dagens andra pumpgående var när vi ville besöka de arkeologiska utgrävningarna som pågår under Palazzo della Ragione. Man skulle ringa ett telefonnummer för att boka ett besök, men ingen svarade när vi ringde.

Eftersom detta är sista dagen i Padua fortsätter vi att pinna på, trots värmen. Väl över 30 grader i skuggan.

Nu styr vi kosan mot de två enorma basilikorna Sant Giustina och Sant Antonio, som ligger några stenkast från varandra. Giustina är äldst av de båda, med ca 700 år eller så. Och då ska man tänka att Antonio är ca 800 år gammal. Hur mycket som fins kvar från tiden när de byggdes diskuteras nog, men starten för någon del av kyrkorna är i alla fall då.

Som brukligt är de byggda över någon relik eller två. I Guistina finns reliker av bland annat evangelisten Lukas.
Framförallt Antonio är en stor vallfartsplats med oerhörda mängder besökare.

Jag vet inte om det framgår på bilderna, men det är också väldigt stora kyrkor. Det känns som om en vanlig svensk kyrka skulle rymmas inuti dessa väldiga byggnader. Maffigt är det, och hur ska då inte människorna förr i tiden ha upplevt dem? Vi är i alla fall vana vid stora hus i glas och betong. Tanken svindlar lite.



Efter all denna andlighet söker vi lugn och ro på ett annat ställe, den botaniska trädgården som tillhör universitet. Den ligger praktiskt nog mitt emellan de båda basilikorna. Denna trädgård är jättegammal, som så mycket annat i denna stad. Den är unik på så sätt att den har kvar sin ursprungliga layout från 1500-talet. Kvartersindelningen alltså. Den har utvidgats utåt genom åren, men bara med nya saker. Ett trevligt sekulärt inslag i den annars rätt så religionsinfluerade agendan.

På kvällen besöker vi ett trevligt vinhak, där vi köper lite smått och gott att ta med hem. Därpå till en restaurang för en god middag. Hela tiden är det väldigt varmt. Sade jag det förut?

Det enda goda som värmen där med sig är att vi får en bra anledning att köpa glass! Min favorit just nu är en sorbetliknande sak som kallas granita. Citrongranita är mycket läskande och uppfriskande i värmen.

Måndag 16:e juli, Venedig

DETTA INLÄGG KOMMER ATT KOMPLETTERAS MED BILDER OCH LÄNKAR SENARE

Upp tidigt, eller så var tanken i alla fall. Tänk att stå på Piazza San Marco i soluppgången. Äh, det är bergis tonvis med turister som tänker samma tanke och som faktiskt ÄR där i arla morgonstund. Så vi tog 9-tåget istället. Man kunde välja på ett tåg som kostade 35 kronor och ett annat som kostade 130 kr. Båda med luftkonditionering. Enkelt val, och Venedig kommer ändå att kosta mycket att besöka.

Jag har aldrig varit där förut, medan Peter var där för länge sedan. Det är förstås alltid spännande att komma till en plats första gången, men Venedig har man ju "sett" mycket på film genom åren så skulle det verkligen vara som att komma till en ny plats?

Ja, det var det. Trängseln, värmen, dofterna. Miljoner turister, 30 grader, eller mer, redan på förmiddagen och unken doft från de mindre kanalerna. Men det var en kul känsla att äntligen själv få gå över en av Venedigs broar.

En av de första sakerna man brukar göra när man kommer till ett nytt ställe är at skaffa en karta. Det gjorde vi inte här av någon anledning. Och gissa om det är svårt att hitta i denna stad. Om en gata är rak i nere än 20 meter är det en autostrada. Kanske lite överdrivet, men ändå. Ett helt oregelbundet gatunämnd och kanaler som här och spärrar vägen gör att man inte kan använda någon slags logik när man ska ta sig från en plats till en annan. Som tur är finns vissa landmärken skyltade på många ställen, men några stadskartor finns inte uppsatta som i en del andra städer. Det kanske skulle göra att försäljning av kartor inte skulle vara så stor som den nu är. Men vi försökte i alla fall klara oss utan, och vi lyckades faktiskt.

Tågstationen ligger i ena utkanten av stan, och vi skulle till piazza San Marco som är turisthjärtat i staden. Då är första målet att ta sig till rätt ö och till den finns det bara några broar, varav den ena är Ponte de Rialto. Den skulle vi ta, de andra är på helt fel ställen. Att ta båt skulle vara lite för enkelt.

Genom ett enormt gytter av gator, som alla känns lika smala som de trångaste gränderna i Gamla Stan, beger vi oss. Efter att i början ha försökt navigera med förnuftet och känsla för riktning övergick vi till att följa skyltarna. Bra var det, för annars hade vi väl irrat omkring där fortfarande. Så når vi till slut bron, och jag tar förstås bilder både från bron och på bron, medan P tålmodigt väntar ivrig att komma vidare.

Efter Rialtobron sätts målet på San Marco. Mer grändgytter i det oändliga. Men så,
efter en god stunds navigerande går vi genom en modest portal och helt plötsligt står vi på Piazza San Marco. Med basilika, torn, palats, kolonner och hela konkarongen! Det var en häftig känsla.

Piazza San Marco är torget med den berömda basilikan med samma namn och flera stora palats, det mest kända är Palazzo Ducale där Venedigs högste ämbetsman, dogen, tvingades bo. Att vara doge av Venedig verkar inte ha varit en enbart rolig grej, om man jämför med en genomsnittlig envåldshärskare. Till at börja med var Venedig inte en diktatur, utan nästan en demokrati. Dogen valdes, visserligen på livstid, men bestämde inte på långa vägar över allt och alla. Det känns nästan som om han var mest en ceremoniell roll, medan den riktiga makten fanns i en lång rad kommittéer.

Nu är klockan ungefär elva, men torget är knökfullt av turister. Många köar till de olika sakerna som finns runt torget. Vi inser att vi inte kommer att hinna se så många av Venedigs alla häftiga saker, dels för att tiden inte kommer att räcka till och för att det är så himla trist att köa. Men Palazzo Ducale blir första kön vi ställer oss i. Den är inte så jättelång och den rör sig rätt fort. Undre tiden pratar vi med några medköande som var ett medelålders amerikanskt par. Han var på affärsresa till Europa och hustrun passade på att hänga med. Han hade bysantinsk konst som hobby, och här finns det gott om sådant.

Väl inne i palatset är det bara att börja vandra. Det är rum efter rum med något fantastiskt i, oftast väggarna och/eller golven. Möblerna finns inte kvar här. Palatset var både bostad för dogen och huserade alla de olika kommittéerna som bestämde över allt i staden. Man ska komma ihåg att Venedig en gång var en stormakt, och under lång tid. I över tusen år fanns det en doge. Även om storhetstiden av över då, så var det Napoleon som till slut erövrade Venedig och satte stopp för dess självständighet.

Efter en stund blir man lite blasé och tänker, jaha ett till rum med fantastisk eldstad i marmor, guldskimrande kassettak och Veronesifresker på väggarna. På något sätt blir man överfull av intryck på ett sånt här ställe. Turen genom palatset inkluderade en rätt lång vandring genom de gamla fängelsehålorna. Men allt är så rent och snyggt nu, den riktiga fängelsekänslan var tack och lov borta sedan länge. Det var nog rätt eländigt där då det begav sig.

Nu orkar vi inte mer, så vi lämnar detta palats. Istället går vi några meter på San Marco och ställer oss i nästa kö, denna gång till basilikan. Den kön rör sig också rätt fort så vi är ganska raskt inne i den mosaiktäckta kyrkan. Vi börjar med att grupp på vinden där det finns ett museum och en utgång till en balkong som går runt hala kyrkan. Från balkongen har man en strålande vy över hela piazzan.

Efter att ha beskådat kopparhästarna i original i museet undrar man om de verkligen kan vara över 1500 år gamla. De är i alla fall vackra.

Som på de flesta ställen här i Italien är det förbjudet att fotografera i kyrkor, museer etc. Så detta måste göras i smyg. Eller något sådant, för nästan alla fotograferar i alla fall helt öppet utan att någon säger till. Det kanske säger någonting detta land, vad vet jag.

En sak som förvånade mig med basilikan var att den var så mörk invändigt. Bilder man ser i böcker brukar se annorlunda ut. Det finns visst en belysning, men den tänder man bara en timme om dagen och vi kom dit efter att det varit tänt. Jag tog några bilder i smyg men på grund av mörkret så ser man inte så mycket av guldglansen.

Anledningen till att basilikan byggdes finn fortfarande kvar, och det är för att husera relikerna efter lärjungen Markus. Graven, eller relikerna, finns under huvudaltaret. Del av altaret är en fantastisk förgylld silverskärm som är juvelbesatt. Riktigt bling-bling. Där vågade jag inte ta något kort tyvärr. Men det finns kort på nätet.

Ut ur kyrkan. In i värmen, som var betydande. Som fortfarande är betydande, hela Italienvistelsen har det varit mycket varmt. Nu äter vi och sedan ska vi försöka hitta en eller två butiker. Utan karta är det en utmaning. Efter irrande ett bra tag, med ett och annat kyrkbesök på vägen samt konsultation av andra turisters kartor springer vi på en av butikerna vi är ute efter. En pappersbutik. Det är papper, troligen handgjort, med reliefer. Änden ordet fanns flera snygga saker så köper vi inget. Antingen är det lite för dyrt eller så är det fel färger.

Nu börjar värmen och tröttheten ta över så vi sätter kurs mot järnvägsstationen. Klockan är vid det här laget runt fyra på eftermiddagen. Det tar sin modiga tid att tråckla sig tillbaka till stationen, men till slut är vi där och mitt första, och Peters andra, besök till Venedig är över. Jag återvänder gärna för att se mer, men då ska det helst vara när det är svalare och, om möjligt, lite mindre turister.

Nu kändes det faktiskt skönt att åka ifrån Venedig. Värmen och trängseln hade tagit ut sin rätt.

Tillbaka i Padua är det middagsdags och P har hittat ett ställe som ska vara trevligt. Ett ställe som lokalbefolkningen går till. Genuint. Och det var det. Det satt till och med ett långbord med en massa italienska farbröder och åt. De satt där när vi kom, och de satt kvar när vi gick efter någon timme. Maten var god, jag åt hästkött och kanin och P åt lite mer vanlig pasta pesto och gorgonzolasallad. Höjdpunkten på middagen var kanske upptäckten av Prugna, en likör gjord på plommon. Det måste inhandlas innan vi lämnar landet.

En lång dag, och ett lång blogginlägg, är över!

Söndag 15:e juli, från Graz till Padua

Inlägget kommer att redigeras mer och förses med bilder, så återkom hit senare!


Så lämnar vi Österrike för en stund, vi kommer att komma tillbaka på vägen hem, för att åka till Italien. för mig, Per, är det första gången jag kör bil i Italien. Lite nervös för deras hetsighet i trafiken är jag nog. Men å andra sidan börjar jag bli van, för polacker, tjecker, slovaker och österrikare är rätt hetsiga i trafiken de också!

Vägen från Graz till Italien är mycket vacker, med höga och branta berg runt om. På vägen hade vi dåligt väder långa stunder och ett tag var det till och med åska. När vi passerade gränsen så sken solen, nästan. Från att ha varit ca 13 grader som kallast steg temperaturen nu raskt till nästan 30 grader. Det verkar vara lite bättre än i Sverige just nu. Det är eftermiddag när vi kommer fram och vi går och hämtar ut våra bokade Padua-kort och biljetter till Scrovegnikapellet. Kapellet är så populärt att man måste boka en tid för besöket, och man får bara vara där i 20 minuter. Man är i kapellet i grupper om max 25 personer och man går igenom en luftsluss för att komma in i det. Detta är vad som sagts inför besöket, återstår att se hur det blir i verkligheten.

Vi besöker nu några av de centrala sevärdheterna i Padua. Första anhalten är palatset della Ragione. Det bygdes alldeles i början av 1300-talet och användes då som lokal för Paduas domstolar. Det är ett häftigt palats/hus i alla fall. Övervåningen är ett enda rum, stort som en islada! Det kan vara svårt att se på fotografiet, men det är nog det största rum jag varit i, som inte är byggt i modern tid.

Biskopspalatset

Gratisutställningen

Prato della valle

Middag

Lördag 14:e juli, Graz

Uppe med tuppen igen, idag för att ta spårvagnen från staden till ett slott utanför kartan över stadskärnan. Eggenberg är ett Österrikiskt Skokloster. Eller så är Skokloster ett svenskt Eggenberg.



Hur som helst, Eggenberg är ett välbevarat 1500-, 1600- och 1700-talsslott. Efter 1700-talet har det nästan inte förändrats alls. Numera museum, både i sig själv och som lokal för en tavelsamling Alte Galerie. En bra samling med informativa texter, till och med på engelska. En fin Bruegel är ju svår att inte gilla. Men om det är Pieter den äldre eller yngre är jag osäker på. Troligen den yngre.



Panoramabild från den stora salen i slottet.

När vi traskat runt Eggenberg i tre timmar tar vi spårvagnen tillbaka till staden. Efter en lunch blir det mer kyrkor och muséer. Och shopping. P köpte ett par Lederhosen! Bildbevis kommer att komma vad det lider. Själv köpte jag bara en tröja. Inte alls lika häftigt! Och inte alls lika "kinky" heller.



Det sista muséet blir Museum im Palais (ett av de muséer som ingår i konglomeratet Universalmuseum Joanneum) som har lite smått och gott av gamla saker. En kejserlig vagn för att åka till kröningar och bröllop i, från 1400-talet och ett urval av en Habsburgsk prins skolböcker var några av höjdpunkterna. Skolbok är inte helt korrekt. Det var små planscher över olika teman. Religion, politik, och vetenskap var några av ämnena. Att prinsen vara var sex år när han använde dem var kanske det mest anmärkningsvärda. Enligt guiden/vakten i rummet fick prinsen studera åtta timmar om dagen redan som sexåring. Idag skulle det kallas något annat än uppfostran och utbildning.

Under middagen började det ösregna, så att tillbringa resten av kvällen i en biergarten var inte att tänka på. Tillbaka till hotellet och nya friska tag i morgon. Maten har gått i Österrikiska tecken under hela besöket. Inte en enda hamburgare eller pizza har konsumerats. Pizza får vi ju tillfälle att äta under Italiendelen av semestern.

Per försöker lära sig dricka öl, men har fastnat på radler-stadiet. Ibland får man roade miner från personalen när en man beställer en dylik dryck. Tsk, tsk, så fördomsfulla de är.

Torsdag 12:e juli, Bratislava till Graz

Dags att byta stad igen. Hotellet vi bott på har varit trevligt, med väl fungerande luftkonditionering. Det behövdes eftersom vädret varit mycket varmt. Idag är det lite svalare. Sista besöksmålet i stan blir det gamla krigsmonumentet Slavin, byggt i början av 60-talet. En traditionell öststatsgranithög på toppen av ett berg. Nedanför på bergssidorna håller de diplomatiska villorna till, med spektakulära vyer över stadens omgivningar.



DMD är en kul app i mobiltelefonen som gör det enkelt att ta panoramabilder. Så här ser panoramat ut från Slavin. Följ länken och använd "fullskärmsläget" och dra sedan i bildens vänster- eller högerkant.

Nu sätts kursen raskt mot Österrike och Graz. Via ett litet utflyktsmål som heter Bärenschützklamm (Wikipedia verkar bara ha en artikel på tyska om B). Det är en ravin som gröpts ut i berget över årtusenden av rinnande vatten. Enligt hemsidan skulle den stora turen ta fyra timmar, två timmar upp och två timmar tillbaka. Så blev det nästan. Men vilken tur. En enormt brant klättring längs ravinen på timmerbroar, ibland snudd på helt vertikala. 2500 träpinnar att pinna över. Så kändes det i alla fall.





Efter ca två timmars koncentrerat klättrande nådde vi toppen, en restaurang i rustik alpstil. Till vilken det går en bilväg. Någon jätterusning var det inte, men vi har inte ensamma där.



Vägen ner går inte genom ravinen, tack och lov. Att gå nerför där skulle jag vägra göra! Nedfarten är en mer traditionell stig, men mycket brant även den så nedfarten tar lika lång tid på grund av att man hela tiden måste parera och se till att man inte snubblar. Drygt fyra timmar efter starten är vi tillbaka vid parkeringen. Trötta men nöjda. Själv vågade jag inte använda telefonen för att ta några bilder på vägen upp, jag var helt enkelt rädd för att tappa den. Måste kolla om man kan skaffa armledsband till den på något sätt.

Raskt in i bilen för att åka den lilla biten som är kvar in till Graz. Hotellet heter Daniels och är ett designhotell beläget i en uppfräshad 60-talsbyggnad med utsikt över delar av tågstationen. Just nu är det en byggarbetsplats, oklart vad som byggs. Ser ut som att man sänker spårvagnen under marknivå eller något i den stilen.



En snabb promenad in till gamla staden för en middag och snabbtur genom delar av densamma. Under de kommande dagarna kommer vi att traska igenom dessa gator ett flertal gånger.
Sedan tillbaka till hotellet för att sova. Alpluften har gjort oss supertrötta!

Onsdag 11:e juli, Bratislava

Då var det dags att göra Bratislava. Uppe med tuppen för att äta frukost och hasta ut på stadens gator och torg. Första anhalten för dagen blir slottet som ligger på ett berg högt över staden. Men på vägen råkade vi passera St. Martinskatedralen, där man bland annat kunde titta ner i en liten krypta. Kyrkan är känd för att ha varit kröningskyrka för en massa Habsburgare.



Samma Habsburgare som bebott och byggt på slottet ovanför staden. Slottet är gammalt men har byggts på och brunnit ner genom århundradena. Senast det brann ordentligt var för ca 200 år sedan, och ruinen stod kvar ända till 50-talet. Då bestämde man sig för att återuppbygga slottet istället för att riva ruinen. Det vi fick se av slottet var mest tomma rum och några pinsamma krukskärvor i en "skattkammare". Skrattkammare hade varit mer lämpligt namn.



Det bästa med slottet som vi kunde se det var utsikten från tornet. Den var riktigt bra!



På den här bilden ser man Donau och bron med UFO:t på pelaren. En spejsad sak, kan man säga. Bron kallas Nya bron och byggdes i slutet av 60-talet och några år framåt.

Sade jag att det var varm i Bratislava just nu? Runt 30 grader varmt, så att knata upp och ner för berg var lite svettigt. När vi så småningom kommit tillbaka till stan flanerade vi runt och tittade in i stadshusets representationsvåning. Den innehöll mer bilder och tapeter än slottet i alla fall.

Jakten på konst gick sedan vidare men jaktlyckan var begränsad. Kanske berodde det på att jag var lite vanvördig mot en gammal förtryckare.



Det roligaste konstverket för dagen var en bild över en modern kvinna som man inte muckar gräl med i första taget!



Sedan vila på hotellet följt av en middag på typiskt Slovakiskt ställe. Gott och mättande, och söt serveringspersonal.

Tisdag 10:e juli, Olomouk och Bratislava

Sista dagen i Wroclaw började med en rask promenad för att titta på en matmarknad. Den var fin, men tyvärr är det ju svårt att köpa med sig färska varor. Sedan sade vi farväl till Rynek och dess Rådhus.




Så säger vi farväl till Polen och sätter GPS:en på Olomouc i Tjeckien, där ska vi titta på en kolonn och äta lunch. Körtid ca 3-4 timmar. Men så fel det kan bli! Åter igen vill inte verkligheten och GPS:en komma överens. När vi närmar oss gränsen på motorvägen börjar vägskyltarna se konstiga ut; ortnamnen i Tjeckien som finns på skyltarna är överkryssade. Underligt tyckte jag, men vad kan det betyda? Jo det vet vi nu. Vägen tar slut vid gränsen! Tjeckerna (antar jag) har inte byggt färdigt sin del av motorvägen. Men ändå finns den på GPS:ens karta! Detta kommer att bli ett mycket surt brev till TomTom. Även kartboken från brittiska AA har med vägen som om den existerade. Snacka om snurrigt! Resultatet blir att man måst vända och ta en räcka småvägar för att så småningom komma in in Tjeckien via väg 78. Detta förlorade vi nästan två timmar på.

Till slut hamnade vi i alla fall i Olomouc. Här ska vi beskåda världsarvet Trefaldighetskolonnen från första halvan av 1700-talet. En stor sak i sten. Den som har bra ögon kan se repliken av en kanonkula som finns en bit upp på "spiran".



Olomouc bjöd på fler överraskningar. Bland annat hittade vi en eremitgrotta i anslutning till en kyrka. Kyrkor fanns det dessutom gott om. Som överallt annars i denna del av Europa.



Runt ett annat hörn hittade vi ett kapell, Sarkanders kapell, som är byggt på den plats som Johan Sarkander (sedemera helgonförklarad) led sin martyrskap. I källaren till kapellet i en provinsstad i Tjeckien, vad hör man där? Svenska! Vi som inte sett eller hört svenska sedan vi lämnat färjan från Trelleborg. Det var ett gäng tjeckättlingar som var "hemma" och hälsade på släkt och vänner. Världen är liten.



Nu går resan vidare till Slovakien och huvudstaden Bratislava, där vi ska bo på Hotel Marrol's. Det första som hände var att receptionisten ville bjuda på ett glas mousserande medan vi checkade in. Scandic, släng dig i väggen! Nu är det lite sent och var en snabb promenad genom den gamla stadskärnan och äter en enkel middag två ett typiskt Slovakiskt hak. Tyvärr regnar det lite lätt så paraply är nödvändigt. Fördelen är att värmen lindras, från ca 30 grader nr till lite humanare temperaturer!



På väg tillbaka till hotellet tar jag denna panoramabild som kanske förmedlar lite av kvällsstämningen från stadens centrum. Med detta säger vi godnatt!

Måndag 9:e juli, Wroclaw

Efter att ha tryckt i oss hotellfrukosten åkte vi mot Swidnica och dagens första mål - fredskyrkan i Swidnica. Byggd efter 30-åriga krigets slut som en av tre protestantiska kyrkor i denna katolicismens högnäste. Eftersom utsidan var tvungen att vara diskret gick de bananas interiört. Änglar, guld och krusiduller!



Därefter åkte vi till Polens tredje största slott - Ksiaz. Otroliga 150,000 kvadratmeter slottsyta. Vete tusan hur det går till, och inte är det något elektroniskt heller.

Privatbostad åt rikingar, senaste familjen som bodde där hade ägt stället i över 400 år. Sedan kom kriget och man flydde till Tyskt kärnområde, och sedan flyttades gränserna. Sovjetsoldater plundrade det som traktens befolkning inte redan snott eller familjen tagit med sig. Under kriget fanns planer på att inrätta ett högkvarter åt Hitler här. Berget under slottet är perforerat av gångar, och det finns rykten om att det fortfarande finns oupptäckta sådana... Det saknas visst en faslig massa betong som man vet användes/skickades till slottet under krigsåren.

Numera en stor turistattraktion, man kan vandra runt i delar av slottet själv, och på lite terrasser utanför. En mäktig anläggning. En verklig höjdpunkt var besöket i slottstornet. 130-någonting vindlande trätrappsteg till en fantastisk utsiktspunkt. Där kändes det som att men kunde se till världens ände. Eller i alla fall väldigt långt.

Framsidan av slottet:


Baksidan av slottet:


P och Per i det blå:


På vägen hem blev det lite drama. På motorvägen utanför Wroclaw blev det plötsligt tvärtstopp. Allt bara stannade. Folk började gå ur bilarna. En lastbilschaufför sade att det varit en olycka längre fram. Som tur var hade röjningen påbörjats och skulle snart vara klar. Men vilken slags olycka? När vi passerade platsen när trafiken kommit igång igen verkade det vara en transportbil av mindre slag som havererat och behövde bogseras bort. Vi kunde inte se några värre spår efter krock i alla fall.



Lite vila på hotellet och sedan ut på middag och vattenfest. Middag på typisk polsk restaurang på turistfällan Rynek, men maten var helt OK. Har vi sagt att det är rätt billig att äta i Polen? Det tål att upprepas. Det är billigt att äta i Polen!

Efter middagen tar vi en promenad till Zoo-området där Centennial Hall finns med en berömd (?) fontän som har en vattenshow varje hel timme. Tja, ok. Man är kanske lite för blasé för att bli riktigt imponerad.



Vattenshowen:



Efter showen orkar vi inte promenera tillbaka till hotellet utan försöker åka spårvagn. Oroliga (dvs Per var det) över att inte pengarna ska räcka till en biljett ställer vi oss på en hållplats som vi tror leder in mot staden. Väl på spårvagnen visar det sig att man inte kan betala med kontanter utan måste betala med kort. Duh.

I morgon bitti skall vi till en matmarknad och sedan ska vi styra kosan till nästa resmål, Bratislava.

Söndag 8:e juli, Wroclaw

Första riktiga turistdagen. Efter en natts nästan god sömn vaknade vi till ett strålande väder, sol, sol, sol. Varmt. Redan vid 10-tiden var det stekhett. Dagen började med frukostjakt. Efter att ha ratat ett antal ställen, av olika skäl; Man serverade bara söta bröd, hade bara ett bröd att välja på eller hade fel färg på väggarna. Till slut hittade vi ett ställe som sålde mat på lösvikt.



Sleva upp och väg tallriken. Stället att nog till för hungriga studenter, för det ligger mitt emot universitetskyrkan.

Breslau har fostrat ett stort antal Nobelpristagare (11 st?), så här stod lärdomen högt i kurs. Det undrade förstås inte att de allierade bombade staden, och universitetet, sönder och samman i slutet av kriget. Men nu är mycket återuppbyggt som sagt var.



Universitetets huvudbyggnad, efter återuppbyggnaden. Nedan en bild som togs vid krigsslutet.



På dagen schema stod ett besök till en ö i floden Oder med en massa kyrkor på. Staden i övrigt anar omså en massa kyrkor i och för sig. Den ena medeltida tegelskapelsen efter den andra.

Små pärlor hittar man ibland. Denna eftermiddagen var det två sådana. Den första en trevlig innerträdgård med en liten barockträdgård, och den andra en kyrka (sic!), men med gravstenar elle rminnestavlor över de furstar/kungar som grundat staden en gång. Piast var deras namn. Turistbesöken dit var så få att den vänliga damen i dörren var tvungen att slå på lyset i rummen när vi kom dit. Eller så är elektriciteten så dyr att man tar alla tillfällen i akt att spara på en zloty när tillfälle ges.



På kvällen hade vi stämt träff med några kollegors bekantas, vänners sysslingar. Ungefär. Två trevliga kvinnor. Vi pratade och fick lite mer personlig insyn i polskt vardagsliv. Samt hittade en väldigt trevlig innergård med servering med anor från många hundra år tillbaka i tiden.
Där, under en mörk och förmodligen stjärnbeströdd himmel, avslutades kvällen.

Lördag 7:e juli, resdag

Lördagen började nästan innan fredagen tagit slut. Upp i ottan för att hinna till en tidig färja från Trelleborg till Sassnitz. Tyvärr var det dåligt väder, dimma och lite regn, under i princip hela resan så det kändes inte så inspirerande. Lunchplanen för Stralsund ändrades, vi skulle åka direkt till Wroclaw i Polen. Lite verklighetsstrul där vägen inte var densamma som i GPS:en gjorde att vi åkte runt Berlin på fel sida, vilket förlängde resan en hel del! Till slut kom vi i alla fall fram till det forna Breslau, nuvarande Wroclaw. En av alla de tyska städer som jämnades med marken under världskriget och som byggts upp igen. Denna gång av polacker, vilket kanske inte var så väntat. Men så blev det och nu står fasaderna där igen, ett hopkok av hur staden såg ut under århundradena upp till ca 1800. Inte hur den såg ut när den bombades! En sen middag och en snabb promenad innan sängdags var allt vi hann med. På söndag ska det bli mer förstås. Vi är här i tre nätter så vi hinner nog se de vanligaste turistsakerna utan problem.

Så står man i kön till färjan som ska ta oss till Sassnitz. Ute är det ärtsoppa, man ser inte ens färjan. Bildbevis kommer när vi har WiFi-åtkomst så att jag kan synca bilder från kameran.

Gott om folk så färjan kommer inte att vara tom. I bilkön fick man en frisbee (med Coca-Cola-reklam) och två Ramlösa. Nästan mer generöst än på SAS!

Mias hembakta bröd med ost samt lite drickyoughurt är dagens frukost. Smaskens!

Test av bloggning från iPad

Antingen är jag lite dum/okunnig (det andra uppfattas ju ofta som det första av "experter"!), men det verkar inte helt trivialt att blogga med hjälp av iPad:en. Det är ett meck att få in bilder. Nu laddar jag in dem i Flickr och sedan kan man få ut en länk som går att klistra in i en HTML-tag. Mycket manuellt arbete tyvärr. Blogger.com kan inte ladda in bilder från ett fotoalbum på iPade:en, vilket är lite B!

Likaså är det jobbigt att skriva taggar manuellt på iPad:ens tangentbord eftersom det är en massa skiftlåsningstangenter man måste använda hela tiden :-O

Får se om den här inställningen var bättre för just nytt stycke...

Ja! Det fungerade. Bra.

Just nu sitter jag på bilverkstaden (Stjärncenter) i Västerås och får en avkännare för krockkuddesystemet utbytt. Bilar, bilar...

Sedan ska det bära iväg hem till Stockholm där jag kanske hinner tvätta och städa bilen lite. Dvs lämna in den för tvätt och städning...

Förberedelserna pågår!

Planeringen av årets bilsemester på kontinenten är i princip färdiga. P har lagt ner ett jättejobb på att planera och boka, inte bara hotell utan även annat. En viss oro råder kring statusen för en del Palladiovillor som är på listan över platser att besöka; har de skadats av jordbävningarna som drabbade delar av norditalien tidigare i vår?

M&M lånar lägenheten i Stockholm när vi är borta, vilket är mycket praktiskt!

Nu ska det bara packas, fixa lite på bilen, komplettera GPS:en med några nya länder och växlas in lite Zloty, sedan drar vi!